Detta arbete är en uppsats på avancerad nivå inom det utbildningsvetenskapliga fältet och undersöker hur skolämnet filosofi legitimeras utifrån Unesco:s filosofiarbete. Utgångspunkten är vad som kallas de didaktiska grundfrågorna – eller Vad?, Hur? och Varför? ett visst ämne studeras  – och uppsatsen berör således även filosofididaktik i stor utsträckning.  Det övergripande syftet med arbetet är att undersöka hur filosofiämnet legitimeras eller rättfärdigas, och mer specifikt hur Unesco  rättfärdigar filosofiundervisning. Forskningsfrågorna för uppsatsen är: Hur ser Unescos svar på legitimitetsfrågan ut?, Hur argumenterar Unesco  för svaret? och Vad får Unescos svar på legitimitetsfrågan för innebörd på filosofiundervisningen? Tillvägagångssättet för att kunna svara på dessa frågor har varit en beskrivning, tolkning och värdering av Unescos filosofiarbete.  Studieobjektet är i första hand Unescos rapporter om filosofi. Unesco har under hela verksamhetens historia gjort undersökningar och släppt rapporter om filosofins ställning i världen och skolsystemen, och under 2000-talet har ett omfattande arbete  gjorts  i hopp om att  öka filosofi och filosofins roll i utbildningsväsendet världen över.  Unescos svar på legitimitetsfrågan blir enligt undersökningen att filosofiundervisning är ett redskap för att skapa fritänkande individer och en mer demokratisk värld. Detta svar på legitimitetsfrågan problematiseras avslutningsvis.

Syftet med detta examensarbete är att undersöka i vilken utsträckning gymnasielärare i filosofi anser att de nya ämnesplanerna utgör ett stöd i deras undervisning och bedömning av elever och om de anser att ämnesplanerna möjliggör en likvärdig bedömning. För att undersöka detta genomfördes tre semistrukturerade intervjuer med gymnasielärare i filosofi. Intervjuerna följde en intervjuguide om 12 frågor som intervjupersonerna hade fått ta del av före intervjuerna. Intervjuerna transkriberades sedan och resultaten av dem presenteras i resultatdelen. I litteraturgenomgången presenteras forskning ur lärarperspektiv om ämnesplanerna med kvalitativa betygskriterier. Det nya betygssystemet som infördes 1994 visade sig leda till en olikvärdig bedömning. Lärare uppfattade vidare betygskriterierna som vaga. En reformering av ämnesplaner och betygssystem skedde år 2011. Tidigare examensarbeten visar att lärare även uppfattar de nya kunskapskraven som otydliga, och att de betvivlar möjligheten av en likvärdig bedömning med de aktuella kunskapskraven. I teoridelen presenteras också två filosofididaktiska teorier om att ämnet kan delas upp i en faktadel och en färdighetsdel och att förmågan till metaanalys av filosofiska frågor är för filosofiämnet särskiljande. Resultaten av intervjuundersökningen visar att lärarna anser att läroplanerna är användbara för att utforma undervisning, men deras tolkningar av de olika värdeorden flyter in i varandra till den grad att de blir svåra att åtskilja. Ingen av intervjupersonerna tror att ämnesplanerna utgör en grund för en likvärdig bedömning. Slutligen föreslås att det centrala innehållet och kunskapskraven tydligare struktureras efter filosofiämnets fakta och färdighetsdelar, vilket kunde underlätta förståelsen av dem för både lärare och elever.

Syftet med uppsatsen är att utifrån en metaanalys av tre läroböcker i filosofi för gymnasieskolan klargöra vilka möjligheter de ger för elever att släppas in i det filosofiska tänkandet. I fokus är läroböckernas kapitel om metafysik, en av filosofins traditionella huvudgrenar. Metaanalysen görs genom att studera kapitlens didaktiska design utifrån ett filosofididaktiskt perspektiv. Framställningarna som analyseras är Sjöstedt & Sundén (1952), Sundström (1968), och Persson & Öhman (2013). Att studera didaktisk design innebär i korthet att undersöka vilka meningserbjudanden som ges genom läroböckers form och innehåll, och vilka didaktiska och pedagogiska praktiker som det antyder (Selander 2011). Det filosofididaktiska perspektiv som anläggs hämtas från Neuman och Strandberg (2012). Det går ut på att förmedlingar av filosofins tradition, undervisning om filosofi, bör inbegripa möjligheten att arbeta med och förhålla sig till filosofiska frågors meningssammanhang, undervisning i filosofi. Därigenom kan elever släppas in i filosofin; få förståelse för filosofiskt arbete genom tiderna och utveckla sitt eget filosofiska tänkande. Analysen visar att de äldre läroböckerna, till skillnad från den samtida, har en didaktisk design som låter filosofiska problem och idéer förstås sina meningssammanhang, vilket ur det filosofididaktiska perspektivet möjliggör att undervisning om filosofi också blir undervisning i filosofi - och att elever kan släppas in filosofin.

I detta arbete undersöks och analyseras några möjligheter och utmaningar med elevers användning av generativa AI-verktyg såsom ChatGPT ur filosofilärarens perspektiv med fokus på filosofiämnet i gymnasieskolan. Bland möjligheterna avhandlas individanpassning av undervisningen och bland utmaningarna källkritik och kritiskt tänkande och hur läraren säkrar tillförlitligheten vid examinationer i ljuset av fenomenet generativ AI. En kvalitativ undersökning har utförts bestående av intervjuer med ett litet antal gymnasielärare i filosofi kring hur de förhåller sig till elevers användning av AI-verktyg. Frågor om lärares förhållningssätt till elevers (faktiska eller potentiella) användning av generativ AI och vilka eventuella nya överväganden som AI-verktyg aktualiserar för läraren utreds och diskuteras samt hur filosofiläraren möter de nya utmaningar och realiserar de nya möjligheter som AI aktualiserar. Några goda och dåliga sätt på vilka elever kan använda AI inom filosofi identifieras och förutsättningar för en god elevanvändning analyseras. Filosofiämnet kan bidra till att stärka förutsättningarna för en god användning av AI genom att träna eleverna i förmågor som kritiskt tänkande, att formulera frågor och värdera information samt fördjupning av insikter om centrala begrepp som kunskap och sanning.