Användningen av per oral cancerbehandling har ökat de senaste åren. Per oral cancerbehandling är inte automatiskt förknippat med samma strikta riktlinjer som vid intravenös behandling, däremot så är biverkningsprofilen med allvarliga och ibland livshotande tillstånd i stort sett densamma. Forskning har visat att följsamheten till den per orala cancerbehandlingen varierar, ibland är låg och inte är bättre än andra kroniskt sjuka gruppers följsamhet. Patienten sköter till stor del behandlingen själv. Konsekvenserna av detta kan vara ett försämrat behandlingsresultat, risk för över resp. underdosering och oförutsägbara biverkningar. Mätning av följsamhet är komplext och det finns ingen standardiserad metod.                              Syftet med denna studie var att belysa faktorer som påverkar patienters följsamhet till läkemedelsordinationer med per oral cancerbehandling. Metoden var en en forskningsöversikt. Sökorden som användes var; oral administration, antineoplastic agents, patient compliance, nursing care, medication adherence, treatment compliance och drug administration methods. De databaser som söktes igenom var PubMed, Cinahl och PsykInfo (Ovid). Totalt så inkluderades 15 artiklar i resultatet. Resultatet visade att förekomst av biverkningar och svårighet att hantera dessa kunde hindra följsamhet. Ett samband mellan följsamhet och chansen till att behandlingen var verksam hittades. Andra faktorer som framkom var att yngre patienter kunde löpa högre risk för att inte följa ordinationen, följsamheten var till viss del lägre bland yngre patienter. Enstaka studier fann ett samband mellan var behandlingen gavs (universitetssjukhus eller andra vårdinrättningar) och socioekonomisk status. Utbildning kunde öka följsamheten enligt en studie. En studie visade att psykologisk hälsa hos patienten kunde påverka följsamheten. Slutsatsen var att följsamhet till per oral cancerbehandling beror på flera olika faktorer. Förekomst av biverkningar, patientens uppfattning om prognos och ålder kan påverka följsamheten. Socioekonomisk status, var behandlingen ges och psykologisk hälsa är faktorer som kan påverka följsamheten och behöver studeras vidare. Informationen måste vara individuell och samtal kring följsamhet kan vara av betydelse. Hantering av biverkningar och information kring konsekvenserna av en låg följsamhet behöver utvecklas. Vårdpersonalen behöver utbildas i vad som kan påverka följsamhet och vara lyhörda för eventuella missuppfattningar kring behandlingens effekt. Vikten av följsamhet bör tas upp av både läkare och sjuksköterskor och gärna tillsammans med anhöriga.

Bakgrund: Runt 429 000 barn drabbas årligen av cancer världen över. Att leva med cancer och genomgå behandlingar är en svår utmaning för barn och närstående. Coping är ett verktyg som hjälper individer möta påfrestande situationer. Många studier belyser copingstrategier använda av föräldrar och andra personer nära cancerdrabbade barn, men underlaget är inte lika stort gällande barns egna beskrivningar av sin coping. Av denna anledning är det väsentligt att identifiera använda copingstrategier ur barns perspektiv. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva vilka copingstrategier barn med cancer använder sig av för att hantera sjukdomen och dess behandling. Metod: Studien är en beskrivande litteraturstudie. Databassökningen genomfördes i PubMed. Sökningen resulterade i tio artiklar där åtta var kvalitativa, en var kvalitativ med mixad metod och en var kvantitativ. Framkomna data analyserades genom tematisk dataanalys. Huvudresultat: Barn med cancer använde olika copingstrategier som kategoriseras som problemfokuserade, emotionsfokuserade och meningsskapande copingstrategier. Till problemfokuserade copingstrategier hörde ”Symtomlindring och underlättande av behandling”, ”Information, kunskap och insikt” samt ”Anpassning och bibehållande av en normal vardag”. I emotionsfokuserade copingstrategier återfanns ”Stöd och känslohantering”, ”Distrahering och undvikande” samt ”Acceptans, motivation och framtidshopp”. Meningsskapande copingstrategier var ”Positiv omvärdering” och ”Personlig utveckling och att se sjukdomen som en utmaning”. Slutsats: Barn med cancer använder olika copingstrategier för att hantera sin sjukdom och dess behandling. Strategierna tillämpas växelvis beroende på situation och syftet med användningen av vald copingstrategi är individuell. Genom ökad kännedom kring ämnet kan cancerdrabbade barn erbjudas personcentrerad vård och lämpligt stöd. / Background: About 429 000 children are annually affected by cancer worldwide. Living with cancer and undergoing treatment is a difficult challenge for children and close relatives. Coping is a tool that helps individuals face stressful situations. Many studies shed light on coping strategies used by parents and other people close to children affected by cancer, but the basis is not as extensive regarding children's own descriptions of their coping. For this reason, it is essential to identify used coping strategies from children's perspective. Aim: The purpose of the literature study was to describe which coping strategies children with cancer use to manage the disease and its treatment. Method: The study is a descriptive literature study. The database search was conducted in PubMed. The search resulted in ten articles, eight of which were qualitative, one was qualitative with a mixed method and one was quantitative. The data were analyzed through thematic data analysis. Main results: Children with cancer used different coping strategies categorized as problem-focused, emotion-focused and meaning-making coping strategies. Problem-focused coping strategies included “Symptom relief and facilitation of treatment”, “Information, knowledge and insight” and “Adaptation and maintaining a normal everyday life”. In emotion-focused coping the strategies found were “Support and emotion management”, “Distraction and avoidance” and “Acceptance, motivation and hope for the future”. Meaning-focused coping strategies were “Positive reappraisal” and “Personal development and seeing the disease as a challenge”. Conclusion: Children with cancer use different coping strategies to deal with their illness and its treatment. The strategies are applied alternately depending on the situation and the purpose of using the chosen coping strategy is individual. Through increased awareness of the subject, children affected by cancer can be offered person-centred care and appropriate support.

Bakgrund: Flera olika cancerbehandlingar som används idag kan leda till nedsatt reproduktionsförmåga hos både kvinnor och män. För biologiska män finns i det initiala sjukdomsskedet en tydlig rutin implementerad kring fertilitetsbevarande åtgärder. Samma rutin saknas för biologiska kvinnor och forskning visar på att information kring ämnet är bristfällig. Möjligheten att kunna bli förälder är en viktig faktor samt nära sammankopplat med kvinnlig identitet, något som visat sig gälla även dem som inte planerar att bilda familj. Syfte: Att undersöka betydelsen av information för kvinnor som ska genomgå eller har genomgått cancerbehandling och riskerar att drabbas av nedsatt reproduktionsförmåga. Metod: En kvalitativ litteraturstudie genomfördes där PubMed och Cinahl användes som databaser. Tio vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats som svarar mot syftet valdes till litteraturstudiens resultat. De vetenskapliga artiklarna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Informanterna upplevde att de sällan eller aldrig mottagit adekvat information om de olika cancerbehandlingarnas risker och biverkningar på fertiliteten och om vilka fertilitetsbevarande åtgärder som fanns att tillgå. Känslor som frustration och att befinna sig i ovisshet var vanligt förekommande och majoriteten av informanterna kände att deras situation inte togs på allvar. Fokus låg även på behovet av att som patient kunna fatta välgrundade beslut, vilket var omöjligt utan adekvatinformation. Konklusion: Bristen på adekvat fertilitetsrelaterad information lågofta som grund till de negativa känslor informanterna uttryckte och i många fallvar informationen bristfällig på grund av sjukvårdspersonalens bristande kunskapoch förståelse. Denna litteraturstudie önskar kunna bidra med bredare kunskap iämnet samt ökad förståelse för denna patientgrupp. / Background: Several different cancer treatments used today can lead to reducedreproductive capacity in both women and men. In the initial stage of the disease,there is a clear routine implemented around fertility preservation methods forbiological men. The same routine is lacking for biological women and researchshows that information on the subject is deficient. Having the opportunity tobecome a parent is an important factor and is closely linked to female identity,something that has proven to apply even to those who do not plan to start afamily. Aim: To investigate the importance of information for women who areundergoing cancer treatment and are at risk of impaired reproductive capacity.Method: A qualitative literature review was conducted where PubMed and Cinahlwere used as databases. Ten scientific articles with a qualitative approach thatcorresponded to the purpose were selected for the results of the literature review.The scientific articles were analyzed through qualitative content analysis. Results:The informants felt that they rarely or never received adequate information aboutthe risks and side effects of the various cancer treatments and about what fertilitypreservation methods were available. Emotions such as frustration and uncertaintywere common, and a majority of the informants felt that their situation were nottaken seriously. They also had a great disire to be able to make informeddecisions, which was impossible without adequate information. Conclusion: Thenegative feelings expressed by the informants were often based on the lack ofadquate fertility-related information. In many cases the information was deficientdue to lack of knowledge and understanding of the healthcare professionals. Thisliterature study means to contribute with broader knowledge in the subject andincreased understanding of this group of patients.

Few studies focus on sexual dysfunction among young women diagnosed with breast cancer. The aim of this study was to examine prevalence of sexual dysfunction over time among this group and to identify factors associated with sexual dysfunction. The specific research questions were 1) How does sexual function in young women with breast cancer change from 1.5 years to 3 years after diagnosis? 2) What factors are associated with sexual dysfunction in young women 3 years after receiving a breast cancer diagnosis? This study investigated several biopsychosocial factors such as current cancer treatment, sexual self-efficacy (SSE), body image, emotional distress, having children and relationship status and their associations with sexual dysfunction. Sexual dysfunction was assessed with the scale PROMIS® SexFS. Participants consisted of 260 women, who responded to a survey 1,5 respectively 3 years after being diagnosed with breast cancer at age 18-39. Dependent t-test and McNemar tests wereconducted to identify differences in sexual function over time. Multiple logistic regression analysis was conducted to identify factors associated with sexual dysfunction. Results showed that sexual dysfunction remained a common problem 3 years after diagnosis. Sexual dysfunction was more common among women who did not have children, was currently undergoing treatment, reported lower SSE, and more depressive symptoms. Future research should focus on developing interventions to improve SSE in order to improve sexual function for breast cancer survivors. Clinical implications include following up sexual function through dialogue with patients and offering medical aid and treatment. / Få studier fokuserar på sexuell dysfunktion bland unga kvinnor som diagnostiserats med bröstcancer. Syftet med denna studie var att undersöka prevalensen av sexuell dysfunktion över tid hos denna grupp och identifiera faktorer associerade med sexuell dysfunktion. De specifika forskningsfrågorna var 1) Hur förändras sexuell funktion hos unga kvinnor med bröstcancer från 1,5 år till 3 år efter diagnos? 2) Vilka faktorer är associerade med sexuell dysfunktion hos unga kvinnor 3 år efter att de erhållit en bröstcancerdiagnos? Den här studien undersökte flera biopsykosociala faktorer såsom nuvarande cancerbehandling, sexuell self-efficacy (SSE), kroppsuppfattning, ångest, depression, att ha barn samt relationsstatus och deras samband med sexuell dysfunktion. Sexuell dysfunktion undersöktes med skalan PROMIS® SexFS. Deltagarna bestod av 260 kvinnor, som svarade på en enkät 1,5 respektive 3 år efter att de fått diagnosen bröstcancer i ung vuxen ålder (18-39 år). Beroende t-test och McNemar-tester genomfördes för att identifiera skillnader i sexuell funktion över tid. Multipel logistisk regressionsanalys utfördes för att identifiera faktorer associerade med sexuell dysfunktion. Resultaten visade att sexuell dysfunktion var ett fortsatt vanligt problem 3 år efter cancerdiagnosen. Sexuell dysfunktion var vanligare bland kvinnor som inte hade barn, som hade en pågående cancerbehandling, som rapporterade lägre SSE och hade mer depressiva symtom. Framtida forskning bör fokusera på att utveckla interventioner för att förbättra sexuellfunktion genom att höja SSE för bröstcancer-överlevare. Kliniska implikationer inkluderar att följa upp sexuell funktion genom dialog med patienter, samt att erbjuda medicinsk hjälp och behandling.

Prostatacancer är den sjätte mest förekommande cancertypen i världen, och den tredje vanligaste cancertypen bland män. De olika typer av behandlingar som finns idag botar oftast inte sjukdomen. Det är därför viktigt att utveckla bättre behandlingsmetoder. Det är sedan tidigare känt att mangan kan orsaka apoptos i olika celltyper. Det ger en möjlighet att använda mangan för att hämma cancer och det är därför viktigt att veta vilka apoptotiska markörer som är involverade. Syftet med projektet var att undersöka om de sker en ökning av de apoptotiska markörerna kluven Kaspas-3 och kluven PARP efter manganbehandling av prostatacancerceller. Därefter kunna avgöra om manganbehandlingen har orsakat celldöd genom att inducera apoptos. Under projektet odlades prostatacancerceller (PC3) som sedan behandlades med 200 µM mangan under 6, 24 och 48 timmar. Därefter mättes mängden av proteinerna kluven Kaspas-3 och kluven PARP med hjälp av ett sandwich-ELISA kit. En tydlig stegvis ökning av apoptosmarkörerna med inkuberingstid hade förväntats. Det förväntade resultatet erhölls inte, för kluven Kaspase-3 ledde manganbehandlingen t.o.m. till en sänkning av koncentrationen. Det kan ha uppstått problem vid analysen som t.ex dålig lysering av cellerna eller ojämn tillväxt av dem. Det behövs fler studier för att utreda detta och för att undersöka andar potentiella apoptosmarkörer. / Prostate cancer is the sixth most common cancer type in the world, and the third most common cancer type among men. The different types of treatments that are available today do not usually cure the disease. It is therefore important to develop better treatment methods. It has previously been stated that manganese can cause apoptosis in different cell types. It provides an opportunity to use manganese to inhibit cancer and it is therefore important to know which apoptotic markers that are involved. The purpose of the project was to investigate whether an increase in the apoptotic markers cleaved Kaspas-3 and cleaved PARP after manganese treatment of prostate cancer cells. Thereafter, it can determine whether manganese treatment has caused cell death by inducing apoptosis. During the project prostate cancer cells (PC3-cells) were cultivated, then treated with 200 µM manganese for 6, 24 and 48 hours. The amount of the proteins cleaved Kaspas-3 and cleaved PARP was measured by using a sandwich ELISA kit. A clear gradual increase of apoptotic markers with incubation time was expected. The expected result was not obtained, for cleaved Kaspase-3 manganese treatment even decreased the concentrations. There may have been problems with the performance of the analysis such as poor lysis of the cells or uneven growth of the cells. More studies are required to investigate this and other potential apoptotic markers.