Uppsatsen undersöker hur personer som bevittnat våld i nära relationer under sin uppväxt påverkas av detta både som barn och i vuxenlivet. Uppsatsen bygger på fyra kvalitativa intervjuer med två socialarbetare, en polis samt en person som bevittnat våld som barn. Studiens teoretiska ramverk utgörs av anknytningsteorin samt förklaringsmodellerna stigma och normaliseringsprocessen. Resultaten visar att personer som bevittnat våld i uppväxten tenderar att påverkas både psykiskt och fysiskt. En del barn blir utåtagerande medan andra blir inåtvända. Barn är aktiva aktörer i vad som försiggår även om föräldrarna vanligtvis tror att de inget märkt. De flesta barn har en strategi för att skydda sig själva och sina eventuella syskon, ibland förekommer olika roller i en syskonskara men det är sällan uttalat. Anknytningen mellan barn och föräldrar påverkas vare sig det handlar om anknytning till den våldsutsatte eller våldsutövaren.

<p>Syftet med denna uppsats var att beskriva och jämföra två olika polisenheters per-spektiv på barn som bevittnat våld inom familjen. Syftet var även att ta del av de-ras kunskap och försöka förstå deras syn på dessa barn. För att uppnå syftet genomfördes fokuserade gruppintervjuer, så kallade fokusgrupper, en kvalitativ metod där gruppdeltagarna diskuterade teman och frågor kring deras erfarenheter och tankar om barn som har bevittnat våld i sin familj. Vi intervjuade poliser från familjevåldsenheten respektive närpolisen. Resultatet visade att polismännen från båda enheterna var medvetna om att barn far illa av att erfara våld inom familjen men att de i liten utsträckning uppmärksammar dessa barn. Vidare framkom att det inom polisen inte finns några tydliga direktiv för hur de ska bemöta och hante-ra barnen. Det är upp till den enskilde polismannen att avgöra om barnens situa-tion ska uppmärksammas. Resultatet kopplades till tidigare forskning för att sedan belysas med teoretiska begrepp från grupp- och rollteorier, sociala problem som konstruktioner samt gräsrotsbyråkrater och klienter.</p>

Syftet med denna uppsats var att beskriva och jämföra två olika polisenheters per-spektiv på barn som bevittnat våld inom familjen. Syftet var även att ta del av de-ras kunskap och försöka förstå deras syn på dessa barn. För att uppnå syftet genomfördes fokuserade gruppintervjuer, så kallade fokusgrupper, en kvalitativ metod där gruppdeltagarna diskuterade teman och frågor kring deras erfarenheter och tankar om barn som har bevittnat våld i sin familj. Vi intervjuade poliser från familjevåldsenheten respektive närpolisen. Resultatet visade att polismännen från båda enheterna var medvetna om att barn far illa av att erfara våld inom familjen men att de i liten utsträckning uppmärksammar dessa barn. Vidare framkom att det inom polisen inte finns några tydliga direktiv för hur de ska bemöta och hante-ra barnen. Det är upp till den enskilde polismannen att avgöra om barnens situa-tion ska uppmärksammas. Resultatet kopplades till tidigare forskning för att sedan belysas med teoretiska begrepp från grupp- och rollteorier, sociala problem som konstruktioner samt gräsrotsbyråkrater och klienter.

Barn som bevittnar våld mellan föräldrarna i hemmet riskerar att utveckla psykisk ohälsa, däribland traumasymptom. Hur barnets symptombildning ser ut beror bland annat på grad av våld men också på barnets anknytning till föräldrarna. Då forskning kring anknytning främst fokuserat på relationen mellan mamma och barn var det huvudsakliga syftet med denna studie att undersöka om barns anknytningstrygghet till respektive förälder har olika samband med barns traumasymptom. Data från 64 barn tillhandahölls från en nationell utvärdering av behandlingar för barn som upplevt våld hemma. Analyser av barnens självskattningar visade att anknytningstrygghet till pappa hade ett negativt samband med depression och att våld i hemmet hade ett negativt samband med dissociation hos barnen, oavsett om de hade bevittnat våldet eller inte. Studien betonar vikten av god anknytningstrygghet till pappa och rekommenderar uppföljning av barn i familjer där familjevåld förekommer.

Syftet med föreliggande integrativa litteraturstudie är att undersöka hur begreppet resiliens och utvecklandet av detsamma kan relateras till de skyddsfaktorer som identifieras i forskning kring barn som bevittnat våld mellan föräldrar eller styvförälder i hemmet. Insamling av data har aktualiserats genom systematisk litteratursökning och en tematisk analys har använts för att analysera resultatet. Genom en tematisering av resultatet framkom det att de främsta skyddsfaktorerna för barnets bearbetning och hantering av det bevittnade våldet är barnets relation till föräldrarna och barnets övriga sociala relationer och samspel av skyddsfaktorer. Studiens resultat visar att resiliens förutsätter ett flertal samspelande skyddsfaktorer och att det är problematiskt att identifiera ett fåtal isolerade skyddsfaktorer som utgör resiliens. Resultatet visar även att tidigare genomförd forskning likställer resiliens hos barn som bevittnat våld med hur väl barnen uppvisar anpassningsförmåga. Det framkommer vidare att det föreligger en skillnad mellan resiliens hos flickor och pojkar, samt att genus kan påverka hur barnet uppfattar och bearbetar det bevittnade våldet. Det behövs fler longitudinella studier för att undersöka resiliens hos barn som har bevittnat våld, och således reducera risken att förväxla tillfällig bemästring med bestående resiliens.

Syftet med denna studie har varit att undersöka hur lagändringen i Brottsbalken gällande barnfridsbrott påverkat arbetet för yrkesgrupperna socialsekreterare och poliser som arbetar med barn som bevittnat våld. Studien har haft en kvalitativ metod där datainsamlingen bildades av semistrukturerade intervjuer med fem respondenter. Resultatanalysen har klassisk grundad teori som utgångspunkt. Både poliser och socialsekreterare ansåg att lagändringen var efterlängtad. Lagändringen har varit viktig för de utsatta barnen och har förbättrat deras situation avsevärt. I förarbeten till lagändringen förutsågs det att socialsekreterarnas handlingsutrymme inte skulle påverkas, vilket socialsekreterarna inte anser är korrekt. Lagändringen hade fört med sig både för- och nackdelar för poliser och socialsekreterare. Yrkesgruppernas samverkan har stärkts till följd av lagändringen eftersom barn som har bevittnat våld numera omfattas av barnahus. Det framkom att respondenterna vill ha tydligare riktlinjer och att kommunikationen behöver stärkas mellan yrkesgrupperna. Dessutom framträdde meningsskiljaktigheter kring huruvida barnfridsbrott kunde hanteras utan ett grundbrott eller inte.

Studien syftade till att undersöka i vilken utsträckning lagändringen om barnfridsbrott har påverkat socialsekreterares utredningsarbete av barn och unga, hur socialsekreterarna upplever sitt handlingsutrymme med barn som bevittnat våld i nära relation samt om socialsekreterarna upplever några förbättringsmöjligheter inom arbetet. Fyra socialsekreterare verksamma inom utredning av barn och unga intervjuades. Intervjuerna transkriberades och tematiserades. Utifrån den tematiska analysen identifieras tre huvudteman: lagändringens konsekvenser på utredningsarbetet, förbättringsmöjligheter och socialsekreterarens handlingsutrymme. Resultatet analyserades utifrån Lipskys teori om handlingsutrymme samt tidigare forskning. Studiens resultat visar på att lagändringen om barnfridsbrott haft en viss påverkan på socialsekreterarnas utredningsarbete. Socialsekreterarna upplever att lagändringen bidragit till ett stärkt fokus på barnets upplevelse och behov av stöd, efter att ha bevittnat våld, utifrån att det numera är brottsligt och straffbart att utsätta ett barn för att bevittna våld samt att förövaren ska polisanmälas. Socialsekreterarna upplever samtidigt svårigheter med att hjälpa barn som bevittnat våld i hemmet som befinner sig i gråzonen mellan frivilliga och tvingande insatser. De påpekar även att de inte finns insatser att tillämpa i deras arbete som är speciellt skapta för barn som bevittnat våld. Socialsekreterarna efterfrågar ytterligare evidensbaserade insatser och en förändring i lagstiftning för att effektivare kunna skydda barn från att bevittna våld i hemmet.

Syftet med denna studie har varit att undersöka hur lagändringen i Brottsbalken gällande barnfridsbrott påverkat arbetet för yrkesgrupperna socialsekreterare och poliser som arbetar med barn som bevittnat våld. Studien har haft en kvalitativ metod där datainsamlingen bildades av semistrukturerade intervjuer med fem respondenter. Resultatanalysen har klassisk grundad teori som utgångspunkt. Både poliser och socialsekreterare ansåg att lagändringen var efterlängtad. Lagändringen har varit viktig för de utsatta barnen och har förbättrat deras situation avsevärt. I förarbeten till lagändringen förutsågs det att socialsekreterarnas handlingsutrymme inte skulle påverkas, vilket socialsekreterarna inte anser är korrekt. Lagändringen hade fört med sig både för- och nackdelar för poliser och socialsekreterare. Yrkesgruppernas samverkan har stärkts till följd av lagändringen eftersom barn som har bevittnat våld numera omfattas av barnahus. Det framkom att respondenterna vill ha tydligare riktlinjer och att kommunikationen behöver stärkas mellan yrkesgrupperna. Dessutom framträdde meningsskiljaktigheter kring huruvida barnfridsbrott kunde hanteras utan ett grundbrott eller inte.

In July 2021 a new penal provision on violation of a child's integrity, was introduced in the Swedish legal system. The penalty provision is found in Chapter 4 of the Penal Code. It entails a special criminal responsibility for a person who commits a criminal act against a person close to them, when the act is witnessed by a child. Children who witness domestic violence or other criminal acts between parents or persons close to them are a particular vulnerable group. These children often lack criminal law 1 protection. The new provision on violation of a child's integrity has mostly been well received. The child who witnessed the criminal act will now be a plaintiff with the right to his own special legal representative. There will be a chance that the new provision will strengthen the child's right under the Convention on the Rights of the Child. This specifically concerns Article 12 the child's right to be heard. Even so there seems to be several difficulties with the provision in the law enforcement. This essay will explore some of these difficulties.

<p>Barn blir ofta den part som förbises när våld mellan närstående råder i hemmet. Fokus läggs ofta på kvinnan, den slagna, och mannen, våldsutövaren. Det är bara att betrakta lagen för att kunna se varför barn blir den osynliga aktören när det kommer till våld i hemmet. Det var först under vintern 2006 som en ny lag trädde i kraft som betraktar barn som brottsoffer i rättsfall där de utsatts för direkt våld eller har bevittnat våld av eller mot personer som står dem nära. Syftet med de nya lagändringarna är att synliggöra och uppmärksamma de barn som bevittnat våld genom att kunna erbjuda en rättslig trygghet när tryggheten i hemmet för länge sedan har slutat att existera.</p><p>Syftet med studien är att se hur dessa barn som bevittnat våld framställs och gestaltas i olika dokument. Det empiriska materialet består av nationella och lokala dokument som har till syfte att informera om de nya lagändringarna, barn som bevittnat våld och hur arbetet gentemot detta bedrivs. Materialet ska analyseras utifrån diskursanalys som angreppssätt. Diskursanalys kan delas in i tre riktningar och den riktning som blir aktuell i denna studie är diskursteori. Diskursteori kan på grund av sin vida fokus tillämpas som både metod och teori och det centrala i diskursteori berör hur språket konstruerar och formar vår sociala omvärld. Således ligger studiens intresse i att se hur språket i det empiriska materialet konstruerar diskursen om barn som bevittnat våld.</p>