Studiens syfte var att ta reda på hur matematikpraktikerna i förskolan ser ut och att undersöka vilka diskurser som styr dem. Detta gjordes genom diskursanalyser, först av  tidigare forskning och litteratur, sedan av insamlat datamaterial från den intervjustudie vi själva har utfört. Vi har frågat oss huruvida läst litteratur och tidigare forskning ger en rättvisande bild av hur matematikpraktikerna i förskolan verkligen ser ut och vi gjorde därför en jämförelse mellan resultaten i våra båda analyser. Som datainsamlingsmetod genomförde vi multimodala intervjuer, vilka innefattar flera uttryck. Förutom att muntligt intervjua  förskollärare har vi, tillsammans med förskollärarna, även tittat på den matematiska miljön och dokument. Genom att på detta sätt komplettera informanternas utsagor, fick vi en mer komplex empiri och därmed en djupare inblick i förskolans matematikpraktiker, vilket i sin tur ger vårt resultat mer tyngd. Huvudresultatet i vår intervjustudie är att förskolans läroplan, Lpfö98 (Skolverket 2010), tydligt styr förskolans matematikpraktiker. Vi kan ur insamlat datamaterial se att läroplanen påverkar pedagogerna, vilket följaktligen styr valet av innehåll i matematikpraktikerna. Vi kan utifrån detta dra slutsatsen att man arbetar i enlighet med vad litteratur och tidigare forskning förespråkar. Således är man inte längre i den okunskapsdiskurs som viss litteratur och tidigare forskning framhåller.

Denna studie utforskar vilka föreställningar åtta högstadietjejer har om genus och huruvida de anser att ett dramapedagogiskt likabehandlingsprojekt påverkar dem eller omgivningen. De teoretiska perspektiv som används innefattar begrepp som genusnormer, genuskontrakt och konstruktion av genus. Studien följer två åk 7 klasser i två olika skolor medan de deltar i arbetet. Jag väljer att följa dessa båda, då jag får intrycket att klassernas gruppklimat skiljer sig åt markant. Genom att observera det dramapedagogiska projektet får jag inblick i vilka metoder som används samt en uppfattning om hur eleverna själva problematiserar ämnet genus, hur de reagerar på uppgifterna, såväl som hur klasserna fungerar. Studien fortsätts genom intervjuer med fyra tjejer från varje klass för att få en djupare förståelse för deras tankar om genus samt hur de har emottagit genusarbetet. Under intervjuerna visar det sig att alla åtta tjejer uppfattar sig underordnade killarna. De påtalar många situationer i vilka de blir nedvärderade av sin omgivning på grund av sitt kön. Fortsättningsvis är de högst medvetna om vilka begränsningar som finns för både tjejer och killar. Det framkommer att genusnormer är viktiga att följa och att de själva på olika sätt strävar efter att passa in. Vad gäller frågan om projektet påverkat dem eller omgivningen skiljer sig uppfattningarna i de två klasserna emellertid åt. I den ena klassen hävdar tjejerna att de själva fått många nya tankar om genus såväl som att både klass och lärare varit tankfulla efter projektet. Tjejerna från den andra klassen menar att projektet varken påverkat dem eller klassen. Jag relaterar de olika uppfattningarna till de intryck jag får av respektive klassklimat under observationerna. I den klass där eleverna anser projektet givande är atmosfären negativ och grupperad, medan stämningen i den andra klassen känns öppen och tillåtande. De tjejer som har ett tryggt klassklimat menar att de inte känner sig särskilt begränsade av genusnormer.

Hållbar utveckling är ett globalt problem där skola och utbildning har en särskild roll i att bemöta problemet. Begreppet är också mångtydigt och komplext. Syftet med denna studie är att undersöka vilka diskursiva praktiker som hållbar utveckling skrivs fram igenom i digitala läromedel för samhällskunskap i gymnasieskolan. Vägledande frågor har varit att undersöka inom vilka sammanhang hållbar utveckling tas upp i läromedel, hur begreppet denieras, hur problem och lösningar kopplat till hållbar utveckling formuleras och vilket subjekts som skapas genom detta. I syfte att förstå hur problem och lösningar kopplat till hållbar utveckling formuleras och hur subjekt skapas har vi använt oss av det teoretiska ramverket governmentality. Det är utvecklat av den franske idéhostorikern Michel Foucault som ett sätt att förstå hur makt utövas i moderna stater. Då vårt syfte med denna uppsats är att undersöka diskursiva praktiker har en kvalitativ textanalys varit den bäst lämpade metoden. Målet har varit att tolka och förstå hur det skrivs om hållbar utveckling, varför studien kan ses ta utgångspunkt i hermeneutisk vetenskapsteoretisk tradition. I våra undersökta läromedel är det framförallt två sammanhang som varit särskilt återkommande, vi har valt att kalla dessa konsumenten och hållbar utveckling och målkonflikter. Analysen visar att individen som konsument är det dominerande subjektet som går att se i läromedlen utifrån hur det skrivs om hållbar utveckling.

Vi vill med det här kandidatarbetet inleda en konversation med havet. Tillsammans med Karen Barads posthumanistiska performativitet, agentiell realism, vill vi utmana och ifrågasätta den antropocentriska designerrollen där materialiteten ses som passiv och designern som ensam härskare över meningsskapandet i designprocessen. Med Barads onto-epistemologiska utgångspunkt undersöker vi hur design-processen uppstår i arrangemang av både mänskliga och icke-mänskliga aktörer, där mening framförhandlas genom relationer inom fenomen. Genom att tillämpa detta posthumanistiska förhållningssätt i lekfulla experiment tillsammans-med-havet kan vi se hur mening är situerad och skapas inom de materiell-diskursiva fenomen och apparater som utgör designprocessen.  Vi förstår designprocessen som ett ingripande i världens tillblivelse. Ett ingripande där ett kollektiv av aktörer står som medskapare, där mening, kroppar, subjekt och objekt uppförs och samformas genom intra-aktion. Detta förhållningssätt föder en medvetenhet om vårt ansvar i att ingripa i världens tillblivelse och vårt ansvar för de kroppar som skapas, en etik i handling. / In this Bachelor thesis we aim to establish a conversation with the sea. With Karen Barads posthumanist performativity, agential realism, as our companion we aim to challenge the anthropocentric role of the designer. In doing this we question the view of materiality as passive and the designer as the sole creator of meaning in the design process.  With Barads onto-epistemological standpoint we explore how the process of design is enacted in a performance of human and non-human actors, where meaning is negotiated through relations within phenomena. By putting this posthumanist notion into practice through playful experiments together-with-the-sea, we can understand how meaning is situated and shaped within the material-discursive phenomenas and apparatuses that is, and is part of, the design process.  We understand the design process as an intervening in the world’s becoming. An intervening where an assemblage of actors stands as co-creators and where meaning, bodies, subject and object is enacted and co-shaped through intra-action. This perspective gives us an awareness of our responsibility to intervene in the world’s becoming and our accountability for the bodies produced, an ethics in action.

This thesis analyzes how children and youth being resettled from Kenya and Sudan were prepared for their upcoming resettlement to Sweden, through cultural orientation programs (COPs). COPs are held for refugees who have been granted permanent Swedish residence and are undergoing resettlement to Sweden. The Swedish Migration Board, in charge of resettlement, carries out COPs as a means to inform and prepare refugees for the move to Sweden. This thesis is based on ethnographic work carried out during COPs held in Kenya and Sudan in 2011. Through video-based observation of the meetings between the Swedish delegations and children and youth, current thesis examines what notions of resettlement and refugeeness inform the delegations work, and how does the children’s agency come about during these meetings? The thesis includes three articles. Article 1 examines how the delegations make use of images in order to establish certain ideas of Sweden and the ideal citizen specifically tailored for the group being resettled. Article 2 explores children’s agency within the COPs, focusing on how the children and youth manage the meetings and sometimes resisting being positioned in certain ways by the delegations. Article 3 analyzes how notions of gender equality are drawn upon by the delegations during their work, a topic frequently highlighted by the delegations in various implicit and dilemmatic ways. The thesis shows how the delegations’ work is carried out in paradoxical ways. Their quest to bring forth the ideal future as a means to instill hope among the children simultaneously ends up categorizing them as different and as others. The representatives draw  n ideas that the children need to be socialized in order to be incorporated into another “us”. / Avhandlingen undersöker hur barn och ungdomar förbereds inför sin vidarebosättning genom så kallade Sverigeprogram. Avhandlingen är baserad på en etnografisk studie där video observationer genomförts av Sverigeprogram som hölls utav Migrationsverket i Kenya och Sudan för familjer som var på väg att vidarebosättas till Sverige. Som ett led i vidarebosättningsprocessen informeras och förbereds flyktingar inför flytten till Sverige. Syftet är att informera och presentera Sverige, skapa dialog och verka för flyktingarnas aktiva medverkan i sin vidarebosättningsprocess. Sedan några år tillbaka har speciella program genomförts för barn och ungdomar. Avhandlingen visar hur de två delegationerna arbetar med bilder och information med syftet att presentera en positiv bild av Sverige i ett led i att inge barnen hopp. Praktiken av att presentera idealbilden av Sverige hänger samman med socialiseringsprocess av barnen som stundtals positioneras som avvikande från svenskheten. Delegationernas arbete med att presentera bilden av den fria individen går hand i hand med en vilja att inkorporera barnen i en ny gemenskap, ett nytt ”vi”. I artikel ett undersöks hur delegationerna arbeter med bilder som visas upp genom olika praktiker för att förmedla en viss bild av Sverige samt den ideala medborgaren som ansvarstagande och aktiv. Artikel två fokuserar på barns agens och hur de under mötena med delegationerna förhandlar och gör motstånd mot stereotypifiering men också ställer egna frågor om framtiden när utrymme ges. Artikel tre fokuserar på hur delegationerna pratar om jämställdhet med unga tjejer som deltar i programmen med utgångspunkt i att stärka tjejerna och informera de om rättigheter men hur arbetet med att presentera ett liv i frihet går hand i hand med att även presentera hur detta liv bör se ut vilket paradoxalt nog positionerar tjejerna som ojämställda och annorlunda.

Alongside the international consensus about the importance of mathematical competencies in today’s knowledge society, the awareness about children’s and adult’s mathematical anxiety has increased. Within this, relatively limited, field of research it has moreover been revealed that the level of mathematical anxiety is considerably higher among students within teacher education programs compared to other university students. Furthermore, the studies suggest that the anxiety of prospective teachers may influence their performance in the classroom and in turn their pupils’ perception of mathematics. In the case of Sweden, the PISA 2012 revealed a significant increase of mathematical anxiety among Swedish 15 year old pupils in the past ten years. With this background, the purpose of this study is to investigate prospective teachers’ feelings and experiences towards the subject of mathematics where the aim is to gain a deeper understanding about negative feelings, such as mathematical anxiety. Based on a qualitative research approach, including a survey with around 100 Swedish student teachers, interviews and a focus group session with a smaller group, the findings of the study have shown that the majority of the participants have in different ways experienced negative feelings towards mathematics. With support in poststructuralist theories, where emotions are viewed as a social construction, the study indicates that feelings emerge when students position themselves, or become positioned, within discursive practices. The concept of subjectivity was further used to gain a deeper understanding of students’ process in becoming a teacher. / Vid sidan av den internationella konsensusen där vikten av matematik lyfts i dagens kunskapssamhälle, har medvetenheten kring matematisk ångest bland barn och vuxna ökat. Inom detta, relativt begränsade, forskningsområde har studier visat på att matematisk ångest är avsevärt större bland lärarstudenter i jämförelse med andra universitetsstuderande. Dessutom har studier påvisat att denna ångest kan påverka lärares framförande i klassrummet och i sin tur sina elevers uppfattning av matematik. I Sverige har resultaten från PISA 2012 undersökningen visat att svenska 15-åriga elevers ångest gentemot matematik har ökat signifikant de senaste tio åren. Med denna bakgrund är syftet med denna studie att undersöka en grupp lärarstudenters känslor och erfarenheter kring matematik, med målet att få en djupare förståelse för negativa känslor, så som matematisk ångest. Utifrån kvalitativa forskningsansatser, där en enkätundersökning med drygt 100 svenska lärarstudenter, intervjuer samt en fokusgrupp med en mindre grupp studenter har genomförts, visar resultaten att majoriteten av undersökningspersonerna har upplevt negativa känslor av olika slag gentemot matematik. Med stöd i poststrukturella teorier, där känslor betraktas som en social konstruktion, påvisar studien indikationer på att känslor uppkommer när studenter positionerar sig, eller blir positionerade, inom diskursiva praktiker. Subjektivitet konceptet har därtill varit väsentlig för en djupare förståelse för studenternas process mot att bli lärare.

Syftet med studien var att undersöka om läroböcker utgivna efter Gy11s införande var mer jämställda, än läroböcker utgivna innan Gy11, vad gäller förekomsten av kvinnliga och manliga europeiska och utomeuropeiska författare. Med grund i några av Skolverkets (2011) riktlinjer och värden och med utgångspunkter i genusteori, postkolonialt perspektiv samt diskursanalys räknades förekomsten av kvinnliga respektive manliga europeiska och utomeuropeiska författare såväl som vilket utrymme respektive grupp fick. Om författarnas kön och etnicitet betonades i läromedelsdiskursen undersöktes även. Hypotesen var att resultatet av studien skulle komma att likna tidigare studiers resultat vad gällde den europeiske, manlige författarens dominans. Resultatet stödde denna hypotes då den europeiske, manlige författaren dominerade i båda läroböckerna både till antal och till utrymme. Kvinnliga och utomeuropeiska författare marginaliserades. Endast ett fåtal utomeuropeiska författare var inkluderade och majoriteten av dessa var amerikaner, det vill säga fortfarande västerländska författare. Resultatet skiljde sig dock från tidigare forskning vad gällde betoningen av kön och etnicitet. Slutsatsen var att respektive lärobok bör kompletteras med fler texter skrivna av kvinnliga och icke-västerländska författare för att väga upp bristerna och uppfylla Skolverkets riktlinjer.

Konstnärens roll som forskare är svår att placera då det är svårt att hålla sig objektiv när ens forskning går ut på att undersöka ens kreativa handlingssätt som en individ.. Detta kandidatarbete har tagit ståndpunkten av en posthumanistiskt synvinkel på världen och hur vi agerar med den, speciellt genom ögonen på konstnären och ens material. Med detta i åtanke så utvecklade vi vår frågeställning kring fenomenet av diffraktion. Diffraktion är ett naturlig fenomen där vågor av ljus kolliderar och formar ett mönster där vi kan studera effekten av de skillnader som uppstår. Vår förståelse och syn på diffraktion är baserat på Donna Haraways och Karen Barads djupdykande kunskap kring området både i ett filosofiskt och vetenskapligt perspektiv.   Med diffraktion som metod experimenterar och dokumenterar vi vår position och intra-aktioner med vårt konstnärliga material som en bestående partner i att materialisera en 3D miljö inuti en spelmotor. Vi och vårt material blir fokusgruppen för vår undersökning för att svara på frågan hur diffraktion kan användas som en metod för konstnärligt skapande med analoga och digitala verktyg. Denna resa dokumenteras genom anteckningar och reflektioner från våra individuella perspektiv och beskriver även vår produktionscykel för att belysa vår process och vilka metoder som implementerades i vilken del av processen. För att avsluta detta arbete så diskuterar vi även de förhållanden som uppstod i vår undersökning och hur temat och fokuset skulle kunna expandera utanför vår valda inriktning. / The role of the artist as a researcher is difficult to place since it’s hard to be objective while researching your creative approach as an individual. This bachelor thesis has taken the stance of the post-humanist viewpoint on the world and how we as humans act within it, especially through the eyes of the artist and our relationship to our materials. With this in mind, we developed our research question surrounding the phenomena of diffraction. Diffraction is a natural phenomena where waves of light collide and form a pattern where we can look at the effect of the differences that occur. Our understanding and take on diffraction is based on Donna Haraway’s and Karen Barad’s deep knowledge on the subject in both a philosophical and scientific way.  With diffraction as a method we experiment and document our positions and intra-actions with our artistic material as our joined partner in materializing a 3D environment within a game engine. We and our material become the research subjects to answer the question about how diffraction can become a method for artistic creation in a blend of analogue and digital art production. This journey is documented through notes and reflections from our separate perspectives and we also lay out our production cycle to display our process and which production methods are integrated where. To finish this paper, we discuss the conditions of our work and how the theme and subject of this research could be expanded upon.

Based on Timothy Mortons notion of hyperobject, this material-discursive practice is a cooperative play of forces and intra-active agencies between nature and the technical world. This research reflects especially a paradigmatic shift from the traditional model to one of an interrelated and performative network, in which all of the non-human entities are seen with the same existence and considered to view as operative agents. From Karen Barads agential-realistic perspective and Timothy Mortons theory of hyperobjects, this article importantly examines how to enter into advantageous relationships in a posthumanist designpurpose. What this article contributes are theories and methods that are rooted in an ethical approach to include and explore non-human actors, especially with the starting point of repositioning oneself as a designer and collaborating with the material environment for the outcome for new perspectives. The study has thereof taken its final form into a design where its operational and performative actors, non-human and human agencies, have interacted to produce an audio-reactive installation. / Baserat på Timothy Mortons begrepp om hyperobjekt, är denna materiell-diskursiv praktik en kooperativ lek av krafter och intra-aktiva agenser mellan naturen och den tekniska världen. Denna undersökning reflekterar framförallt ett paradigmskifte från det traditionella formerna till en mer sammankopplad och performativt nätverk, där alla icke-mänskliga aktörer ses med samma grad av existens och övervägs att betraktas som operativa agenter. Utifrån Karen Barads agentiell-realistiska perspektiv och Timothy Mortons teori om hyperobjekt undersöker artikeln huvudsakligen hur man kan ingå i fördelaktiga relationer i ett posthumanistiskt designsyfte. Vad den här artikeln bidrar med är teorier och metoder som förankrar sig i ett etiskt förhållningssätt för att inkludera in och utforska icke-mänskliga aktörer, framförallt med utgångspunkten att ompositionera en designer och samverka med den materiella omgivningen för utfallet av nya perspektiv. Undersökningen har därav tagit sin slutform till en gestaltning där dess operativa och performativa aktörer, icke-mänskliga och mänskliga agenser, har samspelet fram en audio-reaktiv installation.