No description available.

Under de senaste åren har flera länder som förbundit sig till den Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna mottagit kritik för att deras domstolar bland annat inte längre kan anses som självständiga och att vissa beslut inte är överklagbara. Detta är överträdelser av bland annat artikel 6 i Europakonventionen som reglerar rätten till en rättvis rättegång. I svensk nationell rätt finns en lagtext som kritiserats för sin utformning, 13 kap. 15 § plan- och bygglagen. Lagtexten som behandlar vem som har rätt att överklaga ett beslut om startbesked har av flera ansetts inte vara förenligt med Europakonventionen. I detta arbete har syftet varit att analysera hur nationell rätt förhåller sig till Europakonventionen vid överklagande av startbesked för Attefallsbyggnader. Vidare har syftet varit att utreda och försöka finna vilka kriterier som Mark- och miljööverdomstolen lagt till grund för sina domar, i målen som rör rätten att överklaga startbesked för Attefallsåtgärder. Syftet har även varit att presentera de lege ferenda, det vill säga en möjlig ny utformning av lagen. Arbetet har utförts med hjälp av rättsvetenskaplig metod och de primära rättskällorna som använts har varit lagtext, Europakonventionen, förarbeten och domar från både nationell domstol och Europadomstolen. I arbetet har jag funnit att svensk lagstiftning strider mot Europakonventionen i och med utformningen av lagtexten som explicit exkluderar andra än sökande och anmälare att överklaga ett beslut om startbesked. Arbetet visar dock på att individer i praktiken kan ta vara på sina civila rättigheter som Europakonventionen erbjuder, ändock via en onödigt lång och för alla inblandade parter osäker rättsprocess. Vid studerandet av domar om frågan kan få specifika kriterier pekas ut, dock kan en viss linje urskönjas för hur bedömningarna görs, bland annat kan rågrannar anses ha en högre ställning än andra grannar. Med detta resultat har jag lämnat ett förslag på förbättring av lagens utformning, de lege ferenda. Förslaget jag presenterar ger grannar och andra sakägare rätten att överklaga beslut om startbesked om det rör 2 kap. 9 § plan- och bygglagen, alltså om det rör en betydande olägenhet för den klagande. Betydande olägenhet kan till exempel vara förlorad utsikt, intrång på egen fastighet, värdeminskning med flera. Beslutet skulle inte föregås av grannehörande, varför delgivning av beslutet inte skulle behövas enligt PBL. Beslutet publiceras i post och inrikes tidningar och grannar och sakägare för meddelande om att beslut fattats, de skulle därefter ha 4 veckor på sig att inkomma med en överklagan

There are some shortcomings in the common, European understanding of human rights. The EU, with its Charter of Fundamental Rights and the Council of Europe with the European Convention, has in some cases clear incompatibilities when it comes to the interpretation of rights. This in turn, will have a negative impact on states that are affiliated to both systems, but also for those individuals who are experiencing that their rights have been violated. This study aims at analyzing where the conflict lies by using a jurisprudence approach, using a comparative analysis method. The study will also look into the possible solution that could be the EU's accession to the European Convention, thus creating a greater consensus on rights issues.

Konflikter gällande egendomsskydd aktualiseras ofta i dagens samhälle. Skyddet för den enskildas egendom finns reglerat i en av Sveriges grundlagar men egendomsskyddet är inte absolut utan kan behöva stå tillbaka för angelägna allmänna intressen. Enligt proportionalitetsprincipen ska balans råda mellan vad den enskilda förlorar och det som det allmänna vinner. Sverige är genom europakonventionen bunden att tillämpa dess bestämmelser om äganderätt som lag. Syftet med denna uppsats har varit att utreda vad egendomsskyddet innebär, hur skyddet har utvecklats över tid samt hur NJA 2018 s. 753 ”parkfastigheten” har påverkat andra rättsområden avseende skyddet för den enskildas egendom. För att uppnå uppsatsens syfte har den rättsdogmatiska metoden använts, vilken tar sin utgångspunkt i att studera de allmänt accepterade rättskällorna. Av resultatet framgår att det aktuella rättsfallet från Högsta domstolen (HD) spelat en viktig roll avseende ett förstärkt egendomsskydd i Sverige om än det på olika rättsområden har skett på varierande sätt.

In the autumn of 2022 Sweden stands before a pivotal moment in its migration policy. A new government intends to impose significantly stricter requirements on immigration to the country and thereby adapt the regulatory framework to the minimum level provided by EU law. Yet action towards this adaption was taken already in 2016, when an extended maintenance requirement for family reunification was introduced in Law 2016:752 concerning temporary restrictions on the granting of permanent residence permits for asylum seekers. The requirement meant that a third country national living in Sweden, who wanted a family member to live in the country, had to be able to financially support both themselves and the family member. They would also have to provide a home of sufficient size and standard for them all to live in.  In 2021 the extended resources requirement was introduced as a permanent feature in the Swedish Aliens Act. At that time several referral institutes had advised against this implementation in the preparatory works before the law, raising questions as to whether the requirement would be so strict that it would effectively prevent family reunification and reinforce marginalization. Even the government conceded that the extended resources requirement would affect women and men differently, potentially causing women sponsors to fail to live up to the requirement and women migrants to become more financially dependent on their partners. From this conflict of interests sprung the purpose of this thesis, which is to examine the relation between the extended resources requirement in the Aliens Act and the right to family life for adult sponsors and their adult family members from a gender law perspective.  The thesis finds that the introduction of the extended resources requirement in the Swedish Aliens Act marks a permanent adaption of the provision to a level close to the minimum standard provided in the Family Reunification Directive. According to article 8 of the European Convention on Human Rights, Member States wanting to limit the right to family life need to undertake a proportionality analysis before imposing such restrictions on individuals. For limitations in family reunification to be justified, they thus need be to be duly motivated. While no negative obligation to enable family reunification for Member States can be ascertained through this article, it still ascribes a certain positive duty for Member States to ensure the reunion of families. In this respect the extended resources requirement does not appear to be entirely satisfactory. The implementation of the requirement in 2021 was motivated by a will to adapt the requirement to the minimum level provided in the Family Reunification Directive, to encourage integration and to lower public costs. While the adaption of the requirement to the minimum level provided by EU law seems correctly executed, queries can be raised whether it causes the prohibiting of family reunification to such an extent that it undermines the purpose of the directive. This contention is supported by research suggesting that reuniting with one’s family is a key factor behind immigrants’ motivation to integrate in a society. In this respect, the extended resources requirement does not appear to fully comply with article 8 of the European Convention of Human Rights.  Research also indicates that women are disproportionally affected by the extended resources requirement. Women sponsors work temporary and insecure jobs to a greater extent than men, and thereby risk failing to comply with the extended resources requirement. Simultaneously, women relatives risk becoming financially dependent on their partners when they immigrate to Sweden and are supported by them from the start, causing these women to stand even further away from the job market and other integrational measures. In its essence, the extended resources requirement enforces existing dichotomies between the state and the individual, the public and the private, notions of “us” and “them” and the inherent meaning of “man” and “woman” that contribute to enforcing gender roles and disintegration. This implies that the requirement does not live up to its proposed integrational effects and subsequently, that the extended resources requirement is not entirely purposeful.

Competition law constitute a significant part in the maintenance of an internal market. Due to its relevance and its deleterious effects that may emerge in the lack of competition between companies, the European union has institute laws to prevent lack of competition and to encourage a free competition. In accordance with the purpose to achieve an internal market, the European union has enacted article 101 in the Treaty on the Functioning of the European Union. Despite the prohibition against anti-competitive collaborations nevertheless companies conclude agreements with anti-competitive contents. For instance, competitive companies agree to set sales prices, limit or control productions or/and share markets or sources of supply. As a result of these anti-competitive actions the commission has acquired a far-reaching authority to detect and to remediate anti-competitive collaborations. This capacity that the commission has received, is however restrained by the rights and freedoms prescribed in the European Convention on Human Rights. According to article 6 in the European Convention on Human rights everyone within the members’ jurisdiction is guaranteed the right to a fair trial. The right to a fair trial contains inter alia a right to remain silent and also a right to not incriminate oneself by being forced to leave oppressive information. Article 6 in the convention also includes a right to not be presumed guilty until convicted or until evidence can prove otherwise. Pursuant to this presumption of innocence it is the prosecutor, or more rightfully in this case, the commission, that has the burden to prove that the accused is in fact guilty. Furthermore, article 6 stipulates that independence and impartiality of courts is of great importance in the context of the right to a fair trial. Associated with the requirement of an independence and impartial court, the commission has been criticized for not attain these demands. This paper aims thus to investigate if the right to not incriminate oneself according to article 6 in the European Convention on Human rights is respected in the European Union, and to establish whether a company that is suspected for anti-competitive collaborations is guaranteed a trial in an independent and impartial court. The essay is based on relevant directives and regulations, doctrine and relevant practice. The European Convention is intended to have a permeating effect by providing inviolable rights and freedoms for everyone. However, after a comparison between the Court of Justice of the European Union and the European Court of Human Rights some differences can be noted. It seems that the right to a fair trial, and more specific, the right to not incriminate oneself, is not as established and far-reaching in the practice from the Court of Justice of the European Union as it is in the practice from the European Court of Human Rights. It can be noted that the commission's entities seem to have a more primary position when it comes to competition law rather than fully uphold the right to not incriminate oneself, which the European Court strictly enforce. Furthermore, the legal status of the Commission as an independent and impartial court can be questioned due to the Commission's dual roles as both investigators and prosecutors. Against that background some questions could be raised concerning which legal status the European Convention of the Human Rights actually has in the European Union in field of competitive law. / Konkurrensrätten utgör en viktig beståndsdel i främjandet av den inre marknaden inom EU. På grund av dess stora relevans och med bakgrund av de skadliga effekter som kan uppstå vid en brist på konkurrens, har den europeiska unionen instiftat lagar för att upprätta och vidmakthålla en effektiv konkurrens. I enlighet med syftet att uppnå en inre marknad med fri rörlighet, har unionen antagit artikel 101 Funktionsfördraget vilken stipulerar ett förbud mot konkurrensbegränsande samarbete. Trots det förbud som finns lagstadgat så förekommer det ändå att företag ingår överenskommelser med varandra som har ett konkurrensbegränsande syfte och/eller resultat. Uppgörelserna består ofta i ett försök att fixera försäljningspriserna, begränsa eller kontrollera produktionen och/eller fördela marknader eller inköpskällor.  På grund därav har kommissionen getts långtgående befogenheter för att upptäcka och beivra konkurrensbegränsande samarbeten mellan företag. De befogenheter som kommissionen har tilldelats begränsas emellertid av de rättigheter samt friheter som den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, uppställer. Enligt artikel 6 Europakonventionen ska alla garanteras en rätt till en rättvis rättegång. Rättigheten omfattar bland annat en rätt att tiga samt en rätt att inte behöva lämna uppgifter som betraktas vara besvärande för den misstänkte. Artikel 6 Europakonventionen omfattar även en rätt att betraktas vara oskyldig tills dess att motsatsen har bevisats, den så kallade oskyldighetspresumtionen. Enligt denna presumtion åligger det åklagaren, eller snarare kommissionen i det här fallet, att frambringa bevis som styrker att den misstänkte faktiskt är skyldig. Därutöver stipulerar artikel 6 Europakonventionen en rätt att få sitt ärende prövat av en opartisk samt oavhängig domstol. Under den senaste tiden har kritik riktats mot kommissionen då organet inte anses uppfylla de krav som uppställs för att få betraktas vara en domstol i konventionens mening. Den här uppsatsen syftar till att utreda huruvida de nämnda rättigheterna i artikel 6 Europakonventionen garanteras och respekteras i EU:s konkurrensrätt. Uppsatsen är baserad på relevanta förordningar, doktrin samt rättspraxis. Europakonventionen är tänkt att ha en genomsyrande effekt genom att tillhandahålla okränkbara rättigheter och friheter för alla. Vid en jämförelse mellan den praxis som har utarbetats av EU-domstolen och den praxis som har sammanställts av Europadomstolen, kan emellertid vissa skillnader noteras. Rätten till en rättvis rättegång, eller snarare rätten mot självangivelse, synes inte vara lika etablerad och långtgående i EU-domstolens praxis vad avser konkurrensrättens område, till skillnad från Europadomstolens praxis. Inom unionen tycks kommissionens befogenheter ha en primär position och konventionens rättigheter en sekundär sådan. Vidare kan kommissionens legala status som en opartisk och oavhängig domstol ifrågasättas då organet agerar såväl utredare som åklagare. Med bakgrund därav kan det diskuteras kring vilken status som konventionens rättigheter och friheter egentligen har och om dessa är förenliga med konkurrensrätten.

No description available.

<p>Sjöröveri anses vanligen ha uppstått i samband med att något av värde för första gången lämnande land. Sedan dess har pirater funnits på många av världens hav och utgjort ett hot mot sjöfarten. Förekomsten av pirater har gått upp och ner under tidens gång. När sjöröveri återigen började ta fäste under 1900-talet beslutade Nationernas förbund om att kodifiera sedvanerätten på området. Detta arbete fortsattes av FN och på 1980-talet färdigställdes FN:s havsrättskonvention som innehåller ett antal relevanta artiklar. Dessa artiklar tillämpas nu under det internationella samarbete som pågår mellan FN, EU, stater och Somalia i Adenviken. Säkerhetsrådet har med stöd av FN-stadgans kapitel VII givit mandat till stater och organisationer att vidta alla nödvändiga maktmedel i detta ändamål. EU har anslutit sig till piratjakten och så har även Sverige gjort. Förekomsten av stater och organisationer på det fria havet och på somaliskt territorialvatten föder dock en mängd olika juridiska frågor. Det finns flera typer av jurisdiktioner som kan vara aktuella, men i sammanhanget är universell jurisdiktion och flaggstatsprincipen mest förekommande. Den förra innebär att varje stat har rätt att omhänderta pirater oavsett om något eller någon med anknytning till staten har blivit utsatt för piratdåd. Det senare innebär att en stat har jurisdiktion över fartyg som bär dess flagg och vad som sker därpå. När den rättsliga grunden för att ingripa mot pirater är fastlagd uppstår nya problem. Det kan röra sig om vilka metoder som får användas för att bekämpa piraterna och av betydelse här är om piraten kan betraktas som kombattant eller civil. Rätten att omhänderta personer vid militära insatser är beroende av kontexten i den givna situationen. Ett problem som uppstått i piratjakten utanför Somalias kust är att deltagande stater och organisationer inte kan eller vill lagföra piraterna varför insatserna är präglade av en överlämnandeproblematik. Det rör sig om att finna stater som är villiga att ta emot och lagföra pirater, men också tillse att piraternas fri- och rättigheter inte kränks vare sig vid omhändertagandet eller vid överlämnandet. Här uppstår frågan om det är Sverige, EU och/eller FN som kan tillskrivas själva omhändertagandet av pirater. Det är ett första steg, av två, att klarlägga vem som bär ansvar för omhändertagandet. För att ansvar ska kunna utkrävas måste den entitet som tillskrivs omhändertagandet vara fördragsslutande part till det konvention som entiteten i sammanhanget anses ha brutit mot. Från ett europeiskt perspektiv kan det röra sig om Europakonventionen och huruvida den kan vara tillämplig på omhändertagna pirater. Mot bakgrund av detta har uppsatsen två syften. Det ena syftet är att belysa vem som kan tillskrivas den svenska väpnade styrkans omhändertagande av misstänkta pirater. Det andra syftet är att uppmärksamma vad som kan tänkas gälla för den svenska väpnade styrkan då den avser att överlämna pirater till ett land till vilket EU har ingått avtal om överlämnande av pirater.</p>

<p>Den 1 januari 2003 infördes ”sexuell läggning” i lagen om hets mot folkgrupp. Den främsta anledningen till att ändringen genomfördes var p.g.a. den hetspropaganda som nynazister och andra högerextrema grupper riktade mot homosexuella som grupp. För att ett handlande skall bli straffbart skall ett uttalande eller annat meddelande som sprids hota eller uttrycka missaktning för en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på bl.a. sexuell läggning. I samband med denna lagändring behövdes det i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen tilläggas ”sexuell läggning” i den s.k. brottskatalogen.</p><p>Införandet av sexuell läggning i straffbestämmelsen innebär en inskränkning i yttrandefriheten som skyddas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen samt Europakonventionen för de mänskliga fri- och rättigheterna. Regeringen ansåg att intresset att skydda homosexuella som grupp var ett ändamål som är tillåtet för inskränkningen. Regeringen anförde vidare att straffstadgandet inte hindrar en fri och saklig debatt och vederhäftig diskussion om homo- bi- och heterosexualitet i kyrkan eller andra områden i samhället. Vad gäller kyrkan och religionsfriheten är det inte straffbart att citera och diskutera t.ex. religiösa urkunder men däremot bör det inte vara tillåtet att genom religiösa texter hota eller uttrycka missaktning för homosexuella som grupp, lika lite som mot andra grupper.</p><p>Ett omdiskuterat fall handlade just om uttalanden inom kyrkan som föll in under bestämmelsen hets mot folkgrupp med anspelning på sexuell läggning. Pastor Åke Green fälldes i tingsrätten, friades av hovrätten och Högsta domstolen. Den främsta anledningen till att han friades i Högsta domstolen var att hans uttalanden i det religiösa sammanhanget inte uttryckte en uppmuntran till eller ett rättfärdigande av hat mot homosexuella som grupp, ett s.k. ”hate speech”. Enligt svensk rätt hade han uttryckt missaktning för homosexuella som grupp men Europakonventionens religions- och yttrandefrihet tillät, i detta specifika fall, inte en sådan inskränkning som straffbestämmelsen utgör.</p><p>I ett annat mål fälldes ett antal tilltalade i tingsrätten men friades av hovrätten. De tilltalade delade ut flygblad vars innehåll uttryckte missaktning för homosexuella som grupp. I flygbladet anförs att Nationell ungdom är upphovsman av uttalandena. Hovrätten anförde att deras agerande föll in under bestämmelsen hets mot folkgrupp men med anledning av domen mot Åke Green friades männen då innehållet i flygbladet inte uppmuntrade till eller rättfärdigade hat mot homosexuella som grupp. HD skall ta upp målet.</p>

<p>Enligt dagens gällande svenska regelsystem kan en skattskyldig påförasskattetillägg och sedan även dömas för skattebrott utifrån samma oriktiga uppgift.Europakonventionen, som varit lag i Sverige sedan 1995 innehåller ettdubbelbestraffningsförbud enligt artikel 4, sjunde tilläggsprotokollet. Det är enligtartikeln förbjudet att lagföras för ett och samma brott två gånger. Frågan huruvidadet svenska systemet är konventionsenligt har under flera decennier prövats iEuropadomstolen. I ett avgörande från 2009, Zolotukhin mot Ryssland, somavgjordes i stor kammare uttryckte domstolen att den såg ett behov att förtydligahur bedömningen skulle ske. Trots att Europadomstolen genom Zolotukhindomenhar ändrat sin tidigare praxis, har Högsta Domstolen i två aktuella domarvalt att bortse från denna och menar istället att det svenska systemet ärkonventionsenligt då Europadomstolens praxis inte ansågs tillräckligt klar ochtydlig. Värt att notera är att Solna Tingsrätt två veckor efter HD meddelat sittlagakraftvunna beslut, gick emot detta och menade att det svenska systemet inte,enligt Europadomstolens nya praxis, var konventionsenligt. Detta tyder på atträttsläget i Sverige är ytterst osäkert. Vi har ur detta resonemang eftersträvat attbesvara problemformuleringen: Är det svenska systemet med påförande avskattetillägg samtidigt som den skattskyldige kan dömas för skattebrott för sammaoriktiga uppgift förenligt med Europakonventionens dubbelbestraffningsförbud?Vårt syfte har varit att undersöka hur de svenska reglerna ser ut idag samt hurEuropakonventionen ser på dubbla förfaranden, principen ne bis in idem. Ettdelsyfte har varit att undersöka om ny svensk lagstiftning behövs inom områdetsamt reflektera över hur en sådan ny lagstiftning kan se ut. I vår uppsats har vitillämpat rättsdogmatisk metod, då vi beaktat lagar, förarbeten, praxis och doktrininom området. Gällande slutsatserna anser författarna att rättsläget har förändratsgenom Europadomstolens plenumavgörande i Zolotukhin-målet, som anses varadet nu vägledande. Det faktum att HD bortsåg från denna nya praxis i sina beslutanses enligt författarna vara överraskande. Detta tyder, som tidigare nämnts, på enrådande oenighet i det svenska rättssystemet. Ny lagstiftning kommer inom ensnar framtid att krävas inom området, och då kan ett alternativ vara att gå i Norgesfotspår, där Skatteverket tvingas välja mellan att antingen påföra denskattskyldige skattetillägg, eller göra en anmälan till polisen för skattebrott.</p> / <p>According to Sweden’s current system, a tax surcharge may be imposed upon atax payer for providing false information. They may also be charged with taxevasion crime based on the same false information. The European Convention onHuman Rights (ECHR), which has been law in Sweden since 1995, contains aprohibition against being punished twice for the same offence under protocol 7:4.The question of whether the Swedish system violates this prohibition has beentested in the European Court over the years. In a judgment from 2009 -Zolotukhin against Russia - which was determined in Grand Chamber, the Courtexpressed the need to clarify how the assessment of the issue should take place.Although the European Court by the Zolotukhin case has changed its previouspractice, the Swedish Supreme Court (Högsta domstolen) in two recentjudgements has chosen to ignore this and their view is that the Swedish systemdoes not violate the Convention. Their meaning was that the European Court’spractice was not clear enough. The Solna District Court (Solna Tingsrätt), in itsturn announced a decision only two weeks later which ignored the recent SupremeCourt Judgement. The District Court considered that the system was incompatiblewith the ECHR after the new practices of the European Court. This suggests thatthe legal situation in Sweden is extremely uncertain. The problem statement ofthis thesis is as follows: Is the Swedish system of imposition of tax surchargeswhile the taxpayer can be sentenced for tax evasion crime based on the same falseinformation compatible with ECHR protocol 7:4? Our aim has been to examinehow the Swedish tax rules look like at the moment and how the EuropeanConvention look at duplication of procedures, the principle of ne bis in idem.Another intention has been to examine whether a new Swedish legislation isneeded and also reflecting on how this new legislation might look like. In ourpaper we have applied the legal dogmatic method where we have studied laws,legislative history, doctrine and practice in the field. The findings are that theauthors believe that the legal situation has changed through the European Courtjudgement in the plenary Zolotukhin case, which is now considered to beindicative. The fact that Supreme Court ignored this new practice in their recentdecisions was according to the authors quite surprising. This suggests, asmentioned earlier, on a current controversy in the Swedish judicial system. Newlegislation will shortly be needed in the field. One option then is to go inNorway's footsteps, where the Tax Agency is forced to choose either to charge thetaxpayer a tax surcharge, or file a police report on tax evasion crime.</p>