För att en fastighet ska kunna fungera ändamålsenligt krävs ibland att mark tas i anspråk utanför den egna fastighetens gräns. Exempelvis kan detta handla om en väg som upplåtits på grannens fastighet för att knyta an den egna fastigheten med det allmänna vägnätet. Det finns idag i Sverige ett flertal olika sätt att tillgodose detta behov av gemensam mark. Gäller behovet för ett flertal fastigheter kan det med fördel lösas genom att bilda en samfällighet/gemensamhetsanläggning. Förvaltning av dessa går att lösa på två sätt – delägarförvaltning där alla beslut tas gemensamt av samtliga delägare och föreningsförvaltning där en samfällighetsförening bildas med styrelse och stadgar. Oenigheter inom en delägarförvaltning går idag att lösa genom att hålla delägarsammanträde, där en sammanträdesledare förordnas och röstning sker med antingen enkel eller kvalificerad majoritet beroende på frågans natur. Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur väl förvaltning av samfälligheter genom delägarförvaltning fungerar, om det finns skillnader inom Sverige och hur förvaltningsmetoden kan förbättras med avseende på tvister. För att uppfylla syftet gjordes en studie av litteratur och lagar inom ämnet, en enkätundersökning som riktades mot Lantmäterimyndigheten och en intervjuundersökning riktad till delägare i samfällighet/gemensamhetsanläggning förvaltad genom delägarförvaltning. Resultatet av undersökningarna visar att den absolut vanligaste anledningen till problem inom delägarförvaltningar är kravet på total enighet i samband med beslutsfattning. Det framkom också att användandet av delägarsammanträden vid oenigheter inom delägarförvaltningar är ovanligt över hela landet. Ett förslag på alternativ till delägarsammanträde var att genom lottning kunna lösa oenigheter gällande förvaltningsfrågor som handlade om mindre summor pengar. Ett annat förslag var att förbättra informationen från Lantmäterimyndigheten till fastighetsägare gällande förvaltningsmetoderna. Detta för att förhindra att komplicerade samfälligheter/gemensamhetsanläggningar missköts på grund av att en olämplig förvaltningsmetod använts. Ytterligare ett förslag var att utöver förbättrad information även införa en regel som förhindrar att delägarförvaltning används när den är direkt olämpligt. Slutligen utreddes möjligheten att upprätta ett register över samtliga delägarförvaltningar undersöktes men avfärdades eftersom det inte ansågs att nyttan med detta stod i proportion till kostnaden.

<h2><strong>Sammanfattning</strong></h2><p>Denna uppsats fokuserar på röstspärren i lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter 12 och 49 §§ (SFL). Röstspärren liknar den 20%-regel som fanns i gamla ABL och som togs bort därifrån år 1999. Bägge reglerna stoppar någon med andelar högre än en femtedel vid en om-röstning. Denna likhet väcker frågetecken om en gemensam bakgrund trots skillnaden mellan aktiebolag och samfälligheter. Den väcker också frågor kring varför röstspärren anses befogad vid omröstning på delägarsammanträde/föreningsstämma men inte längre vid en bolagsstäm-ma. Detta arbete har därför gått bakåt i tiden och undersökt ett eventuellt släktskap mellan de båda reglerna. Uppsatsen har också försökt utröna om röstspärren har någon effekt för samfäl-ligheter i dagens Sverige. Det kan ju vara så att röstspärren utgör en ”blindtarm” i SFL, precis som den gjorde i ABL innan den togs bort. De områden där röstspärrens effekter undersökts är i storkvarter, tredimensionellt avgränsade fastigheter, ägarlägenhetsfastigheter samt enskil-da vägar.</p><p>I detta arbete har visats att röstspärren såsom den ser ut i dagens SFL, har sina källor i vat-tenlagen från år 1918. Därifrån har regeln tagits från 1910-års ABL som i sin tur bygger på bolagsordningar från 1800-talet. Röstspärren och 20%-regeln har alltså gemensamma rötter i 1800-talets bolagsordningar. I detta arbete finns också klara indikationer på att röstspärren används i väldigt liten omfattning idag. Några vittnesmål om att röstspärren skulle fungera som ett effektivt skydd har inte hittats. Däremot finns det många betänkligheter kring regelns eventuellt negativa effekter för samfälligheter där ägarlägenhetsfastigheter och/eller tredimen-sionella fastigheter ingår. Detta arbete har således fastställt en historisk koppling mellan två lagregler som ej längre tillämpas i någon högre grad. Den ena är upphävd, den andra lever kvar men börjar bli omdebatterad. Slutsatsen av detta arbete är därför att regeln bör ses om och förslagsvis, i ett första steg, göras dispositiv och i förlängningen avskaffas.</p>

Sammanfattning Denna uppsats fokuserar på röstspärren i lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter 12 och 49 §§ (SFL). Röstspärren liknar den 20%-regel som fanns i gamla ABL och som togs bort därifrån år 1999. Bägge reglerna stoppar någon med andelar högre än en femtedel vid en om-röstning. Denna likhet väcker frågetecken om en gemensam bakgrund trots skillnaden mellan aktiebolag och samfälligheter. Den väcker också frågor kring varför röstspärren anses befogad vid omröstning på delägarsammanträde/föreningsstämma men inte längre vid en bolagsstäm-ma. Detta arbete har därför gått bakåt i tiden och undersökt ett eventuellt släktskap mellan de båda reglerna. Uppsatsen har också försökt utröna om röstspärren har någon effekt för samfäl-ligheter i dagens Sverige. Det kan ju vara så att röstspärren utgör en ”blindtarm” i SFL, precis som den gjorde i ABL innan den togs bort. De områden där röstspärrens effekter undersökts är i storkvarter, tredimensionellt avgränsade fastigheter, ägarlägenhetsfastigheter samt enskil-da vägar. I detta arbete har visats att röstspärren såsom den ser ut i dagens SFL, har sina källor i vat-tenlagen från år 1918. Därifrån har regeln tagits från 1910-års ABL som i sin tur bygger på bolagsordningar från 1800-talet. Röstspärren och 20%-regeln har alltså gemensamma rötter i 1800-talets bolagsordningar. I detta arbete finns också klara indikationer på att röstspärren används i väldigt liten omfattning idag. Några vittnesmål om att röstspärren skulle fungera som ett effektivt skydd har inte hittats. Däremot finns det många betänkligheter kring regelns eventuellt negativa effekter för samfälligheter där ägarlägenhetsfastigheter och/eller tredimen-sionella fastigheter ingår. Detta arbete har således fastställt en historisk koppling mellan två lagregler som ej längre tillämpas i någon högre grad. Den ena är upphävd, den andra lever kvar men börjar bli omdebatterad. Slutsatsen av detta arbete är därför att regeln bör ses om och förslagsvis, i ett första steg, göras dispositiv och i förlängningen avskaffas.