Syfte och frågeställningar Syftet med studien är att kartlägga internationella och nationella rekommendationer för hjärtscreening samt ta reda på hur specialidrottsförbunden hanterar riksidrottsförbundets rekommendationer kring hjärtscreening. På vilket sätt följer specialidrottsförbunden upp genomförande av hjärtscreening? Hur ser specialidrottsförbunden på vem som tar ansvar för genomförandet av hjärtscreening? Hur arbetar specialidrottsförbunden för att få ut riksidrottsförbundets rekommendationer om hjärtscreening till sina elitidrottare?   Metod Denna studie är en kvalitativ studie med intervju som metod. Den intervjumetod som har använts är en explorativ intervju med öppna, strukturerade frågor. Samt den ”riktat öppna” intervjun. De fem specialidrottsförbund vi har intervjuat är fotboll, ishockey, basket, orientering och friidrott.   Resultat Alla intervjuade specialidrottsförbund anser att det är viktigt att följa upp genomförandet av hjärtscreening. Det finns ingen som är ansvarig för genomförandet av hjärtscreening om idrottaren inte har kontrakt med ett förbund eller förening, vilket gör att ansvaret läggs på den idrottande individen. Om elitidrottaren har ett anställningsliknande förhållande med kontrakt är det respektive specialidrottsförbund eller förening som har ansvar för att hjärtscreeningen genomförs. För att nå ut med information om hjärtscreening använder sig förbunden av olika metoder. Bland dem är hemsidor, tränarmöten, tidningsartiklar och information till idrottsläkarföreningar vanliga. Ett förbund går inte ut med några rekommendationer alls.   Slutsats Det finns inget gemensamt svar från specialidrottsförbunden. Svaren varierar från att det är förbundsläkarens ansvar, specialidrottsförbundets ansvar, föreningens ansvar, individens ansvar eller/och önskemål om att det skulle vara Sveriges olympiska kommittés ansvar (finansiellt). Det gemensamma för alla specialidrottsförbund är att de följer Riksidrottsförbundets rekommendationer när det kommer till elitidrottare. Innehar idrottaren kontrakt är det specialidrottsförbundet eller föreningen som står för kontraktet som har ansvaret för genomförande av hjärtscreening. Det är klart vem som har ansvar för att hjärtscreeningen genomförs av elitidrottare dock är det otydligt om det genomförs eller inte.

No description available.

Bakgrund: Ett oväntat dödsfall som plötslig hjärtdöd ger inga möjligheter till förberedelse och anhöriga kan därför möta andra utmaningar än vid väntade dödsfall. För att vårdpersonal bättre ska kunna förstå anhörigas behov är det viktigt att ha kunskap om deras upplevelser av att förlora en närstående i plötslig hjärtdöd. Syfte: Att beskriva anhörigas upplevelser vid förlust av en familjemedlem i plötslig hjärtdöd. Metod: För att besvara syftet genomfördes en litteraturstudie med kvalitativ ansats. En litteratursökning genomfördes i databaserna PubMed, CINAHL och PsychINFO. En innehållsanalys av nio originalartiklar från databassökningen utfördes. Resultat: Tre huvudteman identifierades: Det plötsliga dödsfallet, Skräcken att drabbas igen och Att leva med förlust. Resultatet belyser de första reaktionerna till dödsfallet, rädslan över risken att andra familjemedlemmar skulle kunna dö plötsligt samt hur de anhöriga hanterade sin sorg och fann vägar att gå vidare. Slutsats: Vårdpersonal har en viktig roll i att informera anhöriga om dödsorsaken för att underlätta sorgeprocessen. Ett empatiskt och tillgängligt bemötande från vårdpersonal förbättrar anhörigas upplevelse. Anhöriga har ett behov av psykosocialt stöd som bland annat kan mötas upp med kamratstödinsatser. / Introduction: Unexpected death such as sudden cardiac death, leaves no time forfamilies to prepare and provides different challenges than in the case of expected death. To better understand the needs of families, healthcare workers must have knowledge about the bereavement experience of families following sudden cardiac death. Aim: To describe families experience of losing a family member by sudden cardiac death. Method: A qualitative approach was applied in this literature review. A database search was conducted in PubMed, CINAHL and PsycINFO and nine original articles were selected for content analysis. Result: Three main themes were identified: The sudden death, Fear of another death, and To live with loss. The result highlights the first reactions to the death, the fear of potentially losing another person to sudden death, and how the families dealt with the loss and found ways to move forwards. Conclusion: Healthcare workers have an important role in informing families about the cause of death to facilitate the bereavement process. It is important for health care workers to be empathic and available, to improve the family’s experiences. Peer support may help with families need for psychosocial support.

Bakgrund: Organdonation kan rädda människors liv när all annan möjlig behandling redan testats. Behovet av organ i Sverige överskrider idag tillgången, vilket resulterar i att människor avlider i väntan på ett organ. Förutom att möjliggöra en människas överlevnad är transplantation mer kostnadseffektivt än kontinuerlig behandling. I nuläget finns inga nationella riktlinjer i Sverige för utbildning inom organdonation för intensivvårdssjuksköterskor. Forskning har visat att intensivvårdssjuksköterskans arbete är av stor vikt för donationsprocessen. Syfte: Syftet med studien är att belysa behovet av utbildning hos intensivvårdssjuksköterskor som vårdar potentiella avlidna donatorer. Metod: Studien har utförts genom en litteraturstudie med systematisk datainsamling. Integrativ metod med en kvalitativ innehållsanalys har använts då artiklar med både kvalitativ och kvantitativ ansats analyserats för att besvara syftet för studien. Resultat: En stor del intensivvårdssjuksköterskor upplevde sig vara obekväma med att vårda organdonatorer. Vårdandet av en donator kan medföra att mycket känslor uppstår hos intensivvårdssjuksköterskan och upplevdes som mentalt påfrestande. Utbildning inom organdonation kan hjälpa intensivvårdssjuksköterskan att hantera dessa känslor. Utbildning kan även leda till att fler potentiella donatorer identifieras. Utbildning behöver ges regelbundet och intensivvårdssjuksköterskan behöver specifikt utbildning om donationsprocessen, bemötande och kommunikation av de närstående samt skillnader i hjärt- och hjärndöda patienter. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskan behöver få en djupare förståelse av vården kring organdonation och få en ökad kunskap och utbildning för att stärka sin professionella roll. Utbildning kan även förbättra donationsprocessen och möjliggöra för fler donatorer. Vidare forskning inom området anses behövas för att utveckla vården kring donatorer och närstående. / Background: Organ donation can save lives when all other treatment options have been exhausted. Today, the demand for organs in Sweden exceeds supply, resulting in people dying in wait for an available organ for transplantation. In addition to saving a person’s life, transplantations are more cost-effective than continuous treatment. Currently, there are no national guidelines for the provision of training in the area of organ donations for intensive care nurses. Research has shown that the efforts of intensive care nurses play a major role in the donation process. Aim: The aim of this study is to shed light on the need for training of intensive care nurses caring for potential deceased donors. Methodology: The study was conducted through a literature review with systematic data collection. An integrative method with qualitative content analysis was employed, as articles with both qualitative and quantitative approaches were analysed to shed light on the aim of the study. Findings: A large proportion of intensive care nurses felt uncomfortable caring for organ donors. Caring for a donor can be a very emotional and mentally trying experience for intensive care nurses. Organ donation training can help intensive care nurses cope with these feelings. Training can also result in the identification of more potential donors. Regular training is necessary, and intensive care nurses require specific training on the donation process, treatment and communication with next of kin as well as differences between donation after cardiac death patients and donation after brain death patients. Conclusion: The intensive care nurses needs to gain a deeper understanding of the care surrounding organ donation. To increase the professional role of the nurse there is a need to strengthen the knowledge and education. The donation process could be improved by education, which can lead to more organ donations. Further research within this area of expertise needs to be done to be able to develop the care for the donors and their families.