Denna kandidatuppsats undersöker hur kvinnans utveckling och sökande efter identitet har gestaltats i tre svenska utvecklingsromaner. Romanerna är Hagar Olssons Chitambo (1933), Inger Alfvéns Dotter till en dotter (1976) samt Therese Bohmans Den andra kvinnan (2014). Uppsatsen fokuserar främst på två teman i undersökningen av de kvinnliga protagonisternas utveckling. Dessa teman är relationen till det motsatta könet samt kvinnans egen sexualitet.

This study explores how the design of women’s social space of action is presented in Hagar Olsson’s play S.O.S: Save our souls (1928). The focus of the study is on the female main character of the play, Maria. The analysis model consists of close reading with the play's melodramatic elements as a starting point. The theoretical framework for the study is the epic theater tradition where Bertolt Brecht has an important influence. The study shows that there is an existing deficiency condition regarding women´s social space of action. This design interprets as a space where women´s happiness and freedom experiences as difficult to access. There is also a critique towards this design through Maria and her actions. The critique is targeted towards long-standing social constructions. However, it should be pointed out that the play takes plays in a bourgeoise environment. Therefore, the design of the space as well as the critique targets towards this environment. The study also shows that Maria´s actions combined with the play opens up for a possible new space where contemporary bourgeoise women allows to act beyond their expectations. This design creates a possibility for women to follow their own way to happiness.

Denna undersökning har sin utgångspunkt i två romaner: Karin Boyes Kris, och Hagar Olssons Chitambo, två verk som delar många likheter. Det första delsyftet är följaktligen att utföra en komparativ och tematisk undersökning av de båda romanerna, i vilken temat frigörelse står som primär utgångspunkt. Likheterna återfinns inte enbart i romanernas innehåll, utan även i utomtextuella faktorer: författarna har recenserat varandras respektiveromaner, omständigheter som motiverar uppsatsens andra delsyfte, att undersöka huruvida Karin Boye i sitt författande av Kris kan tänkas ha påverkats av Olssons roman. Med utgångspunkt i tre relevanta infallsvinklar påvisar jag likheterna mellan verken. Identitet framstår som ett nyckelord för förståelsen av de båda protagonisternas utveckling, och syntesen av deras utveckling mot en inre tyngdpunkt utesluter inte på något sätt behovet av det kollektiva, tvärtom utvecklar de båda ett visst mått av politisk medvetenhet. Båda verken präglas av en dualitet mellan olika motsättningar, och de inre slitningar som romanernas protagonister plågas av kan sammankopplas med psykoanalysens syn på själslivet. Protagonisternas utveckling karakteriseras även av ett rituellt mönster: död och återuppståndelse, och i verken återfinns en rad explicita hänvisningar till juståteruppståndelse, som även skildras med liknande litterära begrepp. I den avslutande intertextuella analysen påvisas utifrån tidigare analysavsnitt och utifrån recensionerna att ett intertextuellt samband mellan de båda verken i hög grad är sannolikt.

Denna undersökning har sin utgångspunkt i två romaner: Karin Boyes Kris, och Hagar Olssons Chitambo, två verk som delar många likheter. Det första delsyftet är följaktligen att utföra en komparativ och tematisk undersökning av de båda romanerna, i vilken temat frigörelse står som primär utgångspunkt. Likheterna återfinns inte enbart i romanernas innehåll, utan även i utomtextuella faktorer: författarna har recenserat varandras respektive romaner, omständigheter som motiverar uppsatsens andra delsyfte, att undersöka huruvida Karin Boye i sitt författande av Kris kan tänkas ha påverkats av Olssons roman. Med utgångspunkt i tre relevanta infallsvinklar påvisar jag likheterna mellan verken. Identitet framstår som ett nyckelord för förståelsen av de båda protagonisternas utveckling, och syntesen av deras utveckling mot en inre tyngdpunkt utesluter inte på något sätt behovet av det kollektiva, tvärtom utvecklar de båda ett visst mått av politisk medvetenhet. Båda verken präglas av en dualitet mellan olika motsättningar, och de inre slitningar som romanernas protagonister plågas av kan sammankopplas med psykoanalysens syn på själslivet. Protagonisternas utveckling karakteriseras även av ett rituellt mönster: död och återuppståndelse, och i verken återfinns en rad explicita hänvisningar till just återuppståndelse, som även skildras med liknande litterära begrepp. I den avslutande intertextuella analysen påvisas utifrån tidigare analysavsnitt och utifrån recensionerna att ett intertextuellt samband mellan de båda verken i hög grad är sannolikt.