Syftet med denna uppsats var att beskriva och jämföra två olika polisenheters per-spektiv på barn som bevittnat våld inom familjen. Syftet var även att ta del av de-ras kunskap och försöka förstå deras syn på dessa barn. För att uppnå syftet genomfördes fokuserade gruppintervjuer, så kallade fokusgrupper, en kvalitativ metod där gruppdeltagarna diskuterade teman och frågor kring deras erfarenheter och tankar om barn som har bevittnat våld i sin familj. Vi intervjuade poliser från familjevåldsenheten respektive närpolisen. Resultatet visade att polismännen från båda enheterna var medvetna om att barn far illa av att erfara våld inom familjen men att de i liten utsträckning uppmärksammar dessa barn. Vidare framkom att det inom polisen inte finns några tydliga direktiv för hur de ska bemöta och hante-ra barnen. Det är upp till den enskilde polismannen att avgöra om barnens situa-tion ska uppmärksammas. Resultatet kopplades till tidigare forskning för att sedan belysas med teoretiska begrepp från grupp- och rollteorier, sociala problem som konstruktioner samt gräsrotsbyråkrater och klienter.

Studiens syfte var att söka en förståelse för hur pappor, som deltar i en gruppverksamhet för män som misshandlar sina barns mammor, kan beskriva sin syn på våldet samt hur en sådan verksamhet kan hjälpa dessa män att förändra sitt beteende så att deras barns situation förbättras. Den gruppverksamhet som studeras i denna uppsats heter Pappaverksamheten och är en kurs som utgår från kognitiva teorier. Kursens upplägg är inspirerat av Duluthmodellen från USA och Changing Ways i Kanada, men har kompletterats med tydligt barnfokus. Studien har genomförts med kvalitativa intervjuer där personal inom Pappaverksamheten samt socialsekreterare som träffat dessa pappor, berättar om hur de uppfattar att papporna ser på sina våldshandlingar samt hur de tänker sig att pappor kan upphöra med våldet och hur en sådan förändring går till. Resultatet visar att papporna oftast förnekar eller bagatelliseras våldet och dess konsekvenser. Papporna förnekar även att barnen bevittnat våldet och har enligt intervjupersonerna dåliga kunskaper om barns behov och att de kan påverkas av det som sker. Genom att få kunskap om våld och dess konsekvenser samt möjlighet att diskutera alternativa tankar och handlingar, kan pappan nå en viss insikt som kan leda till förändring. Däremot är kurstiden för kort för att kunna uppnå en varaktig förändring, utan verksamheten behöver kompletteras med fler insatser.

Syftet med denna studie var att undersöka hur legitimerade familjeterapeuter inom Barn och- ungdoms psykiatrin (BUP) upplever sin egen och sin arbetsplats kunskap gällande barn som upplevt familjevåld. Syftet var vidare att titta på hur legitimerade familjeterapeuter genomför bedömningar och behandlingar på BUP när de träffar barn som kan ha upplevt eller som har upplevt familjevåld. Frågeställningar har varit hur legitimerade familjeterapeuter upplever sin egen respektive sin arbetsplats kunskap gällande målgruppen barn som upplevt familjevåld? Ytterligare frågeställningar har varit hur bedömningar görs samt hur behandlingen ser ut som erbjuds av legitimerade familjeterapeuter på BUP?  I studien har 38 legitimerade familjeterapeuter svarat på en enkät med fasta svarsalternativ. Enkätstudien har vidare kompletterats med 13 telefonintervjuer med semistrukturerade frågor för att möjliggöra att respondenterna fått delge sina åsikter på ett friare sätt. Resultatet visar att legitimerade familjeterapeuter upplever sin egen kompetens för att arbeta familjeterapeutiskt med målgruppen som god. Trots detta finns det tydliga brister i hur bedömningar genomförs för att möjliggöra att rätt diagnoser och behandlingar erbjuds barn som upplevt familjevåld. Resultatet visar även att legitimerade familjeterapeuter, i behandlingsarbetet, lägger fokus på stabilisering i anknytningssystemet med inriktning på att förbättra kommunikation och samspel men brister i att bedöma, samtala om och behandla eventuella trauman till följd av familjevåldet. / The purpose of this study was to investigate how registered family Therapists in child and youth psychiatry (in Swedish BUP) perceives their own and their workplace knowledge of children who have experienced family violence. The aim was to look at how registered family Therapists conducts assessments and treatments on BUP when they meet a child who may have experienced or who have experienced family violence. Questions have been how registered family Therapists perceive their own respectively their workplace knowledge of children who have experienced family violence? Additional research questions have been how assessments are made and what kind of treatment that are offered by registered family Therapists on BUP? In the study, 38 registered family Therapists, have responded to a questionnaire with fixed answers. The questionnaire study has also been supplemented by 13 telephone interviews with semi-structured questions designed to make respondents share their views more freely. The results show that registered family Therapists experience their own competence to work therapeutically with the children who have experienced family violence as good. Nevertheless, there are obvious flaws in how assessments are conducted to ensure that these children get the correct diagnoses and are offered effective treatments. The result also shows that registered family Therapists, in treatment activities, put most focus on stabilization work with a focus on improving communication and interaction, but fails to assess, discuss and deal with any trauma as a result of family violence.

Barn som bevittnar våld mellan föräldrarna i hemmet riskerar att utveckla psykisk ohälsa, däribland traumasymptom. Hur barnets symptombildning ser ut beror bland annat på grad av våld men också på barnets anknytning till föräldrarna. Då forskning kring anknytning främst fokuserat på relationen mellan mamma och barn var det huvudsakliga syftet med denna studie att undersöka om barns anknytningstrygghet till respektive förälder har olika samband med barns traumasymptom. Data från 64 barn tillhandahölls från en nationell utvärdering av behandlingar för barn som upplevt våld hemma. Analyser av barnens självskattningar visade att anknytningstrygghet till pappa hade ett negativt samband med depression och att våld i hemmet hade ett negativt samband med dissociation hos barnen, oavsett om de hade bevittnat våldet eller inte. Studien betonar vikten av god anknytningstrygghet till pappa och rekommenderar uppföljning av barn i familjer där familjevåld förekommer.

Studien syftar att undersöka hur barnets bästa beaktas i tingsrättsdomar, gällande vårdnad-och umgängestvister, utifrån avvägningen av barnets tillgång till båda föräldrarna och barnets rätt till skydd från en potentiellt farlig förälder. Detta när det förekommer eller har förekommit påståenden om våld mellan föräldrarna. För att besvara studiens syfte användes två frågeställningar. Den första handlar om vad tingsrätten bedömer som betydelsefullt i domarna i förhållande till barnets bästa. Resultatet visar att rätten till båda föräldrarna bedöms som betydelsefullt utifrån barnets bästa. Vidare bedöms föräldrarnas förmåga att samarbeta som betydelsefullt. Barnets vilja bedöms av tingsrätten som betydande endast i de fall där barnet är äldre. Den andra frågeställningen handlar om hur tingsrätten argumenterar för barnets rätt till båda sina föräldrar i förhållande till det våld som uppdagats. Resultatet visar att kärnfamiljsperspektivet dominerar och att gemensam vårdnad ses som barnets bästa. Våldet ses generellt som en icke-fråga och en diskussion eller argumentation kring våldet förekommer inte i förhållande till föräldrarollen. Slutsatsen är att det saknas en koppling mellan barnets bästa och förekomsten av våld mellan föräldrarna. Implicit anses barnets rätt till båda sina föräldrar mer betydelsefullt än barnets rätt till skydd från en potentiellt farlig förälder.

Uppsatsen utvärderar barnfridsbrottet som föreslås i SOU 2019:32. Barnfridsbrottet innebär en kriminalisering av beteendet att låta ett barn bevittna en brottslig gärning som kan skada barnets trygghet eller tillit till en närstående person. Vissa remissinstanser menar att utredningen avgränsar bort skadliga situationer som borde omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen, medan andra remissinstanser ifrågasätter förslagets förhållande till legalitetsprincipen. I syfte att undersöka om det är lämpligt att kriminalisera beteendet, och om det vore lämpligt att göra kriminaliseringen mer omfattande än vad utredningen föreslår, besvarar uppsatsen tre frågeställningar. Till att börja med utreds hur de utsatta barnen skyddas straffrättsligt enligt gällande rätt. De utsatta barnen har ett mycket begränsat direkt straffrättsligt skydd och ett visst indirekt skydd dels genom att gärningspersonen straffas för grundbrottet som begås inför barnet, dels genom en särskild straffskärpningsgrund. Detta begränsade skydd är dock inte jämförbart med det skydd som en ny kriminalisering hade inneburit. Sedan analyseras huruvida utredningens föreslagna kriminalisering är lämplig och om det vore lämpligt att göra den mer omfattande, ur ett kriminalpolitiskt perspektiv. Med utgångspunkt i forskning, gällande rätt och kriminaliseringsprinciper från förarbeten och doktrin argumenterar jag för att den föreslagna kriminaliseringen överlag är lämplig, men att lämpligheten i att låta brottsliga gärningar som inte innefattar något fysiskt eller psykiskt våld omfattas kan ifrågasättas. Jag anser att det vore lämpligt att låta kriminaliseringen omfatta vissa skadliga beteenden som har höga straffvärden, men som faller utanför utredningens definition av gärningstypen. Vidare möjliggör Sveriges åtagande att motverka våld inför barn enligt barnkonventionen ett undantag från huvudregeln att samtliga kriminaliseringsprinciper bör vara uppfyllda, vilket kan användas för att motivera ett visst avsteg från principerna. Slutligen genomförs en sammanvägd utvärdering där jag tar ställning till om barnfridsbrottet bör införas och hur det i så fall bör utformas, med hänsyn till den ovan nämnda kriminalpolitiska analysen samt utredningens och remissinstansernas synpunkter om legalitetsprincipen. Jag menar att barnfridsbrottet bör införas, men föreslår några viktiga ändringar i brottskonstruktionen som hade ökat förutsebarheten och avgränsat det straffbara området i enlighet med mina kriminalpolitiska slutsatser.

Trots att samhället har ett ansvar för att skydda barn från våld, är det flera barn som utsätts för våld utan att någon upptäcker det. Studier visar att barn som utsätts för våld hemma löper större risk att utveckla svårigheter såsom psykiska problem, samt att många barn inte berättar om våldet ifall frågan inte ställs. Syftet med studien är att undersöka hur socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) upptäcker barn som utsätts för våld, hur rutinerna ser ut i samtalen med barn, samt hur de yrkesverksamma upplever sitt arbete kring upptäckten av våldsutsatta barn. Frågeställningarna är hur de yrkesverksamma får vetskap om barn utsätts för våld hemma ifall det är okänt, hur de upplever det är att ha barnsamtal kring våld, vilka rutiner de följer i barnsamtal, samt hur de yrkesverksamma upplever sin egen kunskap gällande upptäckten av våldsutsatta barn. Tre stycken utredare på barn och unga från socialtjänsten och en behandlare från BUP har intervjuats enligt en kvalitativ metod via en semistrukturerad intervjuguide (se bilaga 1). Resultaten har analyserats med hjälp av en innehållsanalys och presenteras slutligen i fyra olika teman (se tabell 1). Resultat visar att frågan om våld till barn inte ställs rutinmässigt. De yrkesverksamma är eniga om att det är svårt att upptäcka våld, samt upplever de en varierande svårighetsgrad att prata med barn beroende på barnets ålder och typ av våld.

Med ett diskursteoretiskt förhållningssätt ämnar den här studien att studera hur kvinnors våld mot män framställs diskursivt i svensk press. Mer specifikt kommer besvara följande frågor att besvaras: “Hur framställs kvinnors våld mot män?”, “Hur framställs män som blivit utsatta för våld av en kvinnlig partner?” och “Hur framställs kvinnor som utövar våld mot en manlig partner?”. För att besvara dessa frågor har trettiofem artiklar från svensk press under åren 2015 till 2020 analyserats med hjälp av en foucauldiansk diskursanalys. Analysens fokus ligger på val av formulering och hur kvinnors våld mot män framställs. Utifrån analysen framträdde tre diskurser: “Det avvikande våldet”, “Det otillåtna offerskapet” samt ”Den sjuka kvinnan”. “Det avvikande våldet” visar att kvinnors våld mot män ses som något ovanligt. “Det otillåtna offerskapet” skapas genom att männen som utsätts för våld inte vill ses som offer, liksom att omgivningen har svårt att se dem som det. “Den sjuka kvinnan” visar att kvinnan som utövar våldet ofta framställs som sjuk. / This study aims to study women’s violence against men with a discourses theoretic approach. More specifically the following questions will be answered: “How is women’s violence against men portrayed?”, “How are men who are subjected to violence by a female partner portrayed?” and “How are women who use violence against a male partner portrayed?”. To answer these questions, thirty-five articles from Swedish media, from 2015 to 2020, was analyzed with a discourse theoretic approach. The focus in the analysis was choice of formulation and how women's violence against men was portrayed. Three discourses emerged: “The deviant violence”, “The illegitimate victimization” and “The sick woman”. “The deviant violence” shows that women’s violence against men is seen as something unusual. “The illegitimate victimization” is created when the man who is subjected to violence does not want to be seen as a victim, as well as the surroundings having a hard time seeing him as such.  “The sick woman” shows a woman who uses violence because she is ill.