No description available.

This thesis discusses the development of the state’s liability for non-pecuniary damages caused by violations of the basic human rights protected by the European Convention on Human Rights (ECHR). The thesis identifies and critically discusses differences and similarities between the Supreme Court’s case law and the provision 3:4 in the Swedish Tort Law (skadeståndslagen 1972:207), which regulates the state’s liability for violations of the ECHR since the 1st of April 2018. Furthermore, the thesis discusses whether the Supreme Court’s active role in the expansion of the state’s liability raises any issues from a democracy perspective. In conclusion, the Supreme Court’s active role is deemed not entirely compatible with the principle of popular sovereignty. However, the thesis asserts that the influence of the European Union and the ECHR has changed the societal role of the courts. Finally, the thesis discusses how the continued development of the state’s liability for basic human rights might take form. Specifically, the thesis examines the implications of a liability for violations of the basic rights protected by the Swedish constitution (2 kap RF). In conclusion, the absence of guiding case law means that a number of questions would need to be examined, but it also means that the policy discussion can be held more freely. / Denna uppsats behandlar utvecklingen av det allmännas ansvar för ideella skador orsakade genom överträdelser av de grundläggande rättigheterna i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). I uppsatsen förs en kritisk diskussion om likheter och skillnader mellan HD:s praxis och den bestämmelse om det allmännas ansvar för konventionsöverträdelser som gäller i 3:4 skadeståndslagen (1972:207) sedan den 1 april 2018. Vidare diskuteras huruvida HD:s aktiva roll i utvidgningen av det allmännas ansvar föranleder några betänkligheter ur demokratisynpunkt. Sammanfattningsvis konstateras att HD:s normgivning genom praxis inte är helt förenlig med folksuveränitetsprincipen. Samtidigt framhålls att inflytandet EU- och Europarätten har förändrat domstolens roll i samhället. Slutligen diskuteras hur den fortsatta utvecklingen av det allmännas ansvar för överträdelser av grundläggande rättigheter kan komma att se ut, specifikt vad ett ansvar för överträdelser av rättigheterna i 2 kap RF skulle innebära. Slutsatsen av diskussionen är att frånvaron av vägledande praxis från Europadomstolen innebär att en mängd frågor skulle behöva utredas, samtidigt som det ger utrymme till en friare rättspolitisk diskussion.

<p>Under år 2006 och 2007 förekom det minst 15 fall där justitieombudsmannen, JO, och en del länsstyrelser fann att det förekommit brister med avseende på socialnämnders iakttagande av föreskrivna tidsfrister. JO uttalade att det var fråga om särskilt allvarliga konsekvenser med avseende på att barn hade varit intagna i särskilda ungdomshem utan att det förelegat någon rättslig grund för placeringen.</p><p>I uppsatsen redogörs för de rättsliga förutsättningar som finns för omedelbara omhändertaganden av barn samt vilka rättsliga förutsättningar det finns för att få skadestånd ifall det har skett ett omedelbart omhändertagande utan rättslig grund.</p><p>Mina slutsatser är att för att ett omedelbart omhändertagande skall vara rättsligt grundat måste först tre förutsättningar vara uppfyllda. Dels ska ett missförhållande föreligga med anknytning till den unges hemmiljö eller till den unges eget beteende. Utöver det ska missförhållandet medföra att det finns en påtaglig risk samt att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg. Socialnämnden måste även göra sannolikt att ovanstående förutsättningar föreligger och att den behövliga vården inte kan avvaktas samt iaktta föreskrivna tidsfrister. Alla åtgärder som företas ska ske med hänsyn till de grundläggande principerna om barns bästa och barns rätt att komma till tals. Det finns flera möjligheter att erhålla skadestånd för omedelbara omhändertaganden utan rättslig grund. Den enskilde kan åberopa att det förelegat fel eller försummelse vid myndighetsutövning, tjänstefel eller att det har skett en kränkning av en mänsklig rättighet.</p><p>Utifrån ovanstående har jag dragit ytterligare slutsatser om att det synes enklare för en enskild att få rätt till skadestånd för omedelbara omhändertaganden utan rättslig grund genom att åberopa brott mot en mänsklig rättighet samt Europadomstolens praxis än det är att erhålla samma rätt enligt svensk lagstiftning. Vidare synes det i praktiken vara svårt för enskilda att få rätt till skadestånd utan en hänvisning till praxis i de nu aktuella ärendena. Svenska domstolar torde kunna döma ut ideellt skadestånd för rättsligt ogrundade omhändertaganden utifrån Europadomstolens praxis, under förutsättning att det föreligger ett brott mot en mänsklig rättighet samt ifall det saknas grund för utdömande av skadestånd enligt nationell rätt.</p>

No description available.

No description available.

Under år 2006 och 2007 förekom det minst 15 fall där justitieombudsmannen, JO, och en del länsstyrelser fann att det förekommit brister med avseende på socialnämnders iakttagande av föreskrivna tidsfrister. JO uttalade att det var fråga om särskilt allvarliga konsekvenser med avseende på att barn hade varit intagna i särskilda ungdomshem utan att det förelegat någon rättslig grund för placeringen. I uppsatsen redogörs för de rättsliga förutsättningar som finns för omedelbara omhändertaganden av barn samt vilka rättsliga förutsättningar det finns för att få skadestånd ifall det har skett ett omedelbart omhändertagande utan rättslig grund. Mina slutsatser är att för att ett omedelbart omhändertagande skall vara rättsligt grundat måste först tre förutsättningar vara uppfyllda. Dels ska ett missförhållande föreligga med anknytning till den unges hemmiljö eller till den unges eget beteende. Utöver det ska missförhållandet medföra att det finns en påtaglig risk samt att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg. Socialnämnden måste även göra sannolikt att ovanstående förutsättningar föreligger och att den behövliga vården inte kan avvaktas samt iaktta föreskrivna tidsfrister. Alla åtgärder som företas ska ske med hänsyn till de grundläggande principerna om barns bästa och barns rätt att komma till tals. Det finns flera möjligheter att erhålla skadestånd för omedelbara omhändertaganden utan rättslig grund. Den enskilde kan åberopa att det förelegat fel eller försummelse vid myndighetsutövning, tjänstefel eller att det har skett en kränkning av en mänsklig rättighet. Utifrån ovanstående har jag dragit ytterligare slutsatser om att det synes enklare för en enskild att få rätt till skadestånd för omedelbara omhändertaganden utan rättslig grund genom att åberopa brott mot en mänsklig rättighet samt Europadomstolens praxis än det är att erhålla samma rätt enligt svensk lagstiftning. Vidare synes det i praktiken vara svårt för enskilda att få rätt till skadestånd utan en hänvisning till praxis i de nu aktuella ärendena. Svenska domstolar torde kunna döma ut ideellt skadestånd för rättsligt ogrundade omhändertaganden utifrån Europadomstolens praxis, under förutsättning att det föreligger ett brott mot en mänsklig rättighet samt ifall det saknas grund för utdömande av skadestånd enligt nationell rätt.

No description available.

The purpose of this degree project was to examine which remedies are available to individuals when the State has violated their right to a fair trial as stated in article 6 in the European Convention on Human Rights. Furthermore, the aim was to, in cases where the remedy is determined to money, to clarify the indemnity rates that apply in determining the non-pecuniary damages. The starting point was a review of the European Court practice, domestic Swedish practice and relevant literature. The outcome of the review is that the remedies available to the individual’s disposal can be divided into two categories: primary and secondary remedies. Primary remedies mean compensation not consisting of money, and must be exhausted first. If the primary remedies are inadequate to compensate for the breach of the European Convention, a secondary remedy may be realised, i.e. pecuniary compensation. The primary remedies may include any legal measure, as long as it complies with the national traditions of the country and do not contradict the principle of legality. As for the non-pecuniary damage levels, it was found that the so-called Tariffs stated in the Zullo-case are not binding, but offer some guidance to be found from its flat rate. Each Convention State may decide upon the amount that it considers to be appropriate compensation for the Convention violations, as long as the levels are not significantly lower than what the European Court would decide.

No description available.

In the European Convention and the EU charter the principle ne bis in idem is provided, which implies that a person can not be tried or punished twice for the same offense. Since the European Convention was incorporated into Swedish law in 1995 the principles application has been discussed in tax law. Several cases have been examined by the European Court and the Supreme Court (HD) in order to determine whether dual punishment has occurred in the national rules concerning tax surcharge, tax crime and accounting fraud. The judicial trials have brought different assessments concerning the matter, which have resulted in a lack of clarity on the application of the principle in Swedish law. The thesis purpose is to clarify whether the principle ne bis in idem is applicable on the relationship between tax surcharge and tax crime, and the relationship between tax surcharge and accounting fraud. The authors' conclusion is that the principle ne bis in idem is applicable on the relationship between tax surcharge and tax crime because both sanctions are considered criminal in nature and concern the same crime, since they are based on substantially the same circumstances. Furthermore, the principle ne bis in idem is considered applicable on the relationship tax surcharge and accounting fraud, because both sanctions are criminal in nature and their circumstances have a connection, therefore they are considered as the same crime. / I Europakonventionen och EU:s stadga föreskrivs principen ne bis in idem som innebär att en person inte kan bli dömd eller straffad två gånger för samma gärning. Sedan Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt år 1995 har principens tillämpningsområde på det skatterättsliga området blivit omdiskuterad. Flera fall har prövats av både Europadomstolen och Högsta Domstolen (HD), i strävan att avgöra huruvida dubbelbestraffning har förekommit vid tillämpning av de svenska skatterättsliga bestämmelserna om skattetillägg, skattebrott och bokföringsbrott. Rättsinstansernas prövningar har resulterat i olika bedömningar, varpå rättsläget för principens tillämpningsområde i svensk rätt anses oklart. Uppsatsens syfte är att klargöra om ne bis in idem är tillämplig på förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott samt förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott. Författarnas slutsats är att principen ne bis in idem är tillämplig på förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott för att båda sanktionerna skattetillägg och skattebrott har straffrättslig karaktär samt att sanktionerna vid en jämförelse av omständigheterna är väsentligen samma och därför avser samma brott. Avseende förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott, som prövas av HD för tillfället, är författarnas bedömning att båda sanktionerna har straffrättslig karaktär och baseras på samma omständigheter för att en anknytning mellan omständigheterna för sanktionerna föreligger och därför utgör de samma gärning. Principen ne bis in idem ska därför vara tillämplig även på förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott.