<p>Studiens syfte var att sammanställa en kunskapsöversikt över den forskning som finns om barn som fått eller får bevittna våld i hemmet. Min övergripande problemformulering var; hur beskriver man i tidigare forskning de barns livsvillkor som fått bevittna våld i familjen och hur kan man inom det sociala arbetet skydda och stödja de utsatta barnen? Studiens omfatt-ning begränsades till ett selektivt utvalt material med fokus på högst tio år gammal, svensk-producerad litteratur. Detta för att på ett bra sätt kunna visa var forskningen om barn som i Sverige lever med våld i familjen står idag. Huvudinriktningen var att sätta barnens livssitua-tion, socialtjänstens ansvar och det sociala arbetets skydds- och stödinsatser i centrum. Analy-sen utgick från barnperspektivet och ett systemteoretiskt perspektiv. Resultaten pekade på att våld i familjen i regel består av mäns våld mot kvinnor, vilket drabbar barnen som ofrivilligt blir vittnen till misshandeln av sina mödrar. Många barn drabbas så hårt av sina upplevelser av familjevåldet att de behöver professionell hjälp med att bearbeta sina upplevelser. Dessvär-re är det mycket få av dessa barn som faktiskt uppmärksammas och får hjälp, trots att det finns ett rikt utbud och många passande metoder för hur man inom det sociala arbetet kan skydda och stödja barn som lever i våldsmiljöer.</p>

<p>Mörkertalet kring antalet barn som i Sverige utsätts för att bevittna familjevåld är stort och det finns inga exakta uppgifter över hur många som berörs. Enligt kommittén mot barnmisshandel handlar det om mellan 100 000 och 200 000 barn varje år. Det var först i mitten av nittiotalet som de utsatta barnen började uppmärksammas i större utsträckning och på senare tid har det börjat fokuseras mer kring olika former av behandlingsinsatser eftersom barnen anses vara i stort behov av bearbetning av sina upplevelser. I dag finns det ett tiotal relativt nystartade verksamheter runtom i landet som arbetar med behandling av barn som bevittnat familjevåld. Det övergripande syftet var att undersöka hur behandlingspersonalen vid de utvalda verksamheterna uppfattade sitt arbete och hur de tillämpade barnperspektivet. Syftet var även att jämföra informanternas utsagor med varandra samt med vad forskningen ansåg vara av vikt vid behandling av utsatta barn inom olika teman. Studien baserades på halvstrukturerade kvalitativa intervjuer med fem behandlare som arbetade vid fyra olika verksamheter. Resultatet redovisades utifrån citat av intervjupersonerna som sedan analyserades med hjälp av aktuell litteratur och forskning kring behandlingsarbete inom åtta teman samt barnperspektiv, dvs. utifrån några författare och forskare inspirerade av olika teoretiska utgångspunkter som tex. Inger Ekbom, Barbro Metell samt Atle Dyregrov m.fl.. Resultatet av undersökningen visade bl.a. att alla verksamheterna med undantag för vissa skillnader i struktur och innehåll i princip använde sig av samma arbetsmodeller, främst Trappanmodellen och Children are people too och alla koncentrerade sig på behandling av enbart barnet. Behandlarna var relativt samstämmiga när de beskrev hur de uppfattade sitt arbete, vad de ansåg vara viktigt att fokusera på och vilka hinder de urskiljde. Behandlarna delade även uppfattningen någorlunda om vad de ansåg vara barnets bästa utifrån ett barnperspektiv och hur man borde tillämpa barnperspektivet i praktiken. En huvudsaklig slutsats var att behandlingspersonalen vid de olika verksamheterna var förhållandevis eniga med varandra samt med vad forskningen visade men att det förekom vissa utmärkande skillnader särskilt gällande en av verksamheterna som även skiljde sig mer organisatoriskt jämfört med de övriga tre verksamheterna. Resultatet kunde dock inte generaliseras då det enbart grundades på utvalda intervjupersoners subjektiva erfarenheter av just deras behandlingsarbete.</p>

Studiens syfte var att sammanställa en kunskapsöversikt över den forskning som finns om barn som fått eller får bevittna våld i hemmet. Min övergripande problemformulering var; hur beskriver man i tidigare forskning de barns livsvillkor som fått bevittna våld i familjen och hur kan man inom det sociala arbetet skydda och stödja de utsatta barnen? Studiens omfatt-ning begränsades till ett selektivt utvalt material med fokus på högst tio år gammal, svensk-producerad litteratur. Detta för att på ett bra sätt kunna visa var forskningen om barn som i Sverige lever med våld i familjen står idag. Huvudinriktningen var att sätta barnens livssitua-tion, socialtjänstens ansvar och det sociala arbetets skydds- och stödinsatser i centrum. Analy-sen utgick från barnperspektivet och ett systemteoretiskt perspektiv. Resultaten pekade på att våld i familjen i regel består av mäns våld mot kvinnor, vilket drabbar barnen som ofrivilligt blir vittnen till misshandeln av sina mödrar. Många barn drabbas så hårt av sina upplevelser av familjevåldet att de behöver professionell hjälp med att bearbeta sina upplevelser. Dessvär-re är det mycket få av dessa barn som faktiskt uppmärksammas och får hjälp, trots att det finns ett rikt utbud och många passande metoder för hur man inom det sociala arbetet kan skydda och stödja barn som lever i våldsmiljöer.

Mörkertalet kring antalet barn som i Sverige utsätts för att bevittna familjevåld är stort och det finns inga exakta uppgifter över hur många som berörs. Enligt kommittén mot barnmisshandel handlar det om mellan 100 000 och 200 000 barn varje år. Det var först i mitten av nittiotalet som de utsatta barnen började uppmärksammas i större utsträckning och på senare tid har det börjat fokuseras mer kring olika former av behandlingsinsatser eftersom barnen anses vara i stort behov av bearbetning av sina upplevelser. I dag finns det ett tiotal relativt nystartade verksamheter runtom i landet som arbetar med behandling av barn som bevittnat familjevåld. Det övergripande syftet var att undersöka hur behandlingspersonalen vid de utvalda verksamheterna uppfattade sitt arbete och hur de tillämpade barnperspektivet. Syftet var även att jämföra informanternas utsagor med varandra samt med vad forskningen ansåg vara av vikt vid behandling av utsatta barn inom olika teman. Studien baserades på halvstrukturerade kvalitativa intervjuer med fem behandlare som arbetade vid fyra olika verksamheter. Resultatet redovisades utifrån citat av intervjupersonerna som sedan analyserades med hjälp av aktuell litteratur och forskning kring behandlingsarbete inom åtta teman samt barnperspektiv, dvs. utifrån några författare och forskare inspirerade av olika teoretiska utgångspunkter som tex. Inger Ekbom, Barbro Metell samt Atle Dyregrov m.fl.. Resultatet av undersökningen visade bl.a. att alla verksamheterna med undantag för vissa skillnader i struktur och innehåll i princip använde sig av samma arbetsmodeller, främst Trappanmodellen och Children are people too och alla koncentrerade sig på behandling av enbart barnet. Behandlarna var relativt samstämmiga när de beskrev hur de uppfattade sitt arbete, vad de ansåg vara viktigt att fokusera på och vilka hinder de urskiljde. Behandlarna delade även uppfattningen någorlunda om vad de ansåg vara barnets bästa utifrån ett barnperspektiv och hur man borde tillämpa barnperspektivet i praktiken. En huvudsaklig slutsats var att behandlingspersonalen vid de olika verksamheterna var förhållandevis eniga med varandra samt med vad forskningen visade men att det förekom vissa utmärkande skillnader särskilt gällande en av verksamheterna som även skiljde sig mer organisatoriskt jämfört med de övriga tre verksamheterna. Resultatet kunde dock inte generaliseras då det enbart grundades på utvalda intervjupersoners subjektiva erfarenheter av just deras behandlingsarbete.

Syftet med studien är att belysa behandlares uppfattningar om betydelsefulla faktorer i förändringsprocesser med barn som upplevt våld och deras föräldrar. Metoden för studien var en kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer, där forskaren intervjuade behandlare som arbetar med barn som upplevt våld. Resultatet visade att symptom på barn som ”endast” bevittnar våld av en nära anhörig är ofta desamma som barn som själva blir slagna, precis som behandlingen är densamma. Barn som upplever våld behöver hjälp med bearbetningen av traumat för att kunna få ett begripligande på vad som hänt. Genom att få hjälp med att sätta ord och känslor på sina upplevelser får de lättare en förståelse och kan lättare hantera sina känslor. Resultatet visade också på att det är viktigt som behandlare att man har utbildning och erfarenhet när det gäller behandlingsarbete med barn.

<p>Studiens syfte var att söka en förståelse för hur pappor, som deltar i en gruppverksamhet för män som misshandlar sina barns mammor, kan beskriva sin syn på våldet samt hur en sådan verksamhet kan hjälpa dessa män att förändra sitt beteende så att deras barns situation förbättras. Den gruppverksamhet som studeras i denna uppsats heter Pappaverksamheten och är en kurs som utgår från kognitiva teorier. Kursens upplägg är inspirerat av Duluthmodellen från USA och Changing Ways i Kanada, men har kompletterats med tydligt barnfokus. Studien har genomförts med kvalitativa intervjuer där personal inom Pappaverksamheten samt socialsekreterare som träffat dessa pappor, berättar om hur de uppfattar att papporna ser på sina våldshandlingar samt hur de tänker sig att pappor kan upphöra med våldet och hur en sådan förändring går till. Resultatet visar att papporna oftast förnekar eller bagatelliseras våldet och dess konsekvenser. Papporna förnekar även att barnen bevittnat våldet och har enligt intervjupersonerna dåliga kunskaper om barns behov och att de kan påverkas av det som sker. Genom att få kunskap om våld och dess konsekvenser samt möjlighet att diskutera alternativa tankar och handlingar, kan pappan nå en viss insikt som kan leda till förändring. Däremot är kurstiden för kort för att kunna uppnå en varaktig förändring, utan verksamheten behöver kompletteras med fler insatser.</p>

The aim of this study is to investigate the social workers view of what children who have experienced violence needs and their possibilities to receive support. Domestic violence is a problem in our society and the children’s exposure to this problem needs attention. Through qualitative interviews with social workers in a sheltered accommodation, this study can contribute further knowledge in this issue. The results indicate that children have various needs and that there are many different factors that play a part in children’s need for support. Furthermore, the results show that there is a lack of knowledge about domestic violence within the social servicesand there are a number of different obstacles that stands in the way for the children’s possibilities to receive support.

<p>I denna uppsats studerar vi förhållningssättet hos gruppledare i olika skeden av pågående och begynnande gruppverksamhet för barn. Syftet med studien är att öka kunskapen och förståel-sen för hur socialsekreterare inom socialtjänsten kan bemöta och stödja barn i familjer där det förekommer våld. Studien grundar sig på kvalitativa intervjuer med dels socialsekreterare och dels projektanställda barngruppsledare. Tillvägagångssättet har varit att intervjua personer med blandad erfarenhet av att bemöta dessa barn. Behandlingsmetoden som studerats kombi-nerar individuell traumabearbetning med gruppmetodik. Gruppverksamheterna grundar sig på Rädda Barnens modell ”Trappan”, en stegvis metod som både stödjer och lär barnen strategier för att underlätta i deras nuvarande vardag. En förutsättning för barnen att delta i verksamhe-terna har varit att kontakten gått genom mamman och att hon själv varit hjälpsökande. I upp-satsen påvisar vi barnens behov av stöd och konsekvenserna av att uppleva våld i uppväxtmil-jön. Intervjuresultatet har analyserats utifrån ett kris- och traumaperspektiv och ett bemästran-deteoretiskt perspektiv. Resultatet speglar hinder och möjligheter för socialtjänsten, dess handlingsförmåga vad det gäller barn som bevittnar våld i hemmet. Vi visar hur det går till i praktiken, de visioner intervjupersonerna har kring att tillgodose barnens behov av stöd samt på vilket sätt begreppet barnperspektiv görs gällande och tolkas.</p>

<p>Syftet med denna uppsats var att beskriva och jämföra två olika polisenheters per-spektiv på barn som bevittnat våld inom familjen. Syftet var även att ta del av de-ras kunskap och försöka förstå deras syn på dessa barn. För att uppnå syftet genomfördes fokuserade gruppintervjuer, så kallade fokusgrupper, en kvalitativ metod där gruppdeltagarna diskuterade teman och frågor kring deras erfarenheter och tankar om barn som har bevittnat våld i sin familj. Vi intervjuade poliser från familjevåldsenheten respektive närpolisen. Resultatet visade att polismännen från båda enheterna var medvetna om att barn far illa av att erfara våld inom familjen men att de i liten utsträckning uppmärksammar dessa barn. Vidare framkom att det inom polisen inte finns några tydliga direktiv för hur de ska bemöta och hante-ra barnen. Det är upp till den enskilde polismannen att avgöra om barnens situa-tion ska uppmärksammas. Resultatet kopplades till tidigare forskning för att sedan belysas med teoretiska begrepp från grupp- och rollteorier, sociala problem som konstruktioner samt gräsrotsbyråkrater och klienter.</p>

I denna uppsats studerar vi förhållningssättet hos gruppledare i olika skeden av pågående och begynnande gruppverksamhet för barn. Syftet med studien är att öka kunskapen och förståel-sen för hur socialsekreterare inom socialtjänsten kan bemöta och stödja barn i familjer där det förekommer våld. Studien grundar sig på kvalitativa intervjuer med dels socialsekreterare och dels projektanställda barngruppsledare. Tillvägagångssättet har varit att intervjua personer med blandad erfarenhet av att bemöta dessa barn. Behandlingsmetoden som studerats kombi-nerar individuell traumabearbetning med gruppmetodik. Gruppverksamheterna grundar sig på Rädda Barnens modell ”Trappan”, en stegvis metod som både stödjer och lär barnen strategier för att underlätta i deras nuvarande vardag. En förutsättning för barnen att delta i verksamhe-terna har varit att kontakten gått genom mamman och att hon själv varit hjälpsökande. I upp-satsen påvisar vi barnens behov av stöd och konsekvenserna av att uppleva våld i uppväxtmil-jön. Intervjuresultatet har analyserats utifrån ett kris- och traumaperspektiv och ett bemästran-deteoretiskt perspektiv. Resultatet speglar hinder och möjligheter för socialtjänsten, dess handlingsförmåga vad det gäller barn som bevittnar våld i hemmet. Vi visar hur det går till i praktiken, de visioner intervjupersonerna har kring att tillgodose barnens behov av stöd samt på vilket sätt begreppet barnperspektiv görs gällande och tolkas.