En uppsats om hur flyktingar skapar och formar sin identitet i mottagarlandet, i relation till gränser, idén om kulturella rötter och hur samhällen kategoriserar immigranter.

Nationsgränsernas betydelse har efter de västerländska kolonialmakternas expansion och senare tillbakadragande kommit att diktera livsstilen för ett stort antal människor världen över. Införandet av reella fysiska gränser och en demokratisk institutionaliserad samhällstruktur ses därför idag ofta som det normerande styrelseskicket, och grupperingar vilka lever utanför den accepterade strukturen tillskrivs ofta ett stort antal stigmatiserade uppfattningar. I den här uppsatsen har jag därför, i huvudsak utifrån Owen Lattimores teoretiska resonemang, undersökt hur relevanta geopolitiska rörelser och samhällsförändringar har påverkat det traditionellt nomadiserande Kirghisfolket i norra Afghanistan. Detta under de senaste decennierna av stigmatisering, utanförskap och en tillskriven status av hotfullhet. Bland annat genom 1980-talets relokalisering till östra Turkiet och genom det västerländska användandet av terrorbegreppet. Ett stort fokus ligger även på det dikotomiska förhållandet mellan den dominante normerande samhällsstrukturen och den underordnades jakt på självbestämmande och frihet.

Studien undersökte hur välbefinnandet hos personer med flykerfarenhet påverkas både momentant och långsiktigt av exponering av nyhetsmedia kring andra människor på flykt, och hantering av de känslor som uppkommer. Detta gjordes genom skriftliga intervjuer och analyserades med hjälp av tidigare forskning och teori kring känslohantering genom innehållsanalys. Resultatet visade att medieexponering gav upphov till minnen och ett brett spektrum av känslor. Vissa av känslorna var gemensamma men hanteringen av dessa skiljde sig åt, vilket kan ha betydande konsekvenser på ett samhälleligt plan.

This thesis analyzes how children and youth being resettled from Kenya and Sudan were prepared for their upcoming resettlement to Sweden, through cultural orientation programs (COPs). COPs are held for refugees who have been granted permanent Swedish residence and are undergoing resettlement to Sweden. The Swedish Migration Board, in charge of resettlement, carries out COPs as a means to inform and prepare refugees for the move to Sweden. This thesis is based on ethnographic work carried out during COPs held in Kenya and Sudan in 2011. Through video-based observation of the meetings between the Swedish delegations and children and youth, current thesis examines what notions of resettlement and refugeeness inform the delegations work, and how does the children’s agency come about during these meetings? The thesis includes three articles. Article 1 examines how the delegations make use of images in order to establish certain ideas of Sweden and the ideal citizen specifically tailored for the group being resettled. Article 2 explores children’s agency within the COPs, focusing on how the children and youth manage the meetings and sometimes resisting being positioned in certain ways by the delegations. Article 3 analyzes how notions of gender equality are drawn upon by the delegations during their work, a topic frequently highlighted by the delegations in various implicit and dilemmatic ways. The thesis shows how the delegations’ work is carried out in paradoxical ways. Their quest to bring forth the ideal future as a means to instill hope among the children simultaneously ends up categorizing them as different and as others. The representatives draw  n ideas that the children need to be socialized in order to be incorporated into another “us”. / Avhandlingen undersöker hur barn och ungdomar förbereds inför sin vidarebosättning genom så kallade Sverigeprogram. Avhandlingen är baserad på en etnografisk studie där video observationer genomförts av Sverigeprogram som hölls utav Migrationsverket i Kenya och Sudan för familjer som var på väg att vidarebosättas till Sverige. Som ett led i vidarebosättningsprocessen informeras och förbereds flyktingar inför flytten till Sverige. Syftet är att informera och presentera Sverige, skapa dialog och verka för flyktingarnas aktiva medverkan i sin vidarebosättningsprocess. Sedan några år tillbaka har speciella program genomförts för barn och ungdomar. Avhandlingen visar hur de två delegationerna arbetar med bilder och information med syftet att presentera en positiv bild av Sverige i ett led i att inge barnen hopp. Praktiken av att presentera idealbilden av Sverige hänger samman med socialiseringsprocess av barnen som stundtals positioneras som avvikande från svenskheten. Delegationernas arbete med att presentera bilden av den fria individen går hand i hand med en vilja att inkorporera barnen i en ny gemenskap, ett nytt ”vi”. I artikel ett undersöks hur delegationerna arbeter med bilder som visas upp genom olika praktiker för att förmedla en viss bild av Sverige samt den ideala medborgaren som ansvarstagande och aktiv. Artikel två fokuserar på barns agens och hur de under mötena med delegationerna förhandlar och gör motstånd mot stereotypifiering men också ställer egna frågor om framtiden när utrymme ges. Artikel tre fokuserar på hur delegationerna pratar om jämställdhet med unga tjejer som deltar i programmen med utgångspunkt i att stärka tjejerna och informera de om rättigheter men hur arbetet med att presentera ett liv i frihet går hand i hand med att även presentera hur detta liv bör se ut vilket paradoxalt nog positionerar tjejerna som ojämställda och annorlunda.