No description available.

Sjöröveri anses vanligen ha uppstått i samband med att något av värde för första gången lämnande land. Sedan dess har pirater funnits på många av världens hav och utgjort ett hot mot sjöfarten. Förekomsten av pirater har gått upp och ner under tidens gång. När sjöröveri återigen började ta fäste under 1900-talet beslutade Nationernas förbund om att kodifiera sedvanerätten på området. Detta arbete fortsattes av FN och på 1980-talet färdigställdes FN:s havsrättskonvention som innehåller ett antal relevanta artiklar. Dessa artiklar tillämpas nu under det internationella samarbete som pågår mellan FN, EU, stater och Somalia i Adenviken. Säkerhetsrådet har med stöd av FN-stadgans kapitel VII givit mandat till stater och organisationer att vidta alla nödvändiga maktmedel i detta ändamål. EU har anslutit sig till piratjakten och så har även Sverige gjort. Förekomsten av stater och organisationer på det fria havet och på somaliskt territorialvatten föder dock en mängd olika juridiska frågor. Det finns flera typer av jurisdiktioner som kan vara aktuella, men i sammanhanget är universell jurisdiktion och flaggstatsprincipen mest förekommande. Den förra innebär att varje stat har rätt att omhänderta pirater oavsett om något eller någon med anknytning till staten har blivit utsatt för piratdåd. Det senare innebär att en stat har jurisdiktion över fartyg som bär dess flagg och vad som sker därpå. När den rättsliga grunden för att ingripa mot pirater är fastlagd uppstår nya problem. Det kan röra sig om vilka metoder som får användas för att bekämpa piraterna och av betydelse här är om piraten kan betraktas som kombattant eller civil. Rätten att omhänderta personer vid militära insatser är beroende av kontexten i den givna situationen. Ett problem som uppstått i piratjakten utanför Somalias kust är att deltagande stater och organisationer inte kan eller vill lagföra piraterna varför insatserna är präglade av en överlämnandeproblematik. Det rör sig om att finna stater som är villiga att ta emot och lagföra pirater, men också tillse att piraternas fri- och rättigheter inte kränks vare sig vid omhändertagandet eller vid överlämnandet. Här uppstår frågan om det är Sverige, EU och/eller FN som kan tillskrivas själva omhändertagandet av pirater. Det är ett första steg, av två, att klarlägga vem som bär ansvar för omhändertagandet. För att ansvar ska kunna utkrävas måste den entitet som tillskrivs omhändertagandet vara fördragsslutande part till det konvention som entiteten i sammanhanget anses ha brutit mot. Från ett europeiskt perspektiv kan det röra sig om Europakonventionen och huruvida den kan vara tillämplig på omhändertagna pirater. Mot bakgrund av detta har uppsatsen två syften. Det ena syftet är att belysa vem som kan tillskrivas den svenska väpnade styrkans omhändertagande av misstänkta pirater. Det andra syftet är att uppmärksamma vad som kan tänkas gälla för den svenska väpnade styrkan då den avser att överlämna pirater till ett land till vilket EU har ingått avtal om överlämnande av pirater. / Kontakta författaren på adressen johan_gerdin at yahoo.se

No description available.

No description available.

Jag har valt att studera uppkomsten av The African Charter On Human and Peoples Rights. Mitt huvudsyfte är att se vilken roll Afrikas historia har spelat för utformandet av den afrikanska stadgan för mänskliga rättigheter och vid sidan av detta även ta reda på om stadgan är effektiv. Jag har också valt att göra en jämförelse med Europakonventionen för att se vad som skiljer de två regionala systemen för mänskliga rättigheter åt. Jag har sökt information, granskat och tolkat det jag läst med hjälp av rättsvetenskaplig metod och en kvalitativ textanalys utefter en teori om universalism och en världssystemanalys. Något som krävt mycket och noggrann läsning.Mitt resultat pekar på en relativt ineffektiv stadga med starka regionala värderingar och stort fokus på kontinentens historia av kolonialism och de koloniala arven detta gett. En historia av förtryck som gjort det svårt för de afrikanska utvecklingsstaterna att ta plats i den globala världen och världssamfundet. Något som visar att universalism i vissa fall kan gå att nå, eftersom det finns lika många skillnader som likheter mellan det afrikanska och europeiska dokumentet för mänskliga rättigheter. Dock med en tanke om att regionalism kanske ger bättre förutsättningar än universalism. / I have chosen to study the origin of The African Charter on Human and Peoples Rights. My main purpose has been to find out the importance of the African history in the shaping of the charter. Besides that I have choose to make a comparison with the European Convention to see what separates the two regional systems on human rights from each other. Furthermore I have tried to find out if the African charter is effective.I have searched for information, reviewed and interpreted what I have read in both books and human rights documents on the subject to find my answers. My results points out to a relatively inefficient charter with regional values and a focus on the history of colonialism and the colonial legacies. A history of oppression that made it difficult for the African developing-countries to make themself a place in the global world and the international community.My results also shows that universalism is something that is possible to achieve since there are as many differences as similarities between the African and European document on human rights.However, with an idea that regionalism may offer better conditions than universalism.

No description available.

Den svenske lagstiftaren har under de senaste decennierna ökat polisens och åklagarens möjligheter till förundersökningsbegränsning som innebär att alla brott inte behöver utredas i enlighet med 23 kap. 4 a § RB. Samtidigt har Europadomstolen tolkat Europakonventionen om mänskliga rättigheter i en allt mer brottsoffervänlig riktning. Det betyder att reglerna om förundersökningsbegränsning rört sig ännu mera i riktningen mot mera av samhällelig effektivitetshänsyn medan konventionen gått mer åt att stärka brottsoffrens roll. I en rad rättsfall har Europadomstolen slagit fast att staterna har positiva förpliktelser gentemot brottsoffer, att se till att deras grundläggande rättigheter respekteras. Det betyder att de anslutna staterna måste skydda brottsoffren. Det gäller i synnerhet mot grova brott men domstolen har också öppnat för att offer för mindre allvarlig brottslighet måste få en chans till upprättelse. Samtidigt förundersökningsbegränsas, nedlägges, brottsutredningar av den typen med stöd av 23 kap. 4 a § RB dagligen i Sverige. / The Swedish legislator has during the three last decades extended the possibility for the police and the prosecutors to use preliminary enquiry limitation. That means that according to chapter 23, paragraph 4 a of the code of judicial procedure, the police and prosecutors does not always have to investigate crimes.   In the meantime, the European court of human rights has eventually interpreted the European convention on human rights, the ECHR, in a more crime victim friendly way. This study shows that the convention states need to consider positive obligations of the ECHR towards crime victims. The main aim of the convention is to protect individuals from violations of their rights committed by representatives of the states. But although it is not clearly written in the convention, the court of human rights has several times interpreted that article 8 of the convention includes positive obligations that demands the convention states to take measures in order to protect individuals and guarantee them their rights to personal and family life.

No description available.

In 2015, the European Union (EU) was facing the largest migration crisis in modern history. In light of the high reception of asylum seekers in Sweden during the autumn of the same year, a temporary law (2016:752) was adopted which restricted the possibilities of obtaining a permanentresidence permit and of family reunification. The law has received criticism for being contrary to Swedish convention commitments, especially the right to respect for family life and the prohibition of discrimination according to Articles 8 and 14 of the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (the Convention). Against the backdrop of this criticism, this thesis aims to examine whether the so-called Bosphorus presumption, also known as the presumption of equivalent protection, could be applicable in a hypothetic case where Sweden is brought before the European Court of Human Rights (the Court) for violating the Convention as a result of the temporary law. The criteria for the application of the presumption are firstly that the intrusive measure, here the restriction of the right to family reunification, can be said to fall within the scope of the strict international legal obligations of the state, meaning that the state can be said to have exercised a certain amount of discretion and to have enjoyed a certain margin of manoeuvre. The conclusion of this thesis is that likely would be considered to have exercised discretion as well as enjoyed a margin of manoeuvre when restricting the right to family reunification by adopting the temporary law. This conclusion is mainly based on the fact that the international legal obligations in this case flow from directives, which are binding on member states only as to the result to be achieved, and leave the choice of form and methods to the authorities of the member state. Furthermore, the directives which the temporary law is based on are so-called minimum directives, which allow for the member states to provide a higher level of protection.

No description available.