Denna avhandling undersöker de rytmiska dimensionerna av filmklippning och hur man som filmklippare kan finna extern inspiration internt. Som en utveckling av mitt estetiska sökande och ur någon slags vilja att fördjupa mitt hantverkskunnande har jag kommit att intressera mig för rytmens inverkan på arbetet inom film/video-redigering. Mer precist rytmens inverkan på medial kommunikation och dess förmedling av känslor och inlevelse. Jag har tidigare intresserat mig för audiovisuell synkronisering, hur den temporala kopplingen mellan ljud och bild påverkar åskådares ögonrörelser, om man kan påvisa att ögonrörelser förändras då man förändrar synken mellan ljud och bild (Carlgren, S. 2013). Att därifrån vidare utforska de tidsbundna aspekterna av mitt arbete genom rytm känns som ett konstruktivt steg. Med rytm  inom filmklippning som utgångspunkt kommer arbetet flyta över in i angränsande områden som jag finner intressanta, inlevelse, kommunikation, empati, rörelse, audiovisualitet och musik. För att göra mig själv delaktig i denna process har jag under det gångna året testat att ta danslektioner och börjat spela trummor.   Det kommer inte bli någon heltäckande fördjupning utan jag vill hellre redogöra för min ståndpunkt, mitt utgångsläge, presentera research och bidra med inspiration. Så ambitionen är inte att redovisa för precis alla sätt hur rytm används inom film utan snarare påvisa hur otroligt ymnigt det används inom film, hur det genomsyrar så många aspekter av klippningsarbetet. Undersöka rytmen som en bärvåg för informationsöverföring. Rytm som ett sätt att kommunicera i sig självt. Ett sätt att sekvensera eller organisera tid. Ett sätt att skapa gemenskap. Göra tid synligt.