Zugl.: Köln, Univ., Diss., 2005

Zugl.: Erlangen, Nürnberg, Univ., Diss., 2006

Diss. Univ. Bielefeld. / Literaturverz. S. 247-266.

Zugl.: Bremen, Univ., Diss., 2007

Universiẗat, Diss., 2004--Freiburg (Breisgau).

Master-Arbeit Univ. St. Gallen, 2006.

En del av doktrinforskningen berör att doktriner som redskap för det militära har en rad disparata betydelser som är motsägelsefulla. Detta orsakar doktrindilemmat. Exempelvis är det svårt för doktrin att både kunna ge tydlig inriktning till landets försvarsmakt samtidigt som doktrinen ska vara anpassningsbar till en värld i förändring. Argument för doktrinens olika syften och nyttofunktion framförs ofta i relation till hur robust doktrinen kan och bör vara mot en föränderlig värld. Svensk militärstrategisk doktrins syften är ambitiös i omfång och omfattar exempelvis funktioner som inriktande, utbildande, signalerande och vägledande. I föreliggande arbete formuleras frågeställningar som besvarar huruvida och på vilket sätt det är möjligt att kommunicera samtliga syften deklarerade i MSD. Analysen sker genom diskursanalys där olika meningsbetydelserna i doktrintexten undersöks. Metoden är poststrukturalistisk dekonstruktion vilket innebär att motsatsförhållanden i texten påvisas och framförs vilket skapar andra diskurser än de som normalt framträder som självklara. Utifrån detta diskuteras huruvida diskurserna bidrager till att stärka argument för doktrinsyftenas funktion. Resultatet påvisar att dekonstruktionen frambringar motsägelsefull kommunikation av samtliga analyserade doktrinsyften vilket innebär att doktrindilemmat är aktuellt för MSD.

I uppsatsen undersöks Christina Ouzounidis tre dramatexter Heterofil, Naturen, vanorna, tiden, moralen och Spår av Antigone, vilka alla tre bär undertiteln sensus communis. Med en teoretisk bakgrund av dramatexten, postdramatik och dekonstruktion analyseras dramatexterna utifrån teaterhändelse, tema, innehåll och form.  Ouzounidis dramatexter granskar och skärskådar vår samtid. Rollfigurer och handling, två klassiska dramelement är av mindre betydelse. Ouzounidis formulerar en dekonstruerad dramatik som inte vill förhålla sig, utan som hela tiden verkar vilja bryta med det förväntade och med de givna formerna.  Dramatexternas fragmentariska stil bidrar också till uppfattningen om en dekonstruerad dramatik, rollfigurernas repliker överlappar varandra, de fyller i varandras meningar och rösterna flätas samman i röstspel. Pauserna, där replikerna får landa eller ifrågasättas, fungerar också som ett ifrågasättande av rytmen och formen som skapas. Stilen och formen kan hela tiden förändras.

Denna text kommer att kretsa kring min komposition Historien om en ensemble en dirigent och en Bellman, det filosofiska begreppet dekonstruktion och de tankar som uppstod när jag fördjupade min kunskap om detta filosofiska tankegods, vilket resulterade i en mängd idéer och ledde i sin tur fram till kompositionen Historien om en ensemble en dirigent och en Bellman. Som inledning till denna text kommer jag börja med att göra en kort presentation av min tolkning av begreppet dekonstruktion med utgångspunkt i texten Den okända texten av Anders Olsson. I efterföljande kapitel kommer jag att presentera min dekonstruktiva läsning av konsertformen där jag talar om de tecken jag anser ryms i det begreppet. Denna läsning ligger sedan som grund till min fortsatta diskussion om främst min egen musik och hur jag applicerat den i Historien om en ensemble en dirigent och en Bellman. Syftet med denna text är att ge exempel på hur mitt dekonstruktiva förhållningssätt kan öppna upp nya vägar inom komposition genom att lyfta blicken från enbart det ljudande resultatet och även ta i beaktande det performativa skeendet i rummet – detta för att förhoppningsvis få en tilltänkt publik att tvingas aktivera deras lyssnade och perception genom både inbjudande och subversiva gester och tekniker. / <p>Till dokumentationen hör även följande verk: Historien om en ensemble en dirigent och en Bellman</p>

Zugl.: Berlin, Freie Univ., Diss.