Min ambition har varit att operabyggnaden ska imitera och spegla platsens karaktär och unika läge i staden.Galärvarvet är ett område som har direkt närhet till både staden (Strandvägen och Östermalm), parken (Galärparken och resten av Djurgården) samt till vattnet (Ladugårdsviken och Mälaren). Dessa tre stadselement är också starkt karaktäriserande för Stockholm som stad. Intentionen var dessutom att operabyggnaden skulle kunna erbjuda staden något mer än bara opera som konstform och att den ska vara inbjudande och tillgänglig både interiört och exteriört även för de som inte uppskattar operakonsten. Fasaden mot Strandvägen är till stora delar glasad med ytor för operabesökare, balettsalar, orkestersalar och loger för artister samt musiker som kommunicerar operans verksamhet mot staden. Längs med denna fasad löper en lång ramp för besökare ner till den lilla scenen och restaurangen. Fasaden mot söder och parken är mer uppbruten och har en organiskt, oregelbunden karaktär med möjligheter att röra sig upp på operans gröna tak. Kontakten och kopplingen till vattnet sker genom en pir som skjuter ut i vattnet och som avslutas med en resturang samt en brygga för småbåtar och en ny hållplats för Djurgårdsfärjan. Även pirens tak har vegetation vilket gör övergången från takparken och vattnet mer upplöst. Entréfasaden har en tung och (nästan) helt symmetrisk utformning som en referens till nordiska museet.

Syftet med analysen är att visa på strukturer muntligt förmedlat, konstnärligt berättande, samt på orsaker till att just dessa strukturer uppkommer. Materialet som används till analysen är två ljudinspelningar  med  bygdeberättaren  Carl  Bergqvist   från  Överklinten  i     Västerbotten. Berättelserna som analyseras är inspelade på 1950-talet. Som modell för strukturanalysen har främst William Labovs teorier om narrativanalys legat till grund. För att finna orsakerna till berättarstrukturernas utseende analyseras även kontexten, där inspelningssituationen spelat en central roll. Intervjun i sig är en samtalssituation som för med sig särskilda konventioner och normer för hur samtalet ska föras, vilket har påverkat berättelsernas utformning. Även berättarens talspråkliga memoreringsteknik är central för hur stoffet organiseras i berättelserna. Det mest utmärkande, srukturella draget i Carl Bergqvists berättelser, är deras uppbyggnad bestående av korta berättelsefragment som berättaren fogar samman till en sammanhållen historia. Det finns flera orsaker till att berättelserna struktureras på det viset, varav alla har sin grund i de särskilda förutsättningar som gäller för talspråket. Den fragmentariska uppbyggnaden av Bergqvists berättelser är, förutom berättarsituationen, ett resultat av den talspråkliga memoreringsteknik han använder sig av. Hans repetoar består av en stor mängd händelser ur bygdens historia som knyts till personer eller platser i eller omkring Överklinten. Dessa händelser plockas fram ur minnet efter behov och fogas av berättaren samman till en historia. För att ett sammanhang ska kunna skapas i Bergvists berättelser måste de skilda fragmenten fogas till varandra på ett meningsfullt sätt, så att de tillsammans bildar en enda, större enhet. Det kitt berättaren använder för att foga berättelsefragmenten till varandra är evalueringen. En röd tråd skapas i berättelen, antingen genom ett dramatiskt sammanhang som håller dem samman, eller genom en gemensam värdering som återkommer i varje delberättelse.

No description available.