<p>Syftet med studien var att beskriva förstagångsmammors upplevelse av kontakten med personalen på BVC samt hur de upplever informationen de får från personalen på BVC. Studien hade en beskrivande design och tio förstagångsmammor på en BVC i Mellansverige deltog i studien. Data samlades via intervjuer och analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultatet redovisas i sju kategorier. I kategorin <em>telefonkontakt</em> beskriver förstagångsmammor att de önskade bättre tillgänglighet och mer telefontider över dagen. <em>Bemötandet</em> av personalen på BVC upplevdes som personligt, de blev igenkända, det fanns tid för frågor vid besöket och de kunde fråga om allt. <em>Förväntningarna</em> inför kontakten med BVC var höga, de trodde att personalen hade svar på allt. I kategorin <em>föräldrastöd </em>framkom att förstagångsmammorna önskade föräldragrupper i större utsträckning och över en längre tid.  <em>Informationen</em> uppfattades som otillräcklig och den information som gavs var inte alltid relevant för tillfället. I kategorin <em>besök</em> framkom önskemål om längre besökstider. De flesta förstagångsmammor hade blivit erbjudna hembesök, det upplevdes positivt inför den kommande kontakten med BVC. Slutligen i kategorin <em>kontinuitet </em>framkom det att förstagångsmammorna ansåg det som värdefullt att få träffa samma BVC sjuksköterska vid besöken, de kände sig därigenom trygga och fick en bättre kontakt med BVC sjuksköterskan. <strong></strong></p>

Syftet med studien var att beskriva förstagångsmammors upplevelse av kontakten med personalen på BVC samt hur de upplever informationen de får från personalen på BVC. Studien hade en beskrivande design och tio förstagångsmammor på en BVC i Mellansverige deltog i studien. Data samlades via intervjuer och analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultatet redovisas i sju kategorier. I kategorin telefonkontakt beskriver förstagångsmammor att de önskade bättre tillgänglighet och mer telefontider över dagen. Bemötandet av personalen på BVC upplevdes som personligt, de blev igenkända, det fanns tid för frågor vid besöket och de kunde fråga om allt. Förväntningarna inför kontakten med BVC var höga, de trodde att personalen hade svar på allt. I kategorin föräldrastöd framkom att förstagångsmammorna önskade föräldragrupper i större utsträckning och över en längre tid.  Informationen uppfattades som otillräcklig och den information som gavs var inte alltid relevant för tillfället. I kategorin besök framkom önskemål om längre besökstider. De flesta förstagångsmammor hade blivit erbjudna hembesök, det upplevdes positivt inför den kommande kontakten med BVC. Slutligen i kategorin kontinuitet framkom det att förstagångsmammorna ansåg det som värdefullt att få träffa samma BVC sjuksköterska vid besöken, de kände sig därigenom trygga och fick en bättre kontakt med BVC sjuksköterskan.

Abstract Jerfström, M. (2013). Mission overweight and obesity – how do child-care centers operate? C-thesis in Public Health. Faculty of Health and Occupational Studies. University of Gävle.   The main objective of the study was to examine how and with what methods child-welfare centers work to prevent overweight and obesity among children. Another objective was to see if the work was based on the Guidelines issued by the National Board of Health and Welfare. The methodology of the study was a descriptive design in a quantitative approach and the study group was nurses working at different child-welfare centers in a particular Swedish county. Data were analyzed by descriptive statistics. The results of the study showed that simple advices during individual conversations held on several occasions were the most widely used approach for prevention of overweight and obesity. The nurses did not follow the National Board of Health and Welfare Guidelines and pointed out the lack of specific knowledge in the subject. The conclusion was that there could be a need for new procedures and working methods in preventive work. This could be achieved in collaboration with other professions to supplement the lack of knowledge among the nurses.     Keywords: child-welfare centers, overweight, obesity, prevention

Since the 1990s the Swedish National Board and Health and Welfare has had the goal of providing a national screening for developmental language and communication disorders among young children in Sweden. Prior to a revision of the child healthcare programme in Sweden in the year 2014 the ages of language screening were either 2;6 years (years;months) or 3;0 years. Today, two different versions of scientifically evaluated screenings of the national screening for developmental language and communication disorders are used, Westerlund’s method designed for screening children at the age of 3;0 and Miniscalco’s method designed for children at the age of 2;6 years. As a consequence of the revision of the child healthcare programme, several counties decided to only screen for language and communicative disorders at 2;6 years of age, amongst them Uppsala County which prior had screened at 3;0 years. This study aims to be a part of a needed new validation to correctly identify children with developmental language and communication disorders at this younger age. 17 children were randomly recruited from the national population register in central Uppsala, and a further 37 children were recruited from the referrals to a speech and language pathologist. The result of the study shows that 5 out of 54 children, 9 %, examined at the age of 2;6 years were misjudged when comparing the screening to a speech and language pathologist examination. The results indicate that it is possible to use Westerlund’s method on younger children. The results may also provide valuable insight as to how the designs of large validation studies can be improved. The study also aimed to compare if some part of Westerlund’s method was less likely to conform to a more thorough examination by a speech and language pathologist. However the methods by which Swedish speech and language pathologists evaluate developmental speech and communication disorders differ so severely from the screening that only half of the reviewed cases could be compared. Therefore, it was deemed that the screening and the speech and language pathologist evaluation were too different for a fair comparison. However, the study can be used to highlight the difference in how pediatric nurses and speech and language pathologists evaluate the childrens’linguistic skills. / Sedan 1990-talet har Socialstyrelsen haft målet att erbjuda en nationell språkscreening för alla barn med syftet att tidigt identifiera språkliga och kommunikativa svårigheter. Före en revidering av det nationella barnhälsovårdsprogrammet 2014 administrerades screeningen vid 2;6 (år; månad) eller vid 3;0 år. I dagsläget används två olika vetenskapligt utvärderade screeningmetoder; Miniscalcos metod för barn som är 2;6 år och Westerlunds metod för barn som är 3;0 år. Revideringen av programmet medförde att många landsting, som tidigare screenat vid 3;0 år, valde att tidigarelägga screeningen. Ett av dessa landsting var landstinget i Uppsala län som tidigare screenat vid 3;0 år. Uppsatsen syftar till att vara en del i ett större valideringsarbete för Westerlunds metod på yngre barn. 17 barn boendes i Uppsala som screenats på BVC mellan 2;6-2;9 år slumpades fram ur befolkningsregistret och ytterligare 37 barn värvades från de tvååriga barn som kallats till länslogopedin i Uppsala län. Resultatet vid en logopedbedömning kort efter screeningtillfället visade att 5 av de totalt 54 (17+37) barnen, det vill säga 9 %, hade felbedömts. I uppsatsen konstateras att andelen som fick missvisande resultat vid screeningen är inom ramen för vad som måste accepteras för en screening. Resultatet indikerar att Westerlunds metod är möjlig att använda på yngre barn. Uppsatsen syftade också till att jämföra ifall någon del av screeningen särskilt ofta inte stämde med hur logopeden bedömde samma förmåga. Denna jämförelse gjordes på de 37 deltagarna som kallats till länslogopedin i Uppsala län. Här framkom att screeningutfall och logopedbedömning sällan utvärderade exakt samma språkliga förmågor, vilket medförde att en jämförelse endast kunde göras i ungefär hälften av fallen. Uppsatsen kan däremot bidra till en ökad insikt om att det finns en stor skillnad i vilka språkliga förmågor som bedöms av sjuksköterskor på BVC och senare av logopeder.

<p>Syftet med studien var att undersöka BVC-sjuksköterskors syn på arbetet med övervikt och fetma hos barn. Studien var kvantitativ i form av en enkätstudie och genomfördes i ett län i södra Sverige. På BVC arbetar distriktssköterskor som är specialiserade i öppen hälso- och sjukvård samt barnsjuksköterskor med utbildning i hälso- och sjukvård för barn och ungdomar. Resultatet visade att mer än hälften av BVC-sjuksköterskorna upplevde övervikt och fetma hos barn som ett stort problem. Barnsjuksköterskor ansåg i högre utsträckning än distriktssköterskor att övervikt hos barn behöver åtgärdas. Det framkom att 90 % av BVC-sjuksköterskorna hade gjort något för att åtgärda övervikt och fetma hos barn. De ansåg att det är av vikt att utveckla samarbetet mellan BVC, förskola/skola och sjukvård eftersom övervikt och fetma kan ses som ett samhällsproblem. Riktlinjer kring arbetet med övervikt och fetma hos barn bör därför utvecklas.</p>

Syftet med studien var att undersöka BVC-sjuksköterskors syn på arbetet med övervikt och fetma hos barn. Studien var kvantitativ i form av en enkätstudie och genomfördes i ett län i södra Sverige. På BVC arbetar distriktssköterskor som är specialiserade i öppen hälso- och sjukvård samt barnsjuksköterskor med utbildning i hälso- och sjukvård för barn och ungdomar. Resultatet visade att mer än hälften av BVC-sjuksköterskorna upplevde övervikt och fetma hos barn som ett stort problem. Barnsjuksköterskor ansåg i högre utsträckning än distriktssköterskor att övervikt hos barn behöver åtgärdas. Det framkom att 90 % av BVC-sjuksköterskorna hade gjort något för att åtgärda övervikt och fetma hos barn. De ansåg att det är av vikt att utveckla samarbetet mellan BVC, förskola/skola och sjukvård eftersom övervikt och fetma kan ses som ett samhällsproblem. Riktlinjer kring arbetet med övervikt och fetma hos barn bör därför utvecklas.

Syftet med studien var att beskriva hur förstagångsföräldrar upplever kontakten med BVC och vad som skulle kunna förbättras i verksamheten. Vidare var syftet att beskriva vilka skillnader som mammor och pappor upplevde. Studien genomfördes som en enkätundersökning med både slutna och öppna frågor. Studien genomfördes i tre städer i mellansverige. Totalt deltog 44 föräldrar, 26 mammor och 18 pappor. Resultatet visade att mammornas upplevelse av tillgängligheten via besök till BVC-sköterskan och hennes bemötande var bra. De var även mycket nöjda över möjligheten att kunna fråga BVC-sköterskan om vad som helst. Papporna var mest nöjda med informationen om barnets utveckling och liksom mammorna var de nöjda med bemötandet från BVC-sköterskorna. De flesta föräldrarna önskade bättre tillgänglighet via telefon vilket framkom i de öppna frågorna. Slutsats: Både mammor och pappor visade sig generellt vara nöjda med kontakten med BVC. Bäst tyckte både mammor och pappor att bemötandet från BVC-sköterskan var.

Syftet med denna studie var att beskriva distriktssköterskors tankar och upplevelser kring situationer där barn misstänks fara illa och en anmälan till de sociala myndigheterna övervägs. Studien genomfördes genom personliga intervjuer av sex strategiskt utvalda distriktssköterskor, verksamma vid barnavårdscentraler (BVC) i Dalarnas och Värmlands län och som hade erfarenhet av att träffa familjer med olika sociala problem. Intervjuerna inleddes med frågan; ”Berätta om ett möte med föräldrar där Du anar att barnet far illa.” En intervjuguide med tre frågeområden användes därefter för att säkerställa att syftet täcktes in. Efter genomförandet analyserades intervjuerna utifrån fenomenologisk metod, så kallad meningskoncentrering.Resultatet visade att samarbetet med socialtjänsten präglades av stora brister. Socialtjänstens sekretess hindrade viktig information från att nå distriktssköterskan, socialsekreterarnas kompetens var bristfällig och anmälningar togs inte på allvar. Omständigheter som upplevdes utgöra en omedelbar risk för barnet anmälde distriktssköterskan omgående, medan hon i andra fall avvaktade med en anmälan eller ansökte om stöd. Genom att barnet och dess familj gjorde täta besök vid BVC, att det var kontinuitet i personalgruppen och att distriktssköterskan litade på sin intuition, kunde hon lättare finna de barn som hade det svårt.Genom att samverka med professioner med skilda kompetenser var det möjligt att förbättra barns situation.

<p>Syftet med vår studie har varit att belysa förekomst och former för samverkan mellan socialtjänsten och BVC i Stockholms stad. Vi har även avsett att belysa hur socialtjänsten ser på anmälningsskyldigheten i förhållande till BVC. Studien baserades på telefonintervjuer med informanter vid socialtjänstens enheter för barn och ungdom i Stockholms 18 stadsdelar. Vi valde att utgå från socialtjänstens perspektiv eftersom de sedan juli 2003 har en skyldighet att aktivt verka för att samverkan med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs i frågor som rör barn kommer till stånd. Vi har funnit att samverkan mellan socialtjänsten och BVC är mycket vanligt förekommande. Formerna för samverkan har visat sig variera till form och innehåll. Trots utbredd samverkan uppger socialtjänsten överlag att samverkan med BVC inte fungerar tillfredsställande. Dessutom finns det en utbredd föreställning om att BVC-sjuksköterskor inkommer med få anmälningar om barn som far illa på grund av hinder av känslomässig natur.</p>

Syftet med vår studie har varit att belysa förekomst och former för samverkan mellan socialtjänsten och BVC i Stockholms stad. Vi har även avsett att belysa hur socialtjänsten ser på anmälningsskyldigheten i förhållande till BVC. Studien baserades på telefonintervjuer med informanter vid socialtjänstens enheter för barn och ungdom i Stockholms 18 stadsdelar. Vi valde att utgå från socialtjänstens perspektiv eftersom de sedan juli 2003 har en skyldighet att aktivt verka för att samverkan med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs i frågor som rör barn kommer till stånd. Vi har funnit att samverkan mellan socialtjänsten och BVC är mycket vanligt förekommande. Formerna för samverkan har visat sig variera till form och innehåll. Trots utbredd samverkan uppger socialtjänsten överlag att samverkan med BVC inte fungerar tillfredsställande. Dessutom finns det en utbredd föreställning om att BVC-sjuksköterskor inkommer med få anmälningar om barn som far illa på grund av hinder av känslomässig natur.