De senaste 30 åren har det grova och dödliga våldet mellan grupper ökat kraftigt i Sverige. De åtgärder som vidtagits har inte lyckats stävja våldet. Under 2018 startades därför pilotprojektet Sluta skjut upp i Malmö för att testa den amerikanska modellen Group Violence Intervention (GVI). Syftet med denna uppsats är att analysera på vilka sätt som processutvärderingen av Sluta skjut, vilken producerades vid pilotprojektets slutperiod 2020, förstår och förklarar våldsdrivande grupper. Genom detta ämnar vi bidra med en insikt i vägledande dokuments eventuella påverkan på det sociala arbetet. Studien utgår från ett kritiskt poststrukturellt perspektiv vilket utmanar upplysningens förgivettagande om vetenskap och förnuft, samt hur detta tankesätt kan leda till social ojämlikhet. Mer specifikt använder sig studien av metoden ”What’s the problem represented to be?” (WPR) utvecklad av Carol Bacchi (2009; Bacchi & Goodwin, 2016). Studiens resultat visar på tre problemframställningar: våldet är orsakat av (1) våldsbejakande grupprocesser vilka leder till att våldet (re)produceras inom grupperna, att (2) våldet inte beror på enstaka individers handlingar utan hela gruppers agerande, men samtidigt att (3) individerna själva ses som rationella och måldrivna, och är ansvariga för att söka hjälp och stöd själva. Dessa problemframställningar bygger på antaganden om grupprocesser vars mekanismer kan användas till att sprida önskvärda normer och värderingar, kallat informell social kontroll. Genom samverkan mellan myndigheter, samt mellan myndigheter och civilsamhälle, bygger aktörerna legitimitet för sitt handlande. Insatser mot eller frihetsberövande av enskilda individer som begår brott ses som ineffektivt. Detta lämnar vissa delar oproblematiserade. I samverkan framkommer en diskrepans mellan aktörerna samt en dominerande polisdiskurs vilket ibland leder till att de sociala insatserna hamnar i skymundan. Våldet betraktas som det illegitima, fysiska våldet från grupperna vilket gör att andra våldstyper inte hörs. Slutligen analyseras det individfokus som präglar de sociala insatserna i strategin, och bortfallet av andra faktorer problematiseras.

In 2017, an average of one person a month was shot dead in Malmö. Authorities in Sweden stated that more serious violence linked to criminal groups is increasing and measures are being implemented. Malmö's strategy was then to implement a method from the USA called GVI (Group Violence Intervention). The purpose was to reduce the serious violence through cooperation between the police, the municipality and civil society. The method was initially used as a time-limited project, but when the effect showed good results, it was decided to extend it. As a result, we want to investigate how the professionals within the project, Stop Shooting, perceived and thought about the project and its effects. The survey is qualitative and consists of eight semi-structured interviews with professionals within the project. The interviewees work in the police, probation and for Malmö Municipality. The results were interpreted and analyzed on the basis of previous theory and previous research, and the results showed that all in general were positive about the project and its effects, despite the fact that the effects of the project could be perceived in different ways. Finally, we resulted in the project's success being largely due to collaboration between the various actors. The strategy is partly proactive as it tries to counteract continued crime through informative contact with the criminals before they commit more crimes, and partly reactive because the heavier sanctions were introduced only when the criminal groups became the most violent. / Under 2017 var det i genomsnitt en person i månaden som blev ihjälskjuten i Malmö. Myndigheter i Sverige konstaterade att grövre våldet kopplat till kriminella grupperingar ökade allt mer och åtgärder implementeras. Malmös strategi var då att implementera en metod från USA som kallades GVI (Group Violence Intervention). Syftet var att minska det grova våldet genom en samverkan mellan polis, kommun och civilsamhället. Metoden användes till en början som ett tidsbegränsat projekt men då effekten visade goda resultat har man beslutat om att förlänga den. Vi vill till följd av detta undersöka hur de yrkesverksamma inom projektet, Sluta skjut, uppfattat och tänkt om projektet och dess effekter. Undersökningen är kvalitativ och utgörs av åtta semistrukturerade intervjuer med yrkesverksamma inom projektet. Intervjupersonerna arbetar inom polisen, frivården samt för Malmö Kommun. Resultatet tolkades och analyserades utifrån tidigare teori och tidigare forskning och resultatet visade att samtliga överlag var positivt ställda till projektet och dess effekter trots att effekterna av projektet kunde uppfattas på olika sätt. Slutligen drar vi slutsatsen att projektets framgång till största delen har berott på samverkan mellan de olika aktörerna. Strategin är dels proaktiv då den försöker motverka fortsatt kriminalitet genom informativ kontakt med de kriminella innan de begår fler brott, dels reaktiv eftersom de grövre sanktionerna infördes först när de kriminella grupperingarna blivit de mest våldsamma.

This thesis examines the impact of the COVID-19 pandemic on racist and xenophobic hate crimes. I argue that perceived threat and strain generated by the pandemic trigger negative emotions such as fear, frustration and anger. These negative emotions are directed to the group that is blamed in public discourse for the cause and/or spread of the Coronavirus. As a result, I argue that these hostile attitudes are expressed through racist and xenophobic hate crimes. Drawing on this proposed causal mechanism, the hypothesis the COVID-19 pandemic caused an increase in the number of racist and xenophobic hate crimes is developed. The hypothesis is tested by examining a period of 11 months before and 11 months during the pandemic by conducting an Interrupted Time Series Analysis (ITSA). The results show that the hate crime trend changed from a small decreasing trend before the pandemic to a less decreasing trend during the pandemic, yet the results are not significant. Thus, the results do not support the hypothesis. Concerns regarding the sample selection and theoretical limitations are expressedand open up avenues for future research.

Why do some rebel groups perpetrate conflict-related sexual violence (CRSV) while others do not? A growing body of research has suggested various explanations, but offers no consensus regarding this puzzling question. At the same time, recent studies have recognized how foreign fighters impact rebel groups’ violence against civilians. Yet, to what extent the presence of foreign fighters could also explain rebel-inflicted CRSV remains unexplored. In this study, I argue that rebel groups with foreign fighters are more likely to perpetrate CRSV than rebel groups without foreign fighters, based on two causal mechanisms. Firstly, foreign fighters pose a risk to the internal cohesion of rebel groups, which is why CRSV is initiated as a socialization tool. Secondly, foreign fighters alleviate the rebel groups dependency on the local civilian community, thereby enabling such violence. The results from logistic regressions, based on a sample of 45 rebel groups between 1989 and 2014, indicate that there is indeed covariation between the presence of foreign fighters and CRSV occurrence. The findings contribute to the ongoing scholarly debate trying to explain variations in CRSV, as well as to the emerging field of foreign fighters' effect on violence against civilians. The results also have relevant policy implications for the international efforts in preventing CRSV.