Denna C-uppsats undersöker ifall gestbaserad interaktion med Leap Motion leder till trötthet i armen. Den undersöker även potentiella utvecklingsmöjligheter för produkten. Syftet med studien är att undersöka specifika handgester med Leap Motion och framtagande av riktlinjer för interaktionsdesigners. Med hjälp av två intervjuer med personer utbildade inom ergonomi, har vi kunnat få information om datoranvändning ur ett ergonomiskt perspektiv. Det har även genomförts användartester med åtta deltagare för att få svar på upplevelsen av de olika handgesterna som används vid interaktionen med Leap Motion. Alla användartester observerades för att samla ytterligare information kring deltagarnas användarupplevelse. Resultaten visar att handgester inte är den enda aspekten som kan leda till trötthet i armen. Användarupplevelsen påverkas även av hur användaren sitter, om tekniken fungerar korrekt, och ifall handgesterna är förstådda. Resultaten kan användas som riktlinjer för framtida utveckling av applikationerna för Leap Motion. / This essay examines if gesture based interaction with Leap Motion leads to arm fatigue. It also examines the potential for development of the product. The purpose of the study is to examine specific hand gestures with Leap Motion and the development of guidelines for interaction designers. Using two interviews with people educated in ergonomics, we have been able to get information about computer use from an ergonomic perspective. User tests with eight participants have been conducted to examine the experience of the different hand gestures used when interacting with Leap Motion. All user testing was observed to gather additional information regarding the participants' user experience. The results show that hand gestures are not the only aspect which can lead to arm fatigue. The user experience is also affected by how the user is sitting, if the technology works properly, and if the hand gestures are understood. The results can be used as guidelines in future development of the applications for Leap Motion.

Detta examensarbete är en intervention där jag undersöker vilka rörelser lågstadieelever använder sig av när de arbetar med problemlösning samt hur dessa förändras över tid. Under problemlösningen får eleverna möjlighet att använda sig av både handgester och större kroppsrörelser. Interventionen genomfördes med två egen utformade uppgifter med problemlösning i matematiska mönster, med geometriska former och på tallinjen. 26 elever deltog i studien, varav 23 av dem per uppgift, fördelat på sex grupper. Under elevernas arbete med mönstret med geometriska former genererade grupperna 890 rörelser i genomsnitt, medan mönstret på tallinjen i genomsnitt genererade 700 rörelser per grupp. Resultatet visar både en vinning i att låta elever utforska lösningar och passande rörelser själva samt att en viss styrning av rörelser kan vara bra om eleverna har svårt att upptäcka mönstret. / In this thesis I use an intervention to examine motions that pupils in the elementary school ages are using during mathematical problem-solving tasks and how these motions changes over time. During the problem-solving the pupils was allowed to use both hand gestures and bodily movements. I created two tasks of mathematical problems with patterns that was used in the intervention. One pattern with geometric shapes and the other one with a pattern on a number line. 26 pupils participated in this study and 23 pupils attended each task, divided in to six groups. During the pupils work with the geometric pattern they produced an average of 890 motions per group and the number line pattern produced an average of 700 motions per group. The result shows that the pupils can gain from having to find the solution and appropriate movements to the task, but also that a certain amount of governance can be useful if the pupils are struggling to see the pattern.

With the ongoing progress of research in robotics, computer vision and artificial intelligence, robots are becoming more complex, their functionalities are increasing and their abilities to solve particular problems get more efficient. For these robots to share with us our lives and environment, they should be able to move autonomously and be operated easily by users. The main focus of this thesis is on the differences and similarities in a human to a human versus a human to a robot interaction in an office environment. Experimental methods are used to identify these differences and similarities and arrive at an understanding about how users perceive robots and the robots’ abilities to help in the development of interactive service robots that are able to navigate and perform various tasks in a real life environment. A user study was conducted where 14 subjects were observed while presenting an office environment to a mobile robot and then to a person. The results from this study were that users used the same verbal phrases, hand gestures, gaze, etc. to present the environment to the robot versus a person but they emphasized more by identifying the different items to the robot .The subjects took less time to show a person around than the robot. / Genom forskning i robotik, datorseende och artificiell intelligens kommer robotar att bli mer och mer komplexa. Robotars funktionalitet ökar ständigt och deras kapacitet att lösa specifika problem blir mer effektiv. För att dessa robotar ska finnas i våra vardagsliv och vår miljö måste de kunna röra sig självständigt (autonomt) och de måste vara lätta att hantera för användare. Detta examensarbete fokuserar på skillnader och likheter mellan interaktion människa - människa och robot - människa i en kontorsmiljö. Med hjälp av experimentell metod är det möjligt att upptäcka dessa skillnader och likheter och därmed förstå hur människor uppfattar robotar och deras förmåga. Detta kan bidra till utvecklingen av servicerobotar som kan navigera och utföra olika uppgifter i vardagslivet. En användarstudie utfördes med 14 försökspersoner som observerades medan de presenterade en kontorsmiljö både för en människa och för en robot. Resultatet av denna studie var att försökspersonerna använde samma typer av muntliga uttryck och handgester, blickar, osv. för att presentera miljön för en människa som för roboten. De uttryckte sig mer detaljerat för roboten när det gällde att identifiera olika föremål i miljön. Försökspersonerna behövde mer tid för att presentera miljön för roboten än en människa.