Bakgrund: Sömnproblem hos barn är vanligt förekommande och orsakerna till sömnproblem kan variera. Sömnproblem kan ge konsekvenser för barnet men påverkar hela familjen. Barnhälsovårdssjuksköterskan har en viktig roll i arbetet för att stödja familjer med sömnproblem. Syfte: Syftet med studien var att undersöka barnhälsovårdssjuksköterskors upplevelser av att arbeta med sömnproblem. Metod: En kvalitativ intervjustudie med åtta deltagare på hälsocentraler i norra Sverige genomfördes. Materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i sex kategorier: Att utgå från ett familjeperspektiv, Att rådgivningen är individuellt anpassad, Att stärka föräldrarna i sin roll, Att det sociala sammanhanget påverkar familjens behov, Att normer och förväntningar påverkar föräldrars syn på sömnproblem, Att ha behov av mer kunskap och samverkan. Barnhälsovårdssjuksköterskorna ansåg att upplevelsen av sömnproblem alltid utgick från familjens perspektiv. De påpekade att rådgivning till en familj med sömnproblem bör vara individuellt anpassad och en viktig del i arbetet består i att stödja föräldrarna. Flera saker påverkade hur familjer upplevde sömnproblem, såsom föräldrarnas relation, sociala sammanhanget samt normer och förväntningar kring sömnproblem. Konklusion: För att arbeta med sömnproblem inom barnhälsovården behöver barnhälsovårdssjuksköterskan ha kunskap om sömnproblem hos barn samt ha samverkansmöjligheter för att tillgodose familjernas behov då sömnproblem anses vara komplext, samt ha ett familjeperspektiv och en förståelse för att det är många faktorer runt en familj som påverkar.

Bakgrund: Distriktssköterskor som arbetar inom barnhälsovården möter i sitt arbete de flesta familjerna ute i samhället och har möjlighet att komma i kontakt med barn som far illa. Misstankar att barn far illa måste anmälas till socialtjänsten. Anmälan om misstankar kan leda till etiska dilemman där rättvisa, att göra gott och inte skada skapar konflikter. Syfte: Syftet med studien var att inom BHV belysa sjuksköterskors erfarenheter  av anmälningsplikten till socialtjänsten, vid misstankar om barn som far illa. Metod: Studien genomfördes utifrån en kvalitativ ansats. Sex distriktssköterskor inom barnhälsovården deltog vid semistrukturerade intervjuer. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys på manifest nivå. Resultat: Studiens resultat presenteras i fyra huvudkategorier och elva underkategorier. Relation till föräldrarna: Sjuksköterskorna ansåg att det är viktigt att vara ärlig och informera föräldrarna om sin oro vilket oftast  ledde  till ett bra samarbete. Relationen till föräldrarna kan bli sämre efter en anmälan och då finns risk att ingen ser barnets bästa. Ibland kan empati för föräldrarna göra att en anmälan blir svår. Kontakt med socialtjänsten: Hälften av sjuksköterskorna ansåg att de hade en bra samverkan med socialtjänsten. Ofta och anonymt kontaktade sjuksköterskorna socialtjänsten för att rådfråga för att få hjälp och stöd vid misstankar. Återkoppling från socialtjänsten har blivit bättre efter en lagändring 2013. Kunskap om anmälningsplikten: Samtliga sjuksköterskor hade kunskap om anmälningsplikten, dess rutiner och var man kan finna riktlinjer. Känslomässigt förhållningssätt: Sjuksköterskorna upplevde blandade känslor vid en anmälan. Vid misstankar övervägde de noga om de skulle göra en anmälan eller inte. Ibland var det svårt att göra en anmälan eftersom det finns olika åsikter om vad fara illa innebär, beroende på kunskap och personliga erfarenheter.   Slutsats: Det förekommer att sjuksköterskor underlåter att anmäla misstankar till socialtjänsten. Sjuksköterskors plikt att anmäla är ett etiskt dilemma vilket skapar osäkerhet och oro, och förknippas med bland annat erfarenhet, känslomässigt förhållningssätt och kunskap. För att underlätta processen av en anmälan är en bra samverkan med familjerna och socialtjänsten, diskussioner om innebörden av att fara illa och stöd i övervägningsfasen nödvändigt. / Background: Districtnurses which are working in pediatric health care encounter most of the families in the community and have the probability to come in contact with child abuse. Suspicions of child abuse must be reported to social services. The requirement to report cases of suspected child abuse can lead to ethical dilemmas in which justice, to do good and not harm creates conflicts.   Aim: The aim of this research was to describe the districtnurses' experience of the obligation to report to social services, in cases of suspected child abuse. Method: The research was based on a qualitative methodology. Six districtnurses working in primary health care participated in semi-structured interviews. Data were analyzed using qualitative content analysis. Results: The results of the research are presented in four main categories and eleven subcategories. Relationship to parents: The districtnurses felt that it is important to be honest and inform parents about their concerns, which often led to a good cooperation. The relationship to the parents can be worse after a report of suspected child abuse, which can result in that no one can see the child´s best. Empathy for the parents sometimes makes it difficult to report suspected child abuse. Contact with social services: Fifty percent of the districtnurses felt that they had  good relationships and  interactions with the social services. Frequently in cases of suspected child abuse districtnurses anonymously contact social services for support and help. Feedback from the social services is better after the law changed 2013.  Emotional attitudes: The districtnurses experienced mixed emotions when reporting a case of suspected child abuse, they carefully considered whether or not to report. Depending on knowledge and personal experiences sometimes  reporting was difficult because of different opinions about what constitutes child abuse.  Knowledge of the reporting obligation: All the districtnurses had knowledge of the mandatory reporting, its procedures and where one could find guidelines.   Conclusion: It happens that districtnurses do not report suspicions to social services. Districtnurses' duty to report is an ethical dilemma, which creates uncertainty and anxiety, and is associated with for example experience, emotional attitudes and knowledge. To facilitate the process of reporting is a good interaction with the families and the social services, discussions about the meaning of child abuse and support under the decissionmaking phase necessary.

Bakgrund: Att amma är förenat med betydande hälsovinster för både barn och mor ändå ses amningsfrekvensen sjunka i världen. För att lyckas med amning behöver familjen mycket stöd i ett tidigt skede efter hemkomsten från BB. Vid bristande stöd ses amningen avslutas tidigare än planerat. Tidigare studier har visat att många mödrar upplever bristande stöd relaterat till skiftande kunskaper hos BHV-sjuksköterskorna. Syfte: Syftet var att beskriva BHV-sjuksköterskors erfarenhet av att ge stöd till nyblivna mödrar gällande amning vid första hembesöket från barnhälsovården. Metod: En kvalitativ studie genomfördes med 16 semistrukturerade intervjuer. Både distriktsjuksköterskor och barnsjuksköterskor som arbetar i barnhälsovården deltog. Utifrån en kvalitativ innehållsanalys analyserades intervjuerna. Resultat: I resultatet framträdde ett övergripande tema: Att ett holistiskt förhållningssätt i mötet med mödrarna ger möjlighet att utforma ett individuellt stöd. Kategorierna som framträdde var skapa relationer, underlätta vid svårigheter samt förmedla trygghet utifrån kompetens. Slutsats: Resultatet i denna studie visar att för att BHV-sjuksköterskorna ska kunna känna sig trygga i sitt amningsstöd framkom tre viktiga aspekter: det första hembesöket, samarbetet mellan de olika instanserna som familjerna möter i samband med att bli föräldrar och tid för BHV-sjuksköterskor att utbyta erfarenheter med varandra. Studien visar också att attityder gällande amning i samhället påverkar BHV-sjuksköterskornas erfarenheter av att ge stöd vid amning.

Barn som far illa är ett globalt problem och många barn får inte det stöd de har rätt till. Sjuksköterskor inom barnhälsovården (BHV) följer barns utveckling och ska utgöra ett stöd för familjen. I uppdraget ingår att göra orosanmälan vid misstanke om att barn far illa. Studier visar att orosanmälan inte alltid görs. Mer kunskap behövs om varför så inte sker och hur orosanmälningar erfars av BHV-sjuksköterskor. Syftet var att beskriva BHV-sjuksköterskors erfarenheter av att göra orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Kvalitativ metod användes och data samlades in genom semistrukturerade intervjuer med åtta BHV-sjuksköterskor. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ tematisk analys, baserad på beskrivande fenomenologi. Resultatet visade att BHV-sjuksköterskorna upplever orosanmälningar som en tung och krävande arbetsuppgift. De känner oro och sorg över barnets situation, de vill upprätthålla en god relation med föräldrarna samtidigt som de känner sig osäkra på sin bedömning. När de såg orosanmälan som en hjälp och stöd till familjen underlättade det beslutet. Tidigare erfarenheter och kollegor utgjorde ett stöd. Sekretessen mellan dem och socialtjänsten försvårade det uppföljande arbetet med familjen. BHV-sjuksköterskorna såg att en öppen kommunikation med familjen bidrog till att föräldrarna kände sig delaktiga. Det medförde en ökad tillit, vilket ansågs utgöra grunden för en god relation. För att klara uppgiften att göra orosanmälan behöver BHV-sjuksköterskor goda förutsättningar som stöd från kollegor och handledning. Vid svåra samtalsämnen krävs goda kunskaper i samtalsmetodik. Genom fortlöpande samtal om barns rättigheter ökar barnens möjligheter till god hälsa, vilket är en förutsättning för en hållbar samhällsutveckling.

Syftet med denna studie är att undersöka BVC:s möjligheter att förebygga de separationer som sker till följd av omställningen från att vara ett par till att även bli förälder. I studien beskrivs BHV-sjuksköterskors uppfattning om prevention av separation under småbarnsfasen samt hur BHV-sjuksköterskor ser på sina förutsättningar att arbeta med föräldrars parrelation. Studien är en kvantitativ enkätstudie. Enkäten har besvarats av BHV-sjuksköterskor anställda i Region Östergötland eller privata utförare med Region Östergötland-avtal. Totalt delades 99 enkäter ut. Svarsfrekvensen var 83 %. Resultatet visar att BHVsjuksköterskor uppfattar att det är möjligt att förebygga separation hos föräldrar i småbarnsfasen, att brister sällan framkommer i föräldrars parrelation på BVC och att många BHV-sjuksköterskor inte upplever att de har förutsättningar att arbeta med frågan. Slutsatsen är att BVC är i behov av ett förtydligat uppdrag om de ska arbeta med föräldrars parrelation liksom få rätt förutsättningar att utföra ett sådant uppdrag. / The purpose of this study is to examine the possibilities for Swedish Child Healthcare Centers to prevent parents separating as a consequence of transitioning from being a couple to having a child and becoming parents. The current study describes Child Health Care nurses’ opinions on preventing parents with small children from separating, as well as these nurses’ opinions on their possibilities to work with the parents on their relationships. The study is a quantitative questionnaire study answered by Child Health Care nurses working in public healthcare in Region Östergötland or in private facilities contracted by Region Östergötland. 99 questionnaires were handed out in total, and the answer frequency was 83 %. The results show that Child Health Care nurses feel it is possible for them to prevent parents with small children from separating, that flaws in the parents’ relationships are rarely detected at the Child Health Care Centers, and that many Child Health Care nurses don’t feel they have any possibilities to work on this issue. The conclusion is that Child Health Care Centers are in need of a clear description of their task, and whether or not this includes working with parents’ relationships; and if it does, how the centers can attain the necessary prerequisites for carrying out this task.

Bakgrund: BHV-sjuksköterskan ger råd efter Socialstyrelsens rekommendationer att barn under tre månader sover säkrast i egen säng. Studier visar att många föräldrar väljer att samsova med sina barn. Syfte: Syftet med studien var att undersöka om BHV-sjuksköterskan anseratt Socialstyrelsens råd och rekommendationer angående nattsömnen hos barn under tre månader är tillräckliga samt om och vilka råd som ges om samsovning. Metod: En kvantitativ ansats har använts. En enkät utformades och fylldes i av BHV-sjuksköterskor (n=47) i Nordvästra Skåne. Resultat: Resultatet visade att BHV-sjuksköterskorna ansåg att samsovning är vanligt förekommande och att de ofta ger råd kring hur samsovning kan ske säkrare. Resultatet visade också att BHV-sjuksköterskorna har olika uppfattningar om vad säker samsovning är samt vilka råd de ger. En fjärdedel av BHV-sjuksköterskorna ansåg att råden är otillräckliga. Slutsats: Studien visar att BHV-sjuksköterskor ger råd kring hur samsovning kan ske säkrare trots att detta inte rekommenderas samt att de ger olika råd. Detta ger ett behov av utökade råd och rekommendationer angående barns sovmiljö när det är yngre än tre månader. / Background: Nurses at child health service give advice from the Swedish National Board of Health and Welfare that infants under three months should sleep in its own cot. Many parents choose to bed share with their infant. Aim: The aim of the study was to investigate if the nurses at child health services find that the Swedish National Board of Health and Welfare´s advice and recommendations regarding night sleep in infants under three months are sufficient and whether and what advice they give regarding bed sharing. Method:A quantitative approach has been used. A survey was drafted and replied by nurses at child health care service (n=47) in south Sweden. Results: The results show that the nurses consider that bed sharing was common and that they often gave advice on how bed sharing can be safer. The nurses had different perceptions of what safe bed sharing is and what advice they provide. A quarter of the nurses consider the advice to be insufficient. Conclusion:Nurses at child health service give advice on how bed sharing can be safer even though this is not recommended in Sweden and that they provide different advice. This requires extended advice regarding infants sleep environment.

Bakgrund: Barn som far illa är ett ökande samhällsproblem som kan ge konsekvenser för barns hälsa. BHV-sjuksköterskan har möjlighet att upptäcka barn som far illa. Enligt socialtjänstlagen finns en skyldighet att anmäla, trots det visar tidigare forskning att det kan upplevas svårt och att riktlinjer kan behöva förtydligas. Syfte: Syftet med studien var att belysa BHV-sjuksköterskans erfarenheter av orosanmälningar vid misstanke om att barn far illa. Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med nio BHV-sjuksköterskor i Halland. Dataanalysen utgick från Kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2017). Resultat: BHV-sjuksköterskornas erfarenheter kategoriserades i tre huvudkategorier; Att ta beslutet, Organisatorisk påverkan, Föräldrarnas påverkan. Konklusion: Studien belyser beslutet kring en orosanmälan som komplext och känsloladdat. Rutiner, riktlinjer, teamarbete och stöd från chefen beskrevs vara viktigt. Förbättrade rutiner skulle kunna leda till att fler barn som far illa upptäcks. Brister i samarbetet med socialtjänsten framkom som försvårande. Bemötandet av föräldrarna var viktigt för relationen och negativa reaktioner från föräldrarna kunde försvåra att göra orosanmälningar. Vidare forskning från föräldrarnas perspektiv samt djupare undersökning av samverkan med socialtjänsten skulle behövas. / Background: Children who are victims of maltreatment is an increasing society problem, which can have consequences for children’s health. Pediatric primary nurses have an opportunity to detect these children. According to the law there is an obligation to report when maltreatment is suspected. Research has shown that it can be difficult and that improved guidelines is needed. Aim: The aim of this study was to describe pediatric primary nurses’ experience of mandatory reports if children are suspected to be victims of maltreatment. Method: Semi-structured interviews have been conducted with nine pediatric primary nurses in Halland. The data analysis was based on Qualitative content analysis (Graneheim and Lundman, 2017). Results: Three main categories were identified; To make the decision, Organisational involvement, The parents’ involvement. Conclusion: The study highlights the decision regarding a mandatory report as complex and emotional. Routines, guidelines, teamwork and support from the employer are described as important. Improved routines could make it easier discovering child maltreatment. Shortcomings in the cooperation with social services emerged as obstructing. The reception of the parents was important and negative reactions could make mandatory reports difficult. Research of the parent’s perspective, and investigation into the cooperation with the social services, is needed.