I samband med vaginal förlossning kan skador uppstå i bäckenbottens vävnader. Hos cirka 70 procent av de kvinnor som föder vaginalt uppstår en bristning som kräver suturering. I Sverige ingår det i barnmorskans ansvarsområde att suturera bristningar av grad ett eller två. Syftet med studien var att beskriva kvinnors upplevelser vid suturering av grad ett och två bristningar. En kvalitativ ansats valdes. Tio kvinnor mellan 22-38 år intervjuades en till tre dagar efter förlossning. Intervjuerna analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att relationen mellan barnmorskan och kvinnan var betydelsefull. En förtroendefull relation med barnmorskan stärkte kvinnorna så att de kände tillit till både sig själva och barnmorskan. Det som påverkade kvinnornas upplevelse positivt var när barnmorskorna stöttade och gav information under sutureringen. De kvinnor som tidigare haft en negativ upplevelse av suturering hade en ökad oro inför kommande suturering. Kvinnorna såg det som en naturlig del i förlossningsprocessen att bli sydd och ifrågasatte inte om det var nödvändigt. Det framkom även att kvinnorna var uppfyllda av att barnet var fött och förlossningen. De ville helst ta ner benen från benstöden och inte bli störda. När barnmorskorna inspekterade bristningen kunde det upplevas som smärtsamt av kvinnorna. De påtalade att det varit önskvärt med bedövning inför undersökningen. Det visade sig att Xylocainspray var en vanligt förekommande bedövning inför sutureringen. Kvinnorna upplevde dock den som obehaglig med kraftig sveda. Även om sutureringen upplevdes som självklar av kvinnorna var det inte bara smärtintensiteten som påverkade kvinnors upplevelse av sutureringen utan också relationen till barnmorskan. Vi anser det betydelsefullt att barnmorskor uppmärksammar vårdrelationens betydelse för kvinnors upplevelse av suturering. Barnmorskor bör välja lokalbedövningsmedel som minskar smärta och obehag hos kvinnor innan de inspekterar eventuella bristningar efter förlossning. / Program: Barnmorskeutbildning

Vården för kvinnor efter en förlossning är ett aktuellt ämne. Problem som kan uppstå för en kvinna efter en förlossning är bland annat urinläckage, smärtor i underlivet och svårigheter med samlivet vilket i sin tur kan leda till en sänkt livskvalitet. Bäckenbottenträning är en metod för att stärka muskulaturen i bäckenet och detta kan minska besvär av urininkontinens eller andra besvär i underlivet. För att ta reda på och om möjligt förbättra vården postpartum var syftet med studien att undersöka kvinnors upplevelse och erfarenheter av bäckenbottenträning postpartum. Åtta kvinnor intervjuades i samband med deras kontroll efter förlossning på barnmorskemottagningen. Majoriteten av informanterna var förstföderskor med en grad 1 eller grad 2 bristning. Genom kvalitativ innehållsanalys kondenserades och kodades materialet och delades sedan upp i kategorier. I resultatet framkom tre huvudkategorier: Låg prioritering av bäckenbottenträning, varierande kunskap och information kring bäckenbottenträning och bäckenbottenträning är ett intimt område. Informanterna uttryckte att bäckenbottenträning prioriterades bort då vården av det nyfödda barnet låg i fokus. De uttryckte även en osäkerhet kring vad bäckenbottenträning var och hur och när den skulle utföras trots att de alla fått information. Informationen de fått var ofta skriftlig med varierande kvalitet och vissa hade även fått eller själva tagit initiativ till en mer praktisk information. En enhetlig och evidensbaserad kunskap hos barnmorskor och förståelse för kvinnors behov och prioritering av bäckenbottenträning borde eftersträvas för att öka motivation och följsamhet hos kvinnor postpartum.

Bakgrund: Det är vanligt att kvinnor under en vaginal förlossning drabbas av grad II-bristning. I barnmorskans ansvarsområde ingår att handlägga dessa bristningar. Forskning visar att det finns begränsat med rutiner kring dessa bristningar och att fokus ofta ligger på grad III- och grad IV-bristningar trots att även grad II-bristningar kan ge långtidskomplikationer. Syfte: Syftet var att beskriva barnmorskans erfarenhet av handläggning vid uppkommen grad II-bristning. Metod: Semistrukturerade individuella intervjuer genomfördes med åtta barnmorskor verksamma vid en mellanstor förlossningsavdelning i Mellansverige. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera materialet. Resultat: Fyra kategorier och två underkategorier identifierades. Kategorierna var Information, Kollegialt stöd, Behov av uppföljning och Undersökning och underkategorierna Strategier för återkoppling och Dokumentation. Slutsats: Det framkom en osäkerhet hos barnmorskorna gällande diagnostisering och suturering av grad II-bristning. Detta gällde främst de barnmorskor med minst yrkeserfarenhet. Barnmorskorna uttryckte också en önskan om bättre återkoppling på de bristningar de suturerat samt en bättre uppföljning för de kvinnor som fått en grad II-bristning. Resultatet visade även att barnmorskorna informerar kvinnorna på olika sätt gällande deras bristning. Inga tydliga rutiner finns gällande vilken information som ska ges eller på vilket sätt. Klinisk tillämpbarhet: Studiens resultat syftar till att skapa ökad kunskap och riktlinjer kring grad II-bristningar. Ytterligare forskning skulle kunna beröra information i samband med bristningen och när den är bäst att ge. / Background: Many women sustain a second-degree tear when giving birth vaginally. The work field of a midwife includes managing these injuries. There is limited research regarding this field and the focus tend to be on third- and fourth-degree tears, even though second-degree tears may also result in long-term complications. Aim: The aim was to investigate the midwife’s experience of managing second-degree tears. Method: Eight semi-structured individual interviews were conducted with midwives working at a medium large maternity ward located in the middle of Sweden. Qualitative content analysis was used to analyze the material. Results: Four categories and two subcategories were identified. The categories were: Information, The support of colleagues, The need for follow-ups and Physical examination and the subcategories were: Feedback strategies and Documentation. Conclusion: The result show that midwives feel insecure when managing second-degree tears, especially the midwives with less experience. The midwives also requested more feedback from the women they sutured regarding their second-degree tears and the midwives also wished for a better follow-up for the women with second-degree tears. The result also showed that the midwives give different information to women regarding their tears. No pronounced routines were found regarding what information to give and in what way. Clinical application: The results of the study aim to increase the knowledge and to develop routines regarding second-degree tears. More knowledge is needed about information given about the tear and when it is the best time to give information.

Bakgrund. Att få en allvarlig bristning i samband med förlossning kan ge kvinnor smärta, lidande, och låg livskvalitet under lång tid. Syfte. Syftet med förbättringsarbetet har varit att förbättra eftervården genom att införa strukturerad uppföljning, öka kvalitén i bedömning och diagnostik, förbättra informationen till patienten och utveckla former för patientdelaktighet i förbättringsarbetet. Syftet med studien har varit att ur ett verksamhetsperspektiv beskriva erfarenheterna av patientdelaktigheten i förbättringsarbetet. Metod. Förbättringsarbetet har designats med hjälp av Förbättringstrappan och utgått från ett patientprocessorienterat perspektiv. Metod för studien var kvalitativ i form av en fallstudie. Resultat. Genom förbättringsarbetet följs kvinnorna upp via bristningsregistret, uppföljningsbesök med 3D- ultraljud görs på en specialinrättad mottagning. Vidare får kvinnorna individuell fysioterapeutinformation innan hemgång, en vårdkedja har införts och former för patientdelaktighet har utformats och använts. Dessa är frågeformulär, intervjuer, workshops och patientföreträdare i förbättringsnätverket. Resultatet från studien visar att formerna för patientdelaktighet ger skilda förutsättningar för delaktigheten. Resultatet visar på betydelsen av organisatoriska förutsättningar, värdet av patientdelaktighet, utmaningar vid införande och vilket reellt inflytande som patientdelaktigheten haft under processen och för resultaten av förbättringsarbetet. Slutsatser. Patientdelaktighet skapar värde i flera dimensioner. Patientdelaktighet behöver designas, anpassas till kontexten och förbättringsarbetets mål och dess syfte behöver vara tydligt uttryckt. / Background. Perineal tears during childbirth can lead to after-delivery complications that leads to great suffering and low quality of life for a long time. Purpose. The purpose has been to improve after-delivery care by systematic follow-up, increasing the quality of diagnostics and management of these women, improving the information for the patient and developing new ways of improving including patients in the improvement work. The purpose of the study has been to study the effect of patient participation in the improvement work. Method. "The improvement ramp" and patient process-oriented perspective has been used to design the improvement work. The method of the study was qualitative in the form of a case study. Results. Follow-up using 3D-ultrasound is introduced. A care chain has been introduced and ways of patient participation have been designed and used. These are questionnaires, interviews, workshops and patient representatives in the improvement network. The results of the study show that the ways of patient participation provide different conditions for participation. The result shows the importance of organizational conditions, the value of patient participation, challenges in the introduction and the real influence that patient participation has had during the process and on the results of the improvement work. Conclusions. Patient-participation in QI creates values in several dimensions. Patient-participation needs to be carefully designed in compliance with context, goals and purpose.

Bakgrund: Grad II-bristningar är vanligt förekommande efter vaginal förlossning och kan medföra komplikationer. Svenska myndigheter och föreningar rapporterar brister i eftervården av förlossningsbristningar. Forskning kring kvinnors erfarenheter av eftervård efter uppkommen grad II-bristning är begränsad.  Syfte: Att undersöka kvinnors erfarenhet av eftervård vid uppkommen grad II-bristning. Metod: Strukturerade telefonintervjuer med öppna frågor genomfördes. Femton kvinnor deltog. Intervjumaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats.  Resultat: I resultatet framkommer tre huvudkategorier: ”Stöd postpatum”, ”När eftervården brister” och ”Eftervårdens förändring”. Kvinnornas erfarenheter av eftervården efter uppkommen grad II-bristning är överlag positiva och resultatet visar att eftervården har förbättrats de senaste åren. Kvinnorna tenderar dock att vara otrygga under läkningsprocessen och osäkra på vart de ska vända sig för att få hjälp.  Slutsats: Studiens resultat indikerar att eftervården behöver utvecklas och bygga på bekräftelse och delaktighet. Kvinnorna behöver tydlig information efter uppkommen grad II-bristning eftersom de saknar kunskap. Det finns brister i eftervården under läkningsprocessen och kvinnorna är i behov av en tydlig vårdkedja. Bäckenbottenmottagningen ger kvinnorna en given instans att vända sig till och har en betydande roll i eftervården av grad II-bristningar. / Background: Second degree perineal tears after vaginal childbirth is common and can lead to complications. Swedish authorities and associations report shortage in the postpartum care after perineal trauma. Research about postpartum care after a second degree perineal tear is limited. Aim: To explore women´s experiences of postpartum care in the event of a second degree perineal tear. Method: Data was collected through structured phone interviews with open-ended questions. Fifteen women participated. Inductive qualitative content analysis was applied to the data. Outcome: The result shows three main categories: ”Support postpartum”, ”When aftercare fails” and ”The change of aftercare”. Women’s experiences of post partum care after the onset of a second degree perineal tear are generally positive and the results show that the post partum care has improved in recent years. However, women tend to be insecure during the healing process and unsure of where to turn for help. Conclusion: The results of the study indicate that post partum care needs to be developed and based on confirmation and participation. The women need clear information after the onset of a second degree perineal tear because they lack knowledge. There are shortcomings in the post partum care during the healing process and women are in need of a distinct care chain. The pelvic floor clinic gives women a given instance to turn to and has a significant role in the post partum care of a second degree perineal tear.