Under sin livstid genomför en konsument normalt få större investeringar. Köp av tjänst beträffande småhusentreprenad får anses utgöra en sådan investering. Att investera i uppbyggnad eller tillbyggnad av en- eller tvåfamiljshus är inte bara en stor ekonomisk investering för den enskilda konsumenten, utan också en investering för livet. Under de senare årtiondena har lagregleringen inom konsumenttjänsteområdet utvecklats och år 2005 infördes särskilda regler beträffande småhusentreprenader, i konsumenttjänstlagen (1985:716). Vanligt förekommande är även tillämpning av standardavtal som ska fungera som tillägg och komplement till konsumenttjänstlagen. ABS 09 är det standardavtal som tillämpas mellan näringsidkare och konsument beträffande avtal om småhusentreprenader. För att standardavtalet ska bli tillämpligt måste det dock åberopas av någon av parterna. Eftersom konsumenttjänstlagen är tvingande till konsumentens förmån får inte standardavtalsvillkoren strida mot lagen. Förekommer villkor i standardavtalet som anses strida mot lagen är dessa utan verkan. Standardavtal innehåller, till skillnad från konsumenttjänstlagen, rättigheter för näringsidkaren och det förekommer avtalsvillkor som i visst hänseende kan anses strida mot lagen. I analysen har vi kommit fram till att konsumentskyddet gällande småhusentreprenader har utvecklats och gett konsumenten ett starkare skydd. Det starka skyddet är till stor fördel för konsumenten, eftersom denne ofta är den svagare parten. I konsumenttjänstlagen stadgas att tjänsten ska utföras fackmässigt. Vad som är fackmässigt är ett begrepp som inte har en generell betydelse, utan innehållet i begreppet varierar från fall till fall. Det är inte bara konsumenttjänstlagen som reglerar fackmässighet utan även olika standardavtal. Efter att ha undersökt begreppet fackmässighet har vi kommit fram till att det inte är någon som egentligen vet vad begreppet egentligen betyder. I praktiken uppstår det sällan problem trots ovissheten kring begreppet i sig.

No description available.

No description available.

No description available.

I takt med att bostadsbyggandet blir mer och mer omfattande på den svenska mark- naden har avsaknaden av lagstadgade bestämmelser på området fått en större bety- delse. De få befintliga bestämmelserna som finns på området är tämligen invecklade och har föranlett till flertalet tvister inom det svenska rättsväsenet på senare år. Vid nyproduktion aktualiseras ett helt annat rättsområde än vid köp av bostäder på begag- natmarknaden, nämligen entreprenadrätten. Denna studie syftar till att lyfta fram de skillnader och likheter som råder vad gäller felbedömning samt ansvarsfördelningen vid köp av bostäder på begagnatmarknaden kontra köp av nyproducerade bostäder. Bestämmelserna som behandlar det entreprenadrättsliga förhållandet utgörs huvud- sakligen av så kallade standardbestämmelser som avtalas parterna emellan. Den undersökningsplikt som föreligger enligt de köprättsliga bestämmelserna utgörs mot- satsvis av ett så kallat besiktningsförande inom entreprenadrätten. Utöver de objektiva samt subjektiva bedömningar som görs i köprättsliga förhållanden för att fastställa fel och brister omfattas entreprenadrättsliga bestämmelser av ett flertal perioder för att fastställa om fel och brister föreligger. Dessa perioder bygger på diverse garantier som reglerar riskövergången inom entreprenadrätten. Den tvetydighet och komplexi- tet som föreligger vid entreprenadrättsliga förhållanden har resulterat i att inspiration har hämtats från köprättsliga bestämmelser vid tvistemål om entreprenad. Detta torde i sin tur tyda på att reglerna inte uppfyller ett fullgott ändamål och att rättssäkerheten måste ses över. / As housing construction becomes more and more extensive on the Swedish market, the lack of statutory provisions in regards of this topic has become more important. The few existing provisions in regards of this are rather complicated and have led to a number of disputes in Swedish courts in recent years. New development actualizes a completely different jurisdiction than purchase of housing on the used market, namely construction contract law. This study aims at highlighting the differences and similari- ties of error assessment as well as the distribution of responsibilities for the purchase of homes on the used market versus the purchase of new development. The provisions dealing with the construction contract relationship consist of something called stand- ard form contract. The duty to inspect a property in terms of transactional law is com-3pletely different in regards of construction contract law since it consists of an inspec- tion procedure. In addition to the objective and subjective assessments made in terms of transactional relations to determine errors and weaknesses, contractual contract regulations are covered by a number of periods to determine if errors and weaknesses exist. These periods are based on various warranties that regulate the risk transition in construction contract law. The ambiguity and complexity of constructional contract relationships has resulted in inspiration from transactional law provisions in case of construction contract disputes in court. This could indicate that the rules do not fulfill a proper purpose and the legal certainty must be reviewed.

No description available.

Det har under en lång tid varit omdiskuterat vilka företeelser som ska omfattas av grovvårdslöshet och det finns idag ingen enhetlig definition eller tillämpning av begreppet i detsvenska rättssystemet. Grov vårdslöshet har diskuterats och analyserats i flera tidigarerättsfall där bedömningen av omfattningen skiljer sig. I augusti 2023 gavs domslutet förrättsfallet Mösseberg II, NJA 2023 s. 680, som är ett mycket uppmärksammat fall just pågrund av bedömningen av grov vårdslöshet. Bedömningen skiljde sig mellan instanserna ifallet och kan anses ha sänkt nivån för när en näringsidkare anses handlat grovt vårdslöst.Syftet med uppsatsen är att utreda vilka företeelser och situationer som omfattas av grovvårdslöshet i olika rättsområden, hur det har ändrats genom historien såväl som hur den nyabedömningen i Mösseberg II kan komma att påverka tillämpningen av begreppet i framtiden.Som en del i att uppnå syftet diskuteras och förtydligas exempelvis begrepp såsomvårdslöshet och uppsåt som har nära anslutning till begreppet grov vårdslöshet. För attytterligare uppnå syftet med uppsatsen diskuteras och analyseras olika typer av källor såsomlagar, förarbeten, doktrin och rättspraxis. Rättsfallen som granskas och analyseras i uppsatsengrundar sig på olika rättsregler och lagrum från både entreprenadrättsliga situationer ochtransporträttsliga, samtliga med stark anknytning till skadeståndsrättsliga principer och medförsäkringsrättsliga inslag.I uppsatsen belyses både skillnader och likheter mellan olika rättsregler som tillämpats irättsfallen som granskats. Analysen av rättsfallen, såväl som doktrin och förarbeten, visar attdet finns återkommande kriterier som nämns i samband med bedömning att grov vårdslöshetföreligger. Kriterierna som belyses i uppsatsen är normavvikelser, uppenbar risk föromfattande person-/sakskada, medvetet risktagande och yrkesmässig verksamhet. Dessakriterier utreds och diskuteras i uppsatsens analys. Ytterligare reflektioner av eventuellakonsekvenser och problem som kan komma att följa efter bedömningen av HD i rättsfalletMösseberg II redogörs även för i uppsatsens analys och avslutande slutsats. En slutsats somfastställs är att grov vårdslöshet fortsatt bör vara ett odefinierat begrepp där Hellnersindividualiserade metod används i det enskilda fallet. Konsekvenserna av utfallet i MössebergII kan bli att fler näringsidkare riskerar att förlora sitt försäkringsskydd och att grovvårdslöshet kan komma att yrkas i fler situationer i framtiden på grund av att tröskeln, sombehöver uppnås för att en näringsidkare kan anses handlat vårdslöst, har sänkts.

I avsaknad av tillämplig lagstiftning för entreprenader fanns för länge sedan ett behov av ett standardavtalssystem. Standardiserade formulär som säkerställer en optimal riskfördelning mellan parterna och erbjuder snabba avtalsslut togs emot som en framgångssaga inom byggsektorn. I den rättsliga doktrinen frågades, varför behöver vi en lagstiftning när de allmänna bestämmelserna för byggsektorn erbjuder heltäckande regleringar? I denna framställning ställer jag motfrågan, om de allmänna bestämmelserna för byggsektorn verkligen så heltäckande som vi tror? En gammal utbredd uppfattning om juridiken och entreprenader är att, entreprenadrätt skulle vara ett eget särskilt rättsområde och de allmänna bestämmelserna utgör branschspecifik lag inom detta rättsområde. I denna framställning belyser jag praxis från de senaste åren som snarare antyder att entreprenadrätt är en naturlig del av den allmänna köp- och kontraktsrätten. Framställningen har ett särskilt fokus på ABM 07 och behandlar dess centrala brister och medföljande tolkningsproblem. För de som tillämpar de allmänna bestämmelserna är det viktigt att förstå den verkliga innebörden av vad de faktiskt avtalar om. Genom att förstå dessa standardavtal kan onödiga risker, kostnader och osämja undvikas. Tvister om olika tolkningar gällande innebörden av enskilda avtalsvillkor är vanligt förekommande inom entreprenader. Oftast väljer parterna en icke offentlig tvistelösning i ett skiljeförfarande, eller så ser man helst till att förlika framför att invänta en prövning i allmän domstol. Om parterna är förtrogna med en djupare juridiska kunskap om de allmänna bestämmelserna skulle kanske färre tvister behöva prövas överhuvudtaget.

Entreprenadrätten, till skillnad från många andra juridiska läror, omfattas inte av någon speciallagstiftning. Regleringen på området sker istället i huvudsak med hjälp av standardavtal. Ett av dessa är AB 04, ett avtal som i skrivande stund undergår ett revideringsarbete. Ansvarsreglerna i avtalet är omfattande och de ansvarspåföljder som kan drabba parterna varierar. Ett av de villkor som ofta utgör föremål för diskussion är AB 04 5:11. 5:11 är omfångsrik och i bestämmelsens omfattningsområde ingår både ett culpaansvar och ett felansvar. Bestämmelsens omfattning begränsas emellertid genom att skador som behandlats tidigare i det femte kapitlet faller utanför bestämmelsens tillämpning. I 5:11 2 st. framgår dessutom en friskrivningsklausul som undantar ansvar för skada som uppstår på grund av avbrott eller störning i industriell verksamhet eller kommersiell verksamhet. Paragrafens karaktär, som sekundär i förhållande till övriga regler, är i viss mån problematisk. Inte nog med det, har bestämmelsen även tydliga försäkringsrättsliga inslag genom hänvisning till avtalets försäkringsregler som framgår senare i avtalets femte kapitel. Utifrån uppsatsens resultat framgår att ordalydelsen och vissa aspekter av 5:11 kan problematiseras. Anledningen består huvudsakligen i tvivelaktiga ordval och oklarheter i hur paragrafen förhåller sig till andra bestämmelser i avtalet, exempelvis försäkringsplikten, förhållandet till tredje man, felaktig projektering och ansvaret efter garantitiden. Framgår gör en bild av en svårtolkad bestämmelse som ger flera uppslag för diskussion. Uppsatsen har resulterat i ett förslag till en ny lydelse, mer anpassad till avtalsförfattarnas sannolika avsikt med 5:11. Förslaget ger även ett större utrymme för bestämmelsens försäkringsrättsliga aspekter, vilka i den nuvarande lydelsen har en till synes undanskymd roll. Den läsare som är intresserad av huvudsakligen den nya lydelsen, hänvisas direkt till kapitel 8. Där redogörs för den nya lydelsen, och i korthet de reflektioner som föranlett den.

Byggavtalet AB 04 återfinns inom entreprenadrättens område, ett område vars särdrag bland annat utgörs av bristen på lagregleringar. Istället bildar avtalen i den så kallade AB-familjen en systematik som fungerar såsom reglering som används och accepteras av de flesta parter på området. Ryggraden, och stommen, i denna systematik utgörs av avtalet AB 04 för generalentreprenader och delade entreprenader, och ABT 06 för totalentreprenader. De övriga avtalen (bland andra AB-U 07, ABT-U 07, ABM 07 och ABK 09) innehåller liknande typer av regler och är utformade för att fungera tillsammans i en kontraktskedja. Under entreprenadarbeten används som regel byggavtalet AB 04 mellan såväl byggherre och entreprenör, som entreprenör och dennes underentreprenörer. Ansvarsfördelningen för en skada på tredje man regleras genom 5:13 i AB 04, och skada på sådana som inte är tredje man i 5:11. Definitionen av vem som utgör tredje man och vem som inte gör det är således central för förståelsen av ansvarsfördelningen mellan beställare och entreprenör. 5:11 och 5:13 skiljer sig åt vad gäller ansvarsform (presumtionsansvar i 5:13, och culpaansvar eller felansvar i 5:11) och placeringen av bevisbördan. Dessutom innehåller 5:11 ansvarsbegränsningar vad gäller beloppet (15 % av kontraktssumman, eller det belopp som ansvarsförsäkring utgör) och industriell produktion eller annan kommersiell verksamhet. Genom den vida skrivningen i 5:13 och genom att ingen praxis finns i frågan finns osäkerhet kring frågan om ansvarsfördelningen. Med tredje man i den betydelse som åsyftas i 5:13 måste, enligt uppsatsens resultat, förstås alla som inte är part i avtalet, undantaget underentreprenörer, underleverantörer och övriga som står i avtalsförhållande med någon av parterna avseende entreprenaden. Det vill säga såväl sådana skadelidande som är helt frikopplade från avtalsparterna, som skadelidande som står i avtalsförhållande med någon av parterna, men inte rörande entreprenaden. Med detta som grund blir effekten att de skadetyper som räknas in under första stycket i 5:13 är alla skador som kan träffa dessa personer som kan vara tredje man. Det finns inget gehör för begränsningar av vad paragrafen är ”åsyftad” att innebära, likt de Byggandets kontraktskommitté (BKK) ger uttryck för i sina yttranden. En osäkerhet av den typ som finns i AB 04 är olämplig, med tanke på de stora skillnader som finns i 5:11 och 5:13. Genom ett förtydligande av paragraf 5:13 vid exempelvis nästa revidering av AB 04, och en anpassad standardiserad försäkringslösning, skulle problematiken enkelt kunna undvikas.