Studien som genomförts är en fallstudie där tio olika detaljplanelagda områden i sex olika kommuner i Västra Götaland har granskats för att se hur väl kommunens intentioner efterlevts vid genomförandet och utbyggnaden av bostadsområden inom storkvarter. Till grund för studien har plankartor med tillhörande planbestämmelser samt plan- och genomförandebeskrivningar granskats för att skapa en bild av vilka intentioner kommunen redovisat. Utöver detta har även genomförandeavtal mellan kommun och exploatör samt anläggningsbeslut granskats för att se om anläggningarna inom området regleras i dessa. De granskade handlingarna har sedan jämförts med en besiktning som utförts inom respektiveb område för att se likheter och skillnader mellan de intentioner kommunen presenterat jämfört med vad som faktiskt anlagts. I studien ingår även en enkätundersökning för att undersöka i vilken grad kommunerna i Västra Götaland använder sig av planering av storkvarter, hur dessa regleras i tillhörande avtal och hur kommunerna själva upplever att deras intentioner efterlevs vid genomförande av planerna. Resultatet av undersökningen tyder på att det inom kommunerna råder en okunskap kring vad ett storkvarter är och hur det kan användas vid planering. Detaljplaner med storkvarter används och upprättas därmed sällan. Utformningen av storkvarteren som kommunen presenterat i planhandlingar efterlevdes väl i samtliga granskade områden. Avvikelser fanns dock i flera fall kring anläggandet av funktioner som parkering och lekplats. I några fall hade funktionerna inte ens blivit anlagda. De slutsatser som kan dras av denna studie är att det krävs en större kunskap hos kommunerna kring vilka dokument som är rättsligt bindande och vilka som inte är det. Det krävs även en större medvetenhet hos kommunerna angående reglering av ansvarsfrågor för gemensamma anläggningar då dessa funktioner inom flera områden inte innefattas i någon av de gemensamhetsanläggningar som bildats. Vilket leder till att det därmed inte finns någon ansvarig för dessa. / The purpose of this thesis is to review how public areas and facilities with private responsibility are implemented compared to the intentions described in zoning schemes made by municipalities in Västra Götaland. In this thesis ten local plans in six different municipalities has been reviewed. Zoning schemes with regulations, planning- and implementation descriptions, decisions about jointly-owned facilities, binding agreements between municipalities and developers has been studied to understand the intentions for the public areas and facilities. The result of the review was compared to reality by a survey made in each of the ten areas to see differences and similarities. A questionnaire was sent to all 49 municipalities in Västra Götaland to find out how often public areas and facilities are planned with private responsibility, how the developers' obligations are regulated in binding agreements and how the municipalities estimate how well their intentions are implemented. The result of the thesis shows that there are lack of knowledge among the civil servants about private responsibility for public areas and equipment and how to use it while zoning. Therefore, this method is rarely used in Västra Götaland. The intentions described by the municipalities were well implemented in reality in all reviewed areas. There were some deviations according to public facilities as parking spaces and playgrounds. In some areas the playgrounds hadn't been implanted at all despite zoningschemes and binding agreements.The conclusions from this thesis describes that the knowledge among employees needs tobe improved about which documents has legal basis and those documents which hasn't, to make sure that the municipalities' intentions are implemented. If the public areas and facilities are not regulated in a jointly-owned facility there could be discussions about responsibilities. Therefore, more knowledge is required among the municipalities in Västra Götaland.

<h2><strong>Sammanfattning</strong></h2><p>Denna uppsats fokuserar på röstspärren i lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter 12 och 49 §§ (SFL). Röstspärren liknar den 20%-regel som fanns i gamla ABL och som togs bort därifrån år 1999. Bägge reglerna stoppar någon med andelar högre än en femtedel vid en om-röstning. Denna likhet väcker frågetecken om en gemensam bakgrund trots skillnaden mellan aktiebolag och samfälligheter. Den väcker också frågor kring varför röstspärren anses befogad vid omröstning på delägarsammanträde/föreningsstämma men inte längre vid en bolagsstäm-ma. Detta arbete har därför gått bakåt i tiden och undersökt ett eventuellt släktskap mellan de båda reglerna. Uppsatsen har också försökt utröna om röstspärren har någon effekt för samfäl-ligheter i dagens Sverige. Det kan ju vara så att röstspärren utgör en ”blindtarm” i SFL, precis som den gjorde i ABL innan den togs bort. De områden där röstspärrens effekter undersökts är i storkvarter, tredimensionellt avgränsade fastigheter, ägarlägenhetsfastigheter samt enskil-da vägar.</p><p>I detta arbete har visats att röstspärren såsom den ser ut i dagens SFL, har sina källor i vat-tenlagen från år 1918. Därifrån har regeln tagits från 1910-års ABL som i sin tur bygger på bolagsordningar från 1800-talet. Röstspärren och 20%-regeln har alltså gemensamma rötter i 1800-talets bolagsordningar. I detta arbete finns också klara indikationer på att röstspärren används i väldigt liten omfattning idag. Några vittnesmål om att röstspärren skulle fungera som ett effektivt skydd har inte hittats. Däremot finns det många betänkligheter kring regelns eventuellt negativa effekter för samfälligheter där ägarlägenhetsfastigheter och/eller tredimen-sionella fastigheter ingår. Detta arbete har således fastställt en historisk koppling mellan två lagregler som ej längre tillämpas i någon högre grad. Den ena är upphävd, den andra lever kvar men börjar bli omdebatterad. Slutsatsen av detta arbete är därför att regeln bör ses om och förslagsvis, i ett första steg, göras dispositiv och i förlängningen avskaffas.</p>

Sammanfattning Denna uppsats fokuserar på röstspärren i lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter 12 och 49 §§ (SFL). Röstspärren liknar den 20%-regel som fanns i gamla ABL och som togs bort därifrån år 1999. Bägge reglerna stoppar någon med andelar högre än en femtedel vid en om-röstning. Denna likhet väcker frågetecken om en gemensam bakgrund trots skillnaden mellan aktiebolag och samfälligheter. Den väcker också frågor kring varför röstspärren anses befogad vid omröstning på delägarsammanträde/föreningsstämma men inte längre vid en bolagsstäm-ma. Detta arbete har därför gått bakåt i tiden och undersökt ett eventuellt släktskap mellan de båda reglerna. Uppsatsen har också försökt utröna om röstspärren har någon effekt för samfäl-ligheter i dagens Sverige. Det kan ju vara så att röstspärren utgör en ”blindtarm” i SFL, precis som den gjorde i ABL innan den togs bort. De områden där röstspärrens effekter undersökts är i storkvarter, tredimensionellt avgränsade fastigheter, ägarlägenhetsfastigheter samt enskil-da vägar. I detta arbete har visats att röstspärren såsom den ser ut i dagens SFL, har sina källor i vat-tenlagen från år 1918. Därifrån har regeln tagits från 1910-års ABL som i sin tur bygger på bolagsordningar från 1800-talet. Röstspärren och 20%-regeln har alltså gemensamma rötter i 1800-talets bolagsordningar. I detta arbete finns också klara indikationer på att röstspärren används i väldigt liten omfattning idag. Några vittnesmål om att röstspärren skulle fungera som ett effektivt skydd har inte hittats. Däremot finns det många betänkligheter kring regelns eventuellt negativa effekter för samfälligheter där ägarlägenhetsfastigheter och/eller tredimen-sionella fastigheter ingår. Detta arbete har således fastställt en historisk koppling mellan två lagregler som ej längre tillämpas i någon högre grad. Den ena är upphävd, den andra lever kvar men börjar bli omdebatterad. Slutsatsen av detta arbete är därför att regeln bör ses om och förslagsvis, i ett första steg, göras dispositiv och i förlängningen avskaffas.