International Contract Law presently offers three sets of principles: the UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts (the UNIDROIT Principles), the Principles of European Contract Law (the PECL) and the Draft Common Frame of Reference (the DCFR). These sets of principles contain general principles which are intended to serve as model rules. The three sets of principles have been published, but they have not been adopted. The UNIDROIT Principles and the PECL are not meant to be adopted either. There are different opinions as to whether the sets of principles can be considered to be a source of legal status at all. The sets of principles have been referred to in Swedish law. Swedish case law – in which the principle collections are mentioned – serves as guidance to when these sets can be expected to be part of Swedish law since the UNIDROIT Principles, the PECL and the DCFR not are regulations. Four cases from the 21st century have been found in which the sets of principles have been mentioned. A principle from the DCFR was applied by the Swedish Supreme Court in the case NJA 2009 s. 672 – which was one of the four cases that were found. An analysis was made in order to identify similarities and differences as to when the UNIDROIT Principles, the PECL and the DCFR previously have been mentioned in Swedish case law. It has been difficult to find similarities in the four cases that were found. Neither the form of contract, the contract-type, nor the presence of any international dimension in the proceedings were common denominators. One common denominator was however the Justice Council named Torgny Håstad. Håstad being one of the judges in each of the four cases – he was also one of the judges in the case NJA 2009 s. 672. It is particularly noteworthy since Håstad has been involved in the European project which resulted in the DCFR. The absence of a clear pattern on when the principle collections are mentioned in Swedish case law shows that the legal certainty might be at risk. The legal certainty is endangered since it in present time seems to be necessary to see to which judges and referees are ruling in the case and their respective personal attitude towards the UNIDROIT Principles, the PECL and/or the DCFR.

No description available.

Uppsatsen berör avtalsrättsliga aspekter vid slutandet av exploateringsavtal. Till en början ges en beskrivning av exploateringsförfarandet i stort, där särskild vikt fästs vid vilka regler och offentligrättsliga principer som reglerar den kommunala kompetensen i förhållande till byggherren. Därefter sker en genomgång av exploateringsavtalets rättsliga grund. Den första av de tre huvudsakliga delfrågorna i uppsatsen berör i kommunens bundenhet i förhållande till de regler som avgör den kommunala kompetensen till följd av exploateringsavtalet. I denna delfråga berörs också kommunens bundenhet i förhållande till kommunens fullmäktiges agerande. Svaret på den första delfrågan innebär att kommunen har särskilda möjligheter att undkomma bundenhet med hänsyn till sin ställning som offentligrättsligt subjekt som agerar i egenskap av civil part. Den andra delfrågan berör huruvida den här typen av avtal bör tolkas mer objektivt. Genom att den kontext i vilken avtalen tillkommer har så pass starka offentligrättsliga inslag är det rimligt att större vikt fästs vid lagregler och förarbeten. Den offentligrättsliga kontexten innebär också att de riktlinjer för slutande av exploateringsavtal som kommunen enligt 6:39 PBL är skyldig att anta får betydelse för byggherrens förståelse av exploateringsavtalet. Den tredje delfrågan berör styrkeförhållandet mellan parterna. Genom att jämföra skyddsintressen till förmån för den svagare parten som finns i den semidispositiva civilrätten med den uppfattningen om att byggherren är den svagare parten i exploateringsavtal, görs en genomgång av de faktorer som påverkar styrkeförhållandet parterna emellan. Särskilt tungt väger det kommunala planmonopolet. Avslutningsvis berörs frågor såsom partsautonomins betydelse och hur de olika delfrågorna inverkar på varandra. Allra sist diskuteras exploateringsavtalets existensberättigande i förhållande till kommunala förutsättningar och den sammanblandning mellan offentlig och privat rätt som skett under den senaste tiden.

Lagstiftning om framtidsfullmakter har diskuterats länge i Sverige. År 2002 fick en särskild utredare i uppdrag att utvärdera 1995 års förmyndarskapsreform. I uppdraget ingick att granska om fullmakter, för en framtida situation, är ett bra alternativ till ställföreträdarskap. I skrivande stund har regeringen lagt fram ett förslag till Lag om framtidsfullmakter som kommer att träda ikraft 1 juli 2017. Lagen om framtidsfullmakter kommer bland annat att komplettera och påverka de befintliga regler som rör avtal om fullmakt, samt utgöra ett alternativ till ordningen med god man och förvaltare. Syftet med en framtidsfullmakt är således att öka den enskilda individens självbestämmande. Det kommer att ske genom att ge den fysiska personen en möjlighet att planera sin framtid och behålla kontrollen över frågor som är av stor vikt för den enskilde. Uppsatsen kommer bland annat att behandla hur lagen om framtidsfullmakter kommer att förhålla sig till de redan befintliga lagarna om fullmakt. Dessutom kommer en analys att göras för att se huruvida framtidsfullmakter förhåller sig till godmanskap och ställföreträdarskap. I vår analys har vi kommit fram till att en framtidsfullmakt inte bör jämföras med andra typer av fullmakter. En framtidsfullmakt kan förvisso innefatta liknande behörighet samt vara utformade på ett liknande sätt, men trots detta har vi dragit slutsatsen att framtidsfullmakten mer kan liknas vid ett godmanskap och förvaltarskap i sitt användningsområde, dock med en privaträttslig karaktär. Vidare kommer uppsatsen analysera den rättsliga problematik som kan uppstå när en framtidsfullmakt träder ikraft. Vi har bland annat analyserat hur det kan säkerställas att fullmaktsgivarens intressen blir bevakade. Eftersom det är ett så pass nytt rättsområde i Sverige har vi bara kunnat uttrycka våra egna tankar och slutsatser om ämnet. Avslutningsvis har en komparativ undersökning gjorts mellan lagen om framtidsfullmakter i Sverige och liknande lagstiftning i övriga nordiska länder. Av undersökningen kommer vi fram till att Sveriges lagstiftning mest efterliknar norsk rätt.

Syftet med denna uppsats är att klargöra om bestämmelsen om befordringsfel i 32§ 2st. AvtL kan tillämpas på kommersiella avtal som sluts via e-post. Bestämmelsen tar enligt ordalydelsen sikte på när en viljeförklaring förvanskas till följd av telegrafering eller genom ett bud. Vid avtalsslut som sker via e-post anses parterna komma i direkt kontakt och då försvinner det som lagstiftaren ämnat, d.v.s. att felet inte berott på avsändaren själv. Av praxis framgår det att bestämmelsen om befordringsfel sällan åberopas för fel som uppkommer under befordran. Vid en jämförelse av telefax och e-post torde inte praxis ge för handen att mottagaren ska stå risken för försenade telefaxmeddelanden. Dessutom finns ingen tydlig riktning i praxis om hur problem av sådan natur ska tacklas och därmed förefaller det svårt att tillämpa befordringsbestämmelsen analogt. IT-utredningen, SOU 1996:40, ansåg att 32§ 2st. AvtL inte ska anses tillämplig eftersom det skulle leda till gränsdragningssvårigheter vid avgörandet om felet berott på mänskligt handlande eller p.g.a. maskinella åtgärder. Den dominerande uppfattningen inom svensk doktrin är att 32§ 2st. AvtL inte ska tillämpas vid befordringsfel som uppstår över internet. I och med att parterna anses vara i direkt kontakt och mottagaren sällan inte inser eller bort inse att en förvanskning skett, bör lämpligtvis 32§ 1st. AvtL tillämpas. Min sammantagna slutsats blir därmed att 32§ 2st. AvtL inte kan tillämpas enligt gällande rätt, när avtal sluts via e-post. / The purpose of this thesis is to clarify if the provision in 32 § 2st. AvtL can be applied to commercial agreements closed by e-mail. The provision takes by the light of wording refers to when an error in a declaration of intent occurs, due to a misstake in telegraphing or through a messenger. Agreements which is closed by e-mail assumes that the parties come into direct contact and that takes away what the legislature intended, i.e. the error has not been due to the sender himself. By case law, it is clear that the provision in 32§ 2st. AvtL rarely invokes for mistakes that occurs during transfer. In a comparison of fax and e-mail the case law will not give at hand that the addressee must be held responsible for the risk of delayed fax-messages. Furthermore, there is no clear direction in case law how problem of this nature should be handled and therefore it seems difficult to apply this provision analogously. The IT investigation, SOU 1996:40, found that 32§ 2st. AvtL should not be applicable because it would lead to difficulties in determining whether the error was due to human action or because of technical equipment. The dominant view within the swedish doctrine is that 32§ 2st. AvtL should not applicable to transmission errors that occurs over the internet. The fact that the parties assumes to be in direct contact and the addressee seldom fail to realize or should have realized that an error occurred, it´s more appropriate to apply 32§ 1st. AvtL. My overall conclusion is therefore that 32§ 2st. AvtL should not be applied under current law, when an agreement is closed by e-mail.

Stödbrev utfärdas av ett moderbolag till en koncernextern part då ett avtal skall slutas mellan stödbrevsutfärdarens dotterbolag och stödbrevsmottagaren. Uppsatsen redogör för hur stödbrev fungerar och dess uppbyggnad. Det undersöks också vad det är för bakomliggande mekanism som förklarar hur avtal kommer till stånd och vilken betydelse det får att gemensam partsvilja mellan utfärdare och mottagare inte finns om stödbrevets rättsliga innebörd. Eventuellt kan Grönfors modell om avtalsgrundande rättsfakta vara en förklaring på avtalsverkningarna. Uppsatsen undersöker också institutet ansvarsgenombrott. Det finns skilda åsikter i doktrinen och många alternativa förklaringar kan ges på de rättsfall som ofta åberopas till stöd för ansvarsgenombrott. Något klart besked om institutet kan inte ges ännu, men det finns skäl att tro att någon form av ansvarsgenombrott existerar. Dock inte nödvändigtvis i den utsträckning som det ofta påstås. Vidare undersöks om utfärdande av stödbrev kan vara en omständighet som leder till ökad risk att drabbas av ansvarsgenombrott. Viss ökad risk kanske finns, men det synes inte vara någon betydande risk.

Syftet med denna uppsats är att utreda rättsläget avseende ersättning s klausuler i kommersiella avtal. Tack vare en ersättning s klausul kan parterna på förhand bestämma ersättning vid kontraktsbrott. Ersättningsklausuler är en gemensam benämning för avtalsförbehåll som på något sätt reglerar skyldigheten att betala ersättning föranledd av avtalsbrott. Det främsta syftet med ersättningsklausuler är att fungera som påtryckning för att parterna ska prestera enligt avtalet. Att på förhand reglera ersättning s beloppet underlätta r även vid konflikt, eftersom det ger parterna förutsebarhet. Avtalsvite kan definieras som det förutbestämda beloppet den kontraktsbrytande parten är skyldig att erlägga vid kontraktsbrott. Intressant för vår utredning är hur domstolar behandlar ersättningsklausuler när tvist om ersättning uppstår. Den rådande uppfattningen i svensk rätt är att ersättningsklausuler ska erkänna s exklusivitet oavsett kontraktsbrottets omfattning. Samma bedömning görs i de rättsfall som blivit granskade inom ramen för arbetet. Uppsatsen behandlar också hur utsikterna för jämkning av ersättning s klausulernas inne håll ser ut. Det finns inga exempel i allmän domstol på att jämkning har förekommit i kommersiella sammanhang. Däremot har diskussioner förts i doktrin om att generalklausulen i 36 § AvtL inflytande och möjlighet en till att jämka ska utvidgas. För att utreda rättsläget har vi utgått från relevant lagstiftning, rättspraxis och doktrin. Rättskällorna som använt s är i huvudsak svenska, även om vi i viss mån gjort jämförelser med utländsk rätt. Doktrin har använts för att finna stöd för våra teorier och hitta olika infallsvinklar på problemet. Rättsläget har varit svårt att överblicka, på grund av domstolarnas olika tillvägagångssätt vid bedömning och att avtalslagens bestämmelser i stor utsträckning är generella. Avtalslagen är den lag som reglerar möjligheten att avtala om ersättningsklausuler, avseende upprättande och jämkning. Avtalsfriheten och den gemensamma partsviljan spelar en central roll för ersättningsklausuler. Avslutningsvis konstaterar vi att rättsläget har brister i vissa avseenden och att olika meningsuppfattningar råder både vad gäller avtalsrättens funktion och ersättningsklausulers giltighet.

Denna uppsats syftar till att diskutera den teoretiska möjligheten att jämka bolagsordningar med avtalslagens generalklausul om oskäliga avtalsvillkor. Syftet har sin grund i bolagsordningens avtalsliknande karaktär och de stora likheter som föreligger i syftena till aktiebolagslagen och avtalslagen. För att utreda detta har lagtext och doktrin på aktiebolagsrättens så väl som på avtalsrättens områden studerats. Utöver detta har också förarbeten på dessa områden fått ett betydande utrymme. Den metod som dessa källor har bearbetats med har ett stort fokus på vilken funktion dessa lagstiftningar syftar till att uppnå. Problembehandlingen är uppdelad i tre delar där den första delen handlar om aktiebolag med ett fokus på de skyddsfunktioner som är utformade för att skydda aktieägarminoriteten. Den andra delen behandlar den svenska avtalsrätten med tyngdpunkten på dess ogiltighetsregler i allmänhet och avtalslagens generalklausul i synnerhet. Ett särskilt stort utrymme tilldelas avtalslagens generalklausuls skälighetsrekvisit och ekvivalensprincipen. Detta då dessa begrepp blir avgörande i analysen som följer i det tredje avsnittet.I analysen diskuteras först de, för aktiebolagslagen och avtalslagen, gemensamma syftet. I förlängningen kan det gemensamma syftet sägas vara att gynna samhällsintresset vilket ligger till grund för både aktiebolagslagens minoritetsskydd och ekvivalensprincipen. Vid oskäligt innehåll i bolagsordningen blir ekvivalensprincipen allra viktigast när det handlar om bildande av aktiebolag. Det är också oskäliga villkor i bolagsordningen som har sin grund i partsförhållandet vid bolagsstiftandet som i min mening har störst möjlighet att jämkas med hjälp av avtalslagens generalklausul. Andra jämkningsmöjligheter diskuteras dock, både till förmån för svagare och starkare part. När det kommer till jämkning av bolagsordningen i fall där aktieägarna inte är bolagsstiftare uppstår den största jämkningsmöjligheten när en ändring av innehåll i bolagsordningen sker till nackdel för bolaget eller aktieägare men inte uppfyller aktiebolagslagens generalklausuls rekvisit om att åtgärden måste vara någon till otillbörlig fördel.Viktigast av allt för huruvida innehåll i bolagsordningen ska kunna jämkas med avtalslagens generalklausul eller inte är i min mening vilken funktion tillämpningen kan tänkas få. Utifrån analysen kan jag sluta mig till att en sådan tillämpning endast är ett alternativ om den gynnar omsättningsintresset i större utsträckning än det fall där ingen jämkning sker.

Kontraheringsplikt är ett undantag från grundprincipen om avtalsfrihet och innebär att en part kan kräva att få ett avtal till stånd med en annan part utan att den andra parten har uttryckt sin vilja härom. Den innebär också att part kan kräva förnyelse eller fortsättning av ett avtalsförhållande, att det föreligger ett förbud att avbryta avtalsförbindelsen samt en viss standardisering av avtalsvillkoren, vilket oftast innebär att villkor som tillämpas på andra kunder ska gälla. Fjärrvärmemarknaden uppvisar likheter med andra områden där det föreligger kontraheringsplikt, men trots detta finns ingen lagstadgad kontraheringsplikt för fjärrvärme. Uppsatsens syfte är därmed att utreda huruvida det finns juridiska förutsättningar för att införa kontraheringsplikt på fjärrvärmemarknaden. Uppsatsen ger en allmän beskrivning av avtalsfriheten och dess begränsningar för att sedan smalna av i en av dessa begränsningar, kontraheringsplikten. Olika områden där det föreligger kontraheringsplikt har använts för att systematisera de juridiska förutsättningar som krävs för att kontraheringsplikt ska kunna föreligga. Dessa juridiska förutsättningar har sedan jämförts med fjärrvärmemarknaden och på ett objektivt sätt har det kunnat fastställas att det finns juridiska förutsättningar för att införa kontraheringsplikt på fjärrvärmemarknaden både vad gäller kontraheringsplikt för tredje parts tillträde till fjärrvärmeledning och kontraheringsplikt för kundens rätt till avtal om fjärrvärme.

No description available.