<p>Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur historieämnet och dess plats i den svenska skolan har diskuterats i den allmänna debatten under 2000-talet, samt hur man i den historiedidaktiska litteraturen försvarar ämnets funktion, relevans och utrymme. Jag har sökt efter vilka begrepp/teman man pratar om, om det rått enighet mellan debattörerna och även mellan dem och den historiedidaktiska litteraturen. Debattmaterialet utgörs av artiklar från dagspressen, tidskrifter och debattböcker, samt Gymnasiekommitténs (2000)betänkande och regeringens proposition. För att få en djupare förståelse för vad som diskuteras har jag dels redogjort för det historiedidaktiska perspektivet, dels givit en historisk bakgrund. Historiken påvisar successiva nedskärningar av historieämnet sedan mitten av 1900-talet, en trend som nu har vänt. Beträffande debatten finns i stort sett inte någon större meningsskiljaktighet mellan de inblandade. Genom historiska kunskaper och ett ökat historiemedvetande anses den egna identiteten stärkas och medverka till ökad förståelse och tolerans för omgivningen. Debatten manifesterar att historieämnet behövs och inte om det behövs. Regeringens beslut att göra historia till nytt kärnämne på gymnasiet bemöttes positivt. Här återfinns dock debattens enda egentliga oenighet, vilken är mellan vuxenperspektivet och ungdomsperspektivet, då elevorganisationerna bland annat anser att en utökning av kärnämnena inkräktar på valfriheten.</p>

Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur historieämnet och dess plats i den svenska skolan har diskuterats i den allmänna debatten under 2000-talet, samt hur man i den historiedidaktiska litteraturen försvarar ämnets funktion, relevans och utrymme. Jag har sökt efter vilka begrepp/teman man pratar om, om det rått enighet mellan debattörerna och även mellan dem och den historiedidaktiska litteraturen. Debattmaterialet utgörs av artiklar från dagspressen, tidskrifter och debattböcker, samt Gymnasiekommitténs (2000)betänkande och regeringens proposition. För att få en djupare förståelse för vad som diskuteras har jag dels redogjort för det historiedidaktiska perspektivet, dels givit en historisk bakgrund. Historiken påvisar successiva nedskärningar av historieämnet sedan mitten av 1900-talet, en trend som nu har vänt. Beträffande debatten finns i stort sett inte någon större meningsskiljaktighet mellan de inblandade. Genom historiska kunskaper och ett ökat historiemedvetande anses den egna identiteten stärkas och medverka till ökad förståelse och tolerans för omgivningen. Debatten manifesterar att historieämnet behövs och inte om det behövs. Regeringens beslut att göra historia till nytt kärnämne på gymnasiet bemöttes positivt. Här återfinns dock debattens enda egentliga oenighet, vilken är mellan vuxenperspektivet och ungdomsperspektivet, då elevorganisationerna bland annat anser att en utökning av kärnämnena inkräktar på valfriheten.

No description available.

Det här arbetet handlar om berättelser som ett sätt att skapa identitet och sammanhang. Jag har inriktat mig på berättelser på museer; hur berättelserna kan se ut, vilken funktion de kan fylla och vad man bör ha i åtanke när man vill använda sig av berättelser på ett museum. Arbetet bottnar i teorier kring historiemedvetande och berättelser som identitetsskapare och tar även upp frågan om historisk korrekthet och hur man kan hantera berättelser som handlar om svåra saker. Jag har ställt frågor till museipersonal om hur de ser på berättelser och hur de använder sig av berättelser i sitt arbete. Mitt arbete har dels varit inriktat på museer i stort och dels mot ett specifikt museiprojekt, Två museer i Fisksätra, som drivs av Nacka kommun. Syftet har varit att undersöka hur museerna i Fisksätra skulle kunna samla in och använda sig av berättelser för att förmedla information och skapa identitet.

Denna uppsats avser att jämföra kursplanerna i historia för grundskolan i Sverige respektive Finland, med syftet att synliggöra eventuella likheter och skillnader. Uppsatsens syftar även till att undersöka hur begreppet historiemedvetande yttrar sig i de bägge kursplanerna. Undersökningen har utförts genom att de bägge kursplanerna har kategoriserats utifrån Sven Sødring Jensens fyra historieundervisningsteorier. För att göra det möjligt att tolka hur ett historiemedvetande yttrar sig i kursplanerna, har två frågeställningar hämtats från Halvdan Eikelands analysredskap och sedan applicerats på de fyra historieundervisningsteorierna. Analysen av undersökningen visar att det finns tydliga skillnader mellan de bägge kursplanerna. Den svenska kursplanen har kategoriserats som i huvudsak kategorial, medan den finska kursplanen i huvudsak har kategoriserats som klassisk. Begreppet historiemedvetande yttrar sig tydligast i den svenska kursplanen, men det finns också representerat i den finska kursplanen.

Det huvudsakliga syftet med vår uppsats kan beskrivas som varande att undersöka fyra lärares definition av och resonemang kring historiemedvetande. Vidare ville vi även medvetandegöra oss om hur dessa fyra gymnasielärare i historia arbetar med att utveckla elevernas historiemedvetande i sin undervisning. Vår undersökning bygger på kvalitativa intervjuer ur vilka vi induktivt uttolkat svar på ovanstående frågor. Studien visade på att de lärare som intervjuades besatt en hög grad av medvetenhet om och insikt i begreppet historiemedvetande, vidare gav också respondenterna prov på ett flertal uppslag kring hur utvecklandet av historiemedvetande kan implimenteras i densamma. Studien gav också en diversifierad bild av dessa lärares syn på historiemedvetandets värde, nödändighet och funktion. De metoder för utvecklandet av historiemedetandet som ivrigast förespråkades var användningen av diskussion, dialog och dialektik som medel för arbetet med skapandet och upprätthållande av ett historiemedvetande. Ytterligare någonting som framhölls var värdet av att arbeta med strategier för motivering och lustbetong i undervisningen. Slutligen fann vi mellan respondenternas svar och relevanta styrdokument och pedagogisk teori en hög grad av korrelation.

The purpose of this study is to investigate the tendencies among pupils concerning their attitudes towards History and some of the stated goals in the present and in the proposed course plan of History, since there is, probably, a change coming in 2011. The study is built on questionnaires answered by one hundred pupils at a Swedish upper-secondary-school.   The results point to the fact that most of these pupils like history, but still they do not wish to make it an obligatory subject, which is a government proposal at the moment. Furthermore, the answers about sources, democracy, the use of History and the consciousness about History, have a clear tendency; there have been too little education about these areas during the pupils former nine years in school, still the pupils think that these are important areas to work with. Moreover, this study shows a disheartening picture when it comes to pupils knowledge of their cultural heritage. Only half of the pupils know which century Gustav Vasa lived in and just a third know what year universal suffrage was introduced in Sweden, two facts that ought to be set in most Swedes’ mind.

Syftet med detta arbete är att ta reda på i vilken utsträckning och på vilket sätt lärarens undervisningspraxis styr gymnasieelevers syn på historieämnet. I samband med att vedertagna uppfattningar om kunskap och kunskapsöverföring har utmanats inom pedagogisk forskning, har historieämnet alltmer kommit att definieras som ett instrument för självinsikt och förståelse för omvärlden. Den förändrade historiesynen medför nya typer av undervisningspraxis bland enskilda lärare, där till exempel kronologi och kanon får stå tillbaka för bland annat tematisk fördjupning och flerperspektivism.Undersökningen består av intervjuer med två gymnasieklasser och deras gymnasielärare. I intervjuerna fick lärarna och eleverna var för sig definiera momentet utifrån vad det handlade om, vilka målsättningar man haft, hur undervisningen gått till och vad övningarna syftat till.Resultaten visar att lärarnas respektive historiesyn och undervisningspraxis i mycket stor utsträckning präglar elevers perception av historieämnet. Elevernas normer och målsättningar i relation till historieundervisningen följde respektive lärares undervisningspraxis, utan att andra faktorer, som läromedel, i nämnvärd utsträckning spelade in. Läraren framstår därmed som den klart viktigaste auktoriteten för elevernas förståelse av historieämnet.

Denna uppsats behandlar ett populärt sätt att bruka historia på. Den riktar sig mot samlare av historiska ting och hur de aktiverar en historiekultur. Uppsatsen belyser interaktionen mellan människa och ting. Med utgångspunkt i ett interaktionistiskt perspektiv påvisar resultatet att en människa - ting - människa relation kan utvecklas i takt med att samlandet gör det. Samlandet följer också ett visst mönster och är av en processartad form som rör sig från ett naivt och lekfullt samlande mot en allt större systematik allteftersom samlandet utvecklas. Med utvecklingen av samlandet utvidgas den sociala dimensionen av samlandet tillsammans med den historiska kunskapen och erfarenhetsbaserade banken av kunskap kring tingen man samlar på. Som samlare aktiverar man en mängd olika historiska källor som bidrar till att bygga en historisk väv kring tinget, i denna kunskapsorienterade handling kan samlaren finna samband över tid och utveckla ett historiemedvetande. Samlandet på historiska ting är det praktiska historiemedvetandet i handling och erbjuder möjligheten att skapa mening och trygghet för individen.

No description available.