Syftet med studien var att undersöka vilka ställningstaganden gymnasielärare i ämnet idrott och hälsa gör för att inkludera funktionsnedsatta elever i den ordinarie ämnesundervisningen. Studien genomfördes med hjälp av en kvalitativ forskningsmetod i form av semistrukturerade intervjuer. Studiens deltagare bestod av fyra idrotts- och hälsalärare verksamma vid fyra olika gymnasieskolor i södra Sverige. I resultatet framkom det att det är viktigt att alla elever inkluderas i den ordinarie ämnesundervisningen, oavsett om eleverna har en funktionsnedsättning eller inte. Resultatet visade att det finns resurser för lärare i idrott och hälsa att inkludera elever med funktionsnedsättningar i ämnesundervisningen. Studiedeltagarna förklarade följaktligen att en idrotts- och hälsalärare måste vara kreativ. Slutligen påvisade resultatet att omständigheterna med att inkludera funktiosnedsatta elever i den ordinarie undervisningen, handlar om anpassning av undervisningen lektionsinnehållet så att det passar samtliga elever och andra elevers beteende. Studiedeltagarna berättade att elever som är ”störiga” försvårar inkluderingsprocessen. Resultat analyserades med utgångspunkt i Foucaults begrepp: subjektets konstituering och hans idéer om makt. Analysen visade bland annat att det som förr antagligen betraktades som det ”normala” beteendet under lektionerna i ämnet, numera räknas som avvikande.

Inom den internationella forskningen beskrivs det att barn med funktionsnedsättningar är en särskiltutsatt grupp samt att det, främst i utvecklingsländer, saknas ett större omfång av forskning kringdessa barns situation. Vidare betonas det genom internationella studier att det existerar en avsaknadav dessa, särskilt inom socialt arbete. I de studier som finns lyfts dock hur situationen, för barn medfunktionsnedsättningar samt deras anhöriga, på många sätt är kopplad till hur samhället ställer sig tilldessa individer och deras funktionsnedsättning. Risken för olika former av diskriminering och förtryckfrån familj, skola eller samhället beskrivs vara högre för denna grupp än för andra barn. Enligtforskningen bottnar orättvisan många gånger i en okunskap, vilket leder till en stigmatisering avdessa individer samt deras familjer. Det finns dock forskning som fokuserar på möjligheter tillförbättring inom såväl integration inom skolan som praxis inom arbetet, för att öka delaktigheten förbarn med funktionsnedsättningar. Skolans roll som en viktig plats för dessa barns positiva utvecklingär även något som forskningen inom området betonar.Syftet med studien har varit att undersöka skolpersonalens föreställningar av delaktighet för elevermed funktionsnedsättningar i en tanzanisk kontext. Våra frågeställningar har lyft hur personalenbeskriver elevernas möjlighet till delaktighet i skolan, hur personalen beskriver arbetet med attinkludera eleverna i skolan samt hur personalen beskriver exkludering av eleverna i skolan. Vi valdeatt använda oss av en kvalitativ forskningsmetod för att besvara vårt syfte. Vi utförde sexsemistrukturerade intervjuer med skolpersonal på två stycken skolor för elever medfunktionsnedsättningar i norra Tanzania. Därefter gjorde vi en innehållsanalys och fann via vårafrågeställningar tre följande huvudteman: föreställningar av inkludering och exkludering, lärarnaspraktiska arbete med eleverna och uppdraget att förbereda för ett framtida liv. Dessa teman deladevi i sin tur in i åtta underordnade teman. Den insamlade empirin analyserade vi utifrån ettsocialkonstruktivistiskt perspektiv med särskilt fokus på begreppen typifieringsscheman samt olikaformer av socialisation.Studiens resultat visar på att de föreställningar som skolpersonalen har gällande elevernasdelaktighet beskrivs i både positiva, men i största utsträckning negativa och begränsande termer. Detyttrar sig främst i personalens föreställningar av elevernas delaktighet sett till hur skolpersonalentalar om eleverna, hur de beskriver arbetet med eleverna samt deras egna föreställningar av vadeleverna är kapabla till och inte. Den bild som våra informanter beskriver har fått oss att inse att detstörsta hindret för dessa elevers möjlighet till delaktighet inte nödvändigtvis är ett resultat av derasfaktiska funktionsnedsättning utan möjligen av den konstruerade bild som andra människor i derasomgivning skapar. Det gäller inte endast skolpersonalen utan även övriga personer i deras omgivning.

Vi valt att fördjupa oss i pedagogers dokumentationsarbete utifrån den nya lagstiftningen som kom i juni 2014, gällande arbete kring extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram Metoden som i denna studie används är en enkätundersökning i form av ett onlineformulär, med möjlighet till fritextsvar, som vi analyserar både kvantitativt och kvalitativt. Respondenterna är yrkesverksamma pedagoger i gymnasiesärskolans olika program. Resultatet av studien ger en enhetlig bild av hur godtyckligt statens intentioner realiseras och implementeras i skolans verksamhet. Detta beroende på tjänstemännens tolkningar av statens givna ramar. Studien visar en stor diskrepans mellan respondenternas verksamheters olika implementering, förändrade arbetssätt och rutiner kring dokumentation, sedan lagändringen i Skollagens(2014), 3:e kap 8-9§. Styrdokument tolkas, verkställs och förankras beroende på ledning, styrning och stimulans, maktkultur och diskurser. Resultat visar även på en ökad kollegial samverkan, då respondenterna skriver färre åtgärdsprogram än tidigare. Majoriteten av respondenterna talar om ett oförändrat arbete eller ingen förändring med Arbete kring extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram (Skolverket, 2014). Respondenterna ger även uttryck för otydliga direktiv, på grund av styrdokument med stort tolkningsutrymme och avsaknad av tydliga ramar.

Litteraturundervisningen i svenska på gymnasiet är ett utmanande område för många svensklärare och inkludering kan upplevas vara svår. Syftet med studien är att undersöka hur några svensklärare i gymnasieskolan resonerar om inkludering i en pedagogisk miljö, samt hur lärarna resonerar angående hur de arbetar inkluderande i litteraturundervisningen, inom svenskämnet. Tidigare forskning om inkludering och inkluderande litteraturundervisning, samt styrdokument, ger en förförståelse som ligger till grund för intervjuerna med svensklärarna. Intervjuerna presenteras, analyseras och diskuteras i förhållande till forskning, styrdokument, teoretisk ram och studiens syfte och frågeställning. Mina slutsatser är att lärarna ser på inkludering ur ett rumsligt perspektiv där alla elever skall vara med i klassrummet och erbjudas anpassningar så att ingen pekas ut. Lärarna verkar se positivt på inkluderingstanken, men att par av lärarna ser även problem som kan uppstå om de inte har tillräckligt med lärare i och utanför klassrummet, och om de inte får relevant specialpedagogisk utbildning. När det gäller själva litteraturundervisningen arbetar lärarna utifrån att eleverna ska uppleva subjektiv relevans och delaktighet, att undervisningen ska fokusera på för eleven meningsfulla och intressanta teman och genrer, samt att undervisningen ska fokusera på multimodala presentationer för att motivera eleverna att närma sig litteraturen. Detta tillvägagångssätt kan ses som att lärarna går via social inkludering, inkludering som en bra miljö för alla elever och inkludering som gemenskap för att nå en litteraturdidaktisk inkludering.