Forskare och myndigheter runt om i världen enas idag om att stora mängder mikroplast ackumuleras i världshaven och att dessa kan tas upp av olika levande organismer. Mikroplaster definieras ofta som plastpartiklar mindre än fem millimeter och kan härstamma från olika mänskliga aktiviteter. Majoriteten av all plast som har producerats finns idag i deponier eller i naturen. Eftersom flera studier funnit att plastadditiver lakas ut ur deponier tros lakvatten från deponier vara en potentiell källa till mikroplastutsläpp. I denna studie undersöktes förekomsten av mikroplaster ≥ 100 mikrometer i behandlat lakvatten från åtta avfallsanläggningar i Sverige: sju med deponi och en utan deponi. Lakvatten från avfallsanläggningarna filtrerades genom filter med porstorlek 100 mikrometer. Partiklar på filtren inspekterades under ett stereomikroskop och undersöktes sedan med ett smälttest för att kvantifiera antalet mikroplaster. Även referensprover med kranvatten som genomgått samma provtagningsprocedur som lakvattnet analyserades för att se om mikroplaster från andra källor än lakvattnet kan ha påverkat lakvattenproverna. I lakvattenproverna från avfallsanläggningarna med deponi återfanns mikroplastkoncentrationer mellan 0 och 2,7 mikroplastpartiklar per liter. I referensproverna återfanns mellan 0,2 och 1,7 mikroplastpartiklar per liter. På grund av liknande koncentrationer i lakvattenproverna och referensproverna gick det inte att säga om mikroplasterna fanns i lakvattnet eller om de enbart kom från på kontamination vid provtagning och analys. Resultaten indikerade därför att behandlat lakvatten från avfallsanläggningar med deponier innehåller låg eller ingen halt mikroplast ≥ 100 mikrometer. Avfallsanläggningen utan deponi som undersöktes i studien var en sorteringsanläggning. Från denna anläggning återfanns mellan 2,3 och 4,2 mikroplastpartiklar per liter i lakvattenproverna medan motsvarande siffra för referensprovet var 0,2 mikroplastpartiklar per liter. Skillnaden mellan mikroplastkoncentrationerna i lakvattenproverna och referensprovet indikerar att mikroplasterna eventuellt berodde på avfallsverksamheten. Därmed är det möjligt att mikroplaster från andra avfallsverksamheter än deponering eventuellt kan släppas ut med behandlat lakvatten. För sorteringsanläggningen togs dock enbart ett stickprov. Därför krävs ytterligare studier på sorteringsanläggningar behövs för att bekräfta resultaten. Mängdberäkningar baserade på de uppmätta mikroplastkoncentrationerna, antaget att mikroplasterna fanns i lakvattnet, indikerar att eventuella utsläpp av mikroplaster ≥ 100 mikrometer via behandlat lakvatten från svenska avfallsanläggningar med deponi maximalt är i storleksordningen tiotals kilogram per år. Detta innebär att behandlat lakvatten från avfallsanläggningar är en obetydlig källa till mikroplaster i förhållande till andra mikroplastkällor i Sverige. / Researchers and authorities worldwide recognize the substantial accumulation of microplastics in the oceans as well as the uptake of these microplastics by various living organisms. Microplastics are often defined as plastic particles smaller than five millimeters and can originate from several anthropogenic activities. The majority of all plastics ever produced are accumulated in landfills or the natural environment. Since studies have found plastic additives in leachate from landfills, landfill leachate is thought to be a possible source of microplastic emissions. In this study, the occurrence of microplastics ≥ 100 micrometers was examined in treated leachate from eight waste facilities in Sweden: seven with landfills and one without. The leachate was filtered through filters with a 100 micrometer pore size. Particles on the surface of the mesh were examined under a stereo microscope and then further investigated by a melting test in order to quantify the number of microplastic particles. To see if the leachate samples might have been contaminated with microplastics from other sources, reference samples were analyzed by letting tap water go through the same sampling procedure as the leachate samples. In the leachate samples from the waste facilities with landfills, microplastic concentrations between 0 and 2.7 microplastic particles per liter were found. In the control samples the corresponding concentrations were between 0.2 and 1.7 microplastic particles per liter. Due to similar concentrations in the leachate and control samples, it was impossible to determine if the microplastics originated from the leachate or came from contamination via sampling and analysis. The results of the study therefore indicate that the microplastic concentrations in treated leachate from landfills are low or even nonexistent. The waste facility without a landfill in the study was a sorting facility. At this facility, microplastic concentrations between 2.3 and 4.2 microplastic particles per liter were found in the leachate samples. In the control sample the corresponding concentration was 0.2 microplastic particles per liter. The difference between the concentrations in the leachate samples and control sample indicate that some of the microplastics might have originated from the leachate. Therefore it is possible that other microplastics from waste activities than landfilling can end up in the leachate. However, this result is only based on one sample. Studies including more samples from more sorting facilities are needed to confirm these results. Mass calculations based on the microplastic concentrations, assuming that detected concentrations originated from the leachate, indicate that if microplastics ≥ 100 micrometers are emitted through the leachate from Swedish landfills the maximum emission is only a few tens of kilograms per year. This makes treated leachate from waste facilities insignificant in comparison to other known microplastic sources in Sweden.

En ohållbar resursanvändning har lett till att resurser länge lagts i osorterade deponier, vilket leder till att farliga ämnen lakas ur och förorenar sjöar och vattendrag. Klimatförändringar som förväntas leda till stigande havsnivåer gör att deponier i närheten till hav, sjöar och vattendrag kan komma att sprida föroreningar i större utsträckning än de gör idag. För att bidra till ytterligare kunskap kring ämnet har metallhalten i två gamla deponier intill Mälaren undersökts. Studien baseras på en fältundersökning där mark och grundvattenprover samlats in, analyserats och kategoriserats enligt MIFOs principer: farlighet, föroreningsnivå och spridningsrisk. Utgångspunkten är att skyddsvärdet är stort då området angränsar till Mälaren. Det undersökta området omfattas av två deponier (Ekudden och Uddhagen) i anslutning till varandra och undersöks därför samtidigt. Studiens syfte är att identifiera områden med punktkällor där åtgärder bör vidtas för att minimera risken för en kontaminering av Mälarens vatten nu och i framtiden. Studien visade att samtliga provpunkter överskred halter för KM (känslig markanvändning) för en eller flera metaller. Genom en visualisering kunde sex områden identifieras där en eller flera provpunkter visade på halter där minst tre ämnen överskrider halten för MKM (mindre känslig markanvändning), eller där en eller flera ämnen överskrider halten för FA (farligt avfall). Då områdets avgränsning inte var tillräckligt tydlig kunde inte alla provpunkterna ses som punktkällor. Två områden anses ha två eller fler punktkällor som sprider föroreningar. Punktkällorna är belägna på en kampingplats där halter för KM inte bör överskridas. Fyra områden anses ha delområden som utgörs av provpunkterna där halterna är högre än övriga provpunkter. Fyra punkter anses även ligga så pass nära strandkanten att en höjning av Mälaren skulle kunna leda till en översvämning av provpunkterna vilket kan innebära en ökad risk för kontaminering av ytvattnet. En åtgärd som föreslås för att minimera risken för fortsatt urlakning är en välplanerad bioremediering i kombination med fytoremediering då stora delar idag används i rekreationella syften. Structor miljöteknik AB på uppdrag av Kungsörs kommun / The unsustainableuse of resources has resulted inresiduesbeing put into unsorted landfills for a long time, this practice has ledto hazardous substances being leached out and polluting lakes and watercourses. Climate changeis leadingto rising sea levels, whichmay result inthat landfills in vicinity of seas, lakes and watercourses may spread pollution to a greater extent than they do today. To contribute to further knowledge about thissubject, the metal content in two old landfills next to Lake Mälaren has been investigated. The study is based on a field survey where soil and groundwater samples were collected, analyzed and categorized according to MIFO's principles: hazard, pollution level and risk of spreading. The starting point is that the protection value is large as the area borders Lake Mälaren. The investigated area is covered by two landfills (Ekudden and Uddhagen) adjacent to each other and because of that the areas areinvestigated at the same time. The purpose of the study was to identify hotspots of pollutants,where measures should be taken to minimize the risk of contamination of the lakenow and in the future. The study showed that all test points exceeded levels for KM (sensitive land use) for one or more metals. Through a visualization, six areas could be identified where one or more test points showed levels where at least three substances exceed the level for MKM (less sensitive land use), or where one or more substances exceed the level for FA (hazardous waste). As the demarcation of the area was not clear enough, not all test points could countas hotspots.Two areas are considered to have two or morehotspotsthat spread pollutants. The hotspot-areasare located on a campsite where levels for KM should not be exceeded. Four areas are considered assub-areas, these sub-areasconsist of the test points where pollutantsare high, but the demarcation of the area is uncertain.Four areasare also considered to be at risk if lake Mälaren shouldincrease which could lead to a flood of the test pointsandmay entail an increased risk of contamination of the surface water. One measure that is proposed to minimize the risk of continued leaching is a well-planned bioremediation in combination with phytoremediation as large parts of the investigated area iscurrently used for recreational purposes

För att främja en hållbar utveckling har FN satt upp 17 vägledande globala miljömål som nationell lagstiftning bör utformas efter, vilket Sverige har gjort. För att se till att miljölagstiftningen följs av verksamheter utövas tillsyn mot vissa typer av verksamheter, bland annat deponier. Deponier är bland annat miljöfarliga för att de kan släppa ut lakvatten till omgivande miljö. Tillsynsmyndigheter för Gräfsåsens avfallsanläggning har anmärkt på att vissa av deras utsläppsvillkor för lakvatten ej uppnås. Studien ska, med utgångspunkt från relevanta faktorer för val av reningsteknik (emissionskrav, lakvattnets karaktärisering &amp; lakvattenproduktion), gällande villkor från utsedda tillsynsmyndigheter och styrdokumentet BREF utreda två lämpliga system avreningstekniker för lakvatten samt eventuella återupprepande reningssteg, vid Gräfsåsens avfallsanläggning. Hänsyn kommer även tas till tidigare genomförda pilotstudier för lakvattenhantering vid Gräfsåsens avfallsanläggning, och vilka övergripande slutsatsersom kan dras från dem. Karaktäriseringen utgick från att inhämta historiska data från provtagningar, som jämfördes med BREF:s riktvärden för relevanta parametrar samt nuvarandeutsläppsvillkor. Resultaten visade att reningsteknikerna skulle inriktas mot avskiljning av organiskt material (TOC &amp; BOD7), långkedjiga PFAS, totalt oorganiskt kväve samt totalkväve. Försedimenteringsdamm valdes för att jämna ut lakvattenflödet samt minska mängdenorganiskt material och metaller som kan försämra biologisk rening. Luftad damm och översilningsyta valdes för att de kan minska mängden kväve, organiskt material ochmetaller. Skumfraktionering och adsorptionsfilter valdes för att effektivt avskilja långkedjiga PFAS. Studien har visat att Gräfsåsens avfallsanläggning behöver installera en försedimenteringsdamm samt utöka sin biologiska rening. Tidigare använda reningstekniker som luftad damm, adsorptionsfilter samt våtmark har ej optimeratstillräckligt. / To promote sustainable developement, the UN has set up 17 global environmental goals that national legislation should incorporate. To ensure that environmental legislation is followed by certain practioners, supervision is performed. Landfills are seen as an environmentally hazardous activity that need supervision, mainly due to the fact that environmentally hazardous substances like leachate water could be spread to the environment. Supervisory authorities for Gräfsåsen avfallsanläggning have noted that some of their emission requirements for leachate water are not fulfilled. The study shall, based on relevant factors for the selection of treatment technology (emission requirements, characterization of leachate &amp; production of leachate), current conditions from appointed supervisory authorities, the steering document BREF, investigate two suitable systems of treatment techniques for leachate, at Gräfsåsens avfallsanläggning. Consideration will also be given to previously completed pilot studiesfor leachate management at Gräfsåsens avfallsanläggning, and general conclusions that can be drawn from them. The characterization was based on gathering historical measurement data, and then compare the data to BREF guideline values for relevant parameters as well as current emission requirements.The results showed that treatment techniques should be aimed at removing organic matter, long- chained PFAS, total inorganic nitrogen &amp; total nitrogen. Pre- sedimentation ponds were chosen to even out the leachate flow and reduce the amount of organic matter and metals that could impair biological treatment. Aerated pond and overflow area were chosen because they can reduce the amount of nitrogen, organic matter and metals. Foamfractionation and adsorption filter was chosen to efficiently separate long-chained PFAS. The study has shown that Gräfsåsens avfallsanläggning needs to install a presedimentation pond and expand its biological treatment. Previously used treatment techniques such as aerated pond, adsorption filter and wetlands have not been sufficiently optimized / <p>2023-06-02</p>

I examensarbetet har inventering och riskklassning enligt MIFO, metodiken för inventering av förorenade områden, genomförts på fyra nedlagda deponier i Älmhults kommun. Förslag på översiktliga åtgärder och rekommendationer på fortsatt arbete på respektive deponi har även tagits fram. Faktorer som har studerats är spridningsförutsättningar, föroreningarnas farlighet, föroreningsnivå, känslighet och skyddsvärde. Riskklasserna är baserad på hur stor risk det förorenade området utgör för människors hälsa och miljö. Klasserna går från en skala från mycket stor risk till liten risk med tillhörande numrering från 1 till 4. Virestad-deponin har tilldelats riskklass 1, enligt MIFO fas 1 medan Grävlingsrås-deponin, Mesatippen och Delary-deponin har tilldelats riskklass 2.

Vatten är en av de viktigaste resurserna för mänskligheten eftersom det är en nödvändighet för överlevnad men också en viktig faktor inom många industrier. Utöver detta är vattenförorening ett globalt problem som påverkar både miljön och människors hälsa. Många länder runt om i världen saknar fortfarande en hållbar vattenhantering inom många sektorer, varav en viktig är energiproduktionssektorn. Detta problem hotar inte bara mål 6: rent vatten och sanitet för alla, utan även fler av FNs globala mål. Händelöverket är ett stort kraftvärmeverk som har levererat fjärrvärme till Norrköping sedan 1982. Sedan dess har anläggningen utökats från två till fem pannor. För att säkerställa en kontinuerlig tillförsel av bränsle har bränslelagret utökats och är nu fyllt med bränslen som exempelvis träflis, gummi, återvunnet trä, kol och avfall. En ökad produktionskapacitet har även lett till en ökad mängd dag- och processvatten som måste behandlas. Ursprungligen byggdes en sedimenteringsbassäng för att behandla avloppsvatten från de två första pannorna. Idag används samma bassäng för att behandla allt dagvatten och processvatten från hela Händelöverkets område tillsammans med två efterföljande sandfilter. Syftet med denna studie var att undersöka möjliga förbättringar av vattenreningen av dagvatten och processvatten vid Händelöverket. Studien begränsades till att fokusera på två vattenströmmar, en som består av dagvatten från bränslelagret och en annan som är ansluten till den strömmen och samlar upp avrinningsvatten från avfallet i bunkern. Dessutom karakteriserades dessa avfallsströmmar med avseende på koncentration av metaller, kemisk syreförbrukning, biologisk syreförbrukning (7 dagar), suspenderade partiklar och pH. Baserat på resultaten presenterades tre olika förbättringsalternativ. Från Case 1 drogs slutsatsen att återcirkulering av avrinningsvatten från avfallet tillbaka in i bunkern var ett enkelt och ekonomiskt genomförbart alternativ. Dessutom skulle det resultera i en vattenhantering som är bättre anpassat till slutsatserna i Best Available Technology presenterat av Europeiska unionen. Dessutom skulle Case 1 inte heller påverka pannornas effektivitet väsentligt. Case 2 föreslog en förändring i hanteringsplanen för hanteringen av släckvatten om en brand skulle uppstå på bränsleytan eller i avfallet i bunkern. Från Case 2 drogs slutsatsen att denna plan bör förbättras genom att införa ytterligare bestämmelser om att leda släckvatten till den befintliga bergrumsvattenreningen som applicerar fällnings- och flockningsteknik. Slutligen fokuserade Case 3 på förbättringar som skulle kunna göras för att öka effektiviteten av behandling av zink, koppar, nickel och bly. Från dessa case drogs slutsatsen att implementering av en polymerblandare samt att flytta doseringsplatsen längre upp i sedimenteringssbassängen skulle vara det mest lämpliga första steget. Dessutom rekommenderades det också att installera ett fällningssteg före polymerdoseringen för att fälla ut metaller som fortfarande är i lösning och därmed öka renlighetsgraden ytterligare i processen. / Water is one of the most important resources for humanity as it is a necessity for survival but also an important factor within many industries. In addition to this, water pollution is a global concern affecting both the environment and human health. Many countries around the world still lack a sustainable water management within many sectors whereas one important one is energy production. This problem threatens not only goal 6: clean water and sanitation, but also many other of the sustainable development goals presented by the united nations development programme.  Händelöverket is a large combined heat and power plant supplying the city of Norrköping with district heating since 1982. Since then the plant has expanded from two to five boilers in operation. Additionally, to have a continuous supply of fuel, the storage area has been increased and is now filled with fuels like wood chips, rubber tires, recycled wood, coal and waste. An expanding production site has naturally led to an increased amount of storm- and process water that has to be treated. Originally a sedimentation was built to only treat waste water from two boilers. Today the same basin is used to treat all storm and process water from the entire site of Händelöverket together with the following sand filters.  The scope of this study was to investigate potential improvements of the waste water treatment of the storm- and process water treatment at Händelöverket. This study focused on two waste water streams: one consisting of storm water from the fuel yard, and stream another connected to it, which collects waste leachate water. Furthermore these waste flows were characterized in terms of metal concentration, chemical oxygen demand, biological oxygen demand, total suspended solids and pH. Based on the results, three different cases of improvements were presented. Case 1 concluded that recirculating of the waste leachate water back onto the waste material was a simple and economically feasible option. Furthermore it would result in a waste water management more aligned with Best available technology regulation presented by the European Union. Additionally it would not significantly effect the efficiency of the boilers. Case 2 proposed a change in the management plan for handling extinguishing water if a fire would occur on the fuel yard or within the waste material of the bunker. It was concluded that this plan should be improved to send water of similar quality to the other existing waste water treatment plant working with a coagulation and flocculation technique. Lastly Case 3 focused on improvements that could be made to the existing storm and process wastewater treatment process that could enhance the efficiency of treating zinc, copper, nickel and lead. It was concluded that implementing a polymer mixing tank and moving the dosing locationfurther up the sedimentation basin would be the most important first step. Furthermore it was also recommended to install a precipitation step before the polymer dosing to precipitate metals that are still in solution. By doing this the degree of purification will be increased further for the storm- and process water treatment.

The growing concern around per- and polyfluoroalkyl substances (PFAS) and their negative health and environmental effects have lately become more apparent which also is reflected in the new, more strict regulations of permitted levels of PFAS in drinking water extracted from water resources. However, many point sources of PFAS pollution to the environment and to water resources are still not identified and assessed for risk. This is also the case around the Mälaren-Görväln which is used as a drinking water resource. Work has been initiated to map sources of PFAS pollution to the water resource. However, hitherto, the risk of PFAS pollution from landfills surrounding the water intake is under-studied. This thesis has thus tried to address the issue by investigating landfills’ potential PFAS contribution to Mälaren-Görväln water body. Active and inactive landfills which are located within the Östra Mälaren water protection area have been researched. Furthermore, field sampling and measurements of PFAS in surface water have been conducted in connection with three landfills within the water protection area and in Brobäcken. Data from the Högbytorp facility which incorporates three landfills has also been used for comparison. The PFAS load from the landfills to Mälaren-Görväln has been estimated. Lastly a principal component analysis (PCA) has been carried out to trace the sources of sampled PFAS levels. The research of landfills located within the water protection area, led to identification of 32 different landfills of which almost all are believed to be inactive. All field samples taken in connection to Skå, Svartsjö and Johannelund landfill indicated levels of PFAS. The levels detected were lower than the levels measured downstream Högbytorp and in Brobäcken. At all sampling locations, including downstream Högbytorp and excluding the sample by Svartsjö, the levels detected exceed at least one current guiding and soon to be limiting value. The estimated mass flows of PFAS received at the sampling locations showed that landfills can potentially account for a considerable share of the estimated loads to Mälaren-Görväln. However, the results should be interpreted with caution due to the small dataset analysed and as it proved to be difficult to determine specifically the landfills’ share of the PFAS concentrations detected as the other potential sources of PFAS can have an influence on the sampled surface water. It remains to carry out a more in-depth risk assessment of the landfills' potential impact on Mälaren-Görväln where, among other things, PFAS pollution to the soil and groundwater are included. Further, more research of all identified landfills is needed to estimate the cumulative potential impact of landfills’ PFAS load to Mälaren-Görväln and the extracted drinking water. / Det växande problemet kring per- och polyfluoralkylsubstanser (PFAS) och deras negativa hälso- och miljöeffekter har på senare tid blivit allt mer uppenbar. Angelägenheten återspeglas i nya och striktare regler för tillåtna halter av PFAS i dricksvatten som utvinns från vattenresurser. Flertalet punktkällor för PFAS-föroreningar som påverkar miljö och vattenresurser är varken identifierade eller riskbedömda. Så är även fallet för Mälaren-Görväln som används som en dricksvattenresurs. Visserligen har arbete inletts för att kartlägga källor av PFAS-föroreningar till Mälaren-Görväln. Däremot saknas undersökningar om risken för PFAS-förorening kring vattenresursen. I syfte att fylla föregående nämnda forskningsgap, syftar denna avhandling till att studera deponiers potentiella PFAS-bidrag till Mälaren-Görvälns vattenförekomst. Inom ramen för studien har både aktiva och inaktiva deponier inom Östra Mälarens vattenskyddsområde undersökts. Vidare har fältprovtagning och mätningar av PFAS i ytvatten genomförts i anslutning till tre deponier inom vattenskyddsområdet och i Brobäcken. Data från Högbytorps anläggning som innefattar tre deponier har även använts för jämförelse. PFAS-belastningen från de studerade deponierna till Mälaren-Görväln har uppskattats. Slutligen har en principalkomponentanalys (PCA) genomförts för att spåra källorna till provtagna PFAS-nivåer.  Undersökningen resulterade i identifiering av 32 olika deponier varav nästan alla tros vara inaktiva. Alla provtagningar som tagits i anslutning till deponierna Skå, Svartsjö och Johannelunds visar uppmätta halter av PFAS. De påvisade halterna var lägre än de halter som uppmätts nedströms Högbytorp och i Brobäcken. På alla provtagningsplatser, inklusive nedströms Högbytorp och exklusive provtagning vid Svartsjö, överstiger de påvisade halterna minst ett vägledande och framtida gränsvärde. De uppskattade massflödet av PFAS vid provtagningsplatserna visade att deponier potentiellt kan stå för en betydande andel av de beräknade belastningarna till Mälaren-Görväln. Resultaten bör dock tolkas med försiktighet på grund av den lilla datauppsättning som har analyserats och eftersom det visade sig vara svårt att specifikt bestämma deponiernas andel av de PFAS-koncentrationer som uppmätts. Andra potentiella PFAS källor i anslutning till deponierna kan ha en inverkan på de ytvatten som har provtagits i studien.   Framtida forskning bör utföra en mer djupgående riskbedömning av deponiers potentiella påverkan på Mälaren-Görväln där även PFAS-föroreningar till mark och grundvatten bör ingå. Avslutningsvis efterfrågas vidare undersökning av den kumulativa potentiella påverkan av deponiers PFAS-belastning på Mälaren-Görväln och det extraherade dricksvattnet.