No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Idrottsjuridiken är ett underutvecklat rättsområde i Sverige och inom ämnesområdet finns mängder av frågor som behöver analyseras ytterligare. En sådan fråga är omfattningen av fotbollsspelarens arbetsrättsliga rättigheter och skyldigheter gentemot sin klubb. Fotbollsspelare utgör en speciell grupp på arbetsmarknaden som i många avseenden skiljer sig från normen av ”vanliga” anställda. Någon svensk rättspraxis för huruvida fotbollsspelare ska ses som arbetstagare finns ej. För att fastställa förhållandet måste en bedömning göras från fall till fall där flera avgörande omständigheter ska vägas in, exempelvis arbetets omfattning, ersättning och den personliga arbetsskyldigheten. Även om amatörspelare oftast inte uppfyller kriterierna torde majoriteten av de professionella fotbollsspelarna i Sverige göra det. Professionella herrfotbollsspelare i de högsta serierna i Sverige omfattas av herrfotbollens kollektivavtal med tillhörande spelaravtal. Kollektivavtalet ger spelarna rätt till kompetensutveckling och försäkringsskydd medan klubbarna erhåller fredsplikt under avtalstiden. Spelaravtalet reglerar bland annat spelarens åtaganden och ersättning. Svensk fotbolls egna avtal har bidragit till att skapa en större harmoni på arbetsmarknaden för fotbollsspelare i landet. Drygt femton år har gått sedan EG-domstolen genom Bosmandomen för första gången inkräktade på fotbollens domäner. Domstolen förkunnade att den fria rörligheten för arbetstagare enligt artikel 39 i EG-fördraget kan gälla även fotbollsspelare. Sedan dess har spelarna fått allt mer att säga till om gentemot sina klubbar. Det internationella fotbollsförbundet (FIFA) stod under hård press från EU när de skapade de övergångsregler för internationella övergångar som trädde i kraft år 2001. Övergångsreglerna ger spelare rätt att ensidigt bryta sitt spelaravtal efter en skyddad period om två eller tre år (beroende på spelarens ålder) mot erläggande av skadestånd. Den nyligen förkunnade Websterdomen från idrottens högsta skiljedomstol, CAS, bekräftar och förtydligar övergångsreglerna. Enligt CAS ska skadeståndet beräknas såsom den sammanlagda återstoden av spelarens kommande löneutbetalningar enligt bilagan till spelaravtalet, om inte något annat tidigare blivit överenskommet mellan spelaren och klubben. Domen har skapat viss oro bland svenska fotbollsklubbar som nu undersöker möjligheterna att begränsa domens slagkraft. Ett sätt att lyckas med det, som även uppmärksammats av CAS, är att införa utköpsklausuler i spelaravtalen.

<p>Idrottsjuridiken är ett underutvecklat rättsområde i Sverige och inom ämnesområdet finns mängder av frågor som behöver analyseras ytterligare. En sådan fråga är omfattningen av fotbollsspelarens arbetsrättsliga rättigheter och skyldigheter gentemot sin klubb. Fotbollsspelare utgör en speciell grupp på arbetsmarknaden som i många avseenden skiljer sig från normen av ”vanliga” anställda. Någon svensk rättspraxis för huruvida fotbollsspelare ska ses som arbetstagare finns ej. För att fastställa förhållandet måste en bedömning göras från fall till fall där flera avgörande omständigheter ska vägas in, exempelvis arbetets omfattning, ersättning och den personliga arbetsskyldigheten. Även om amatörspelare oftast inte uppfyller kriterierna torde majoriteten av de professionella fotbollsspelarna i Sverige göra det.</p><p>Professionella herrfotbollsspelare i de högsta serierna i Sverige omfattas av herrfotbollens kollektivavtal med tillhörande spelaravtal. Kollektivavtalet ger spelarna rätt till kompetensutveckling och försäkringsskydd medan klubbarna erhåller fredsplikt under avtalstiden. Spelaravtalet reglerar bland annat spelarens åtaganden och ersättning. Svensk fotbolls egna avtal har bidragit till att skapa en större harmoni på arbetsmarknaden för fotbollsspelare i landet.</p><p>Drygt femton år har gått sedan EG-domstolen genom Bosmandomen för första gången inkräktade på fotbollens domäner. Domstolen förkunnade att den fria rörligheten för arbetstagare enligt artikel 39 i EG-fördraget kan gälla även fotbollsspelare. Sedan dess har spelarna fått allt mer att säga till om gentemot sina klubbar. Det internationella fotbollsförbundet (FIFA) stod under hård press från EU när de skapade de övergångsregler för internationella övergångar som trädde i kraft år 2001. Övergångsreglerna ger spelare rätt att ensidigt bryta sitt spelaravtal efter en skyddad period om två eller tre år (beroende på spelarens ålder) mot erläggande av skadestånd.</p><p>Den nyligen förkunnade Websterdomen från idrottens högsta skiljedomstol, CAS, bekräftar och förtydligar övergångsreglerna. Enligt CAS ska skadeståndet beräknas såsom den sammanlagda återstoden av spelarens kommande löneutbetalningar enligt bilagan till spelaravtalet, om inte något annat tidigare blivit överenskommet mellan spelaren och klubben. Domen har skapat viss oro bland svenska fotbollsklubbar som nu undersöker möjligheterna att begränsa domens slagkraft. Ett sätt att lyckas med det, som även uppmärksammats av CAS, är att införa utköpsklausuler i spelaravtalen.</p>

No description available.

Uppsatsen behandlar third party ownership (TPO) inom den professionella fotbollen där fokus främst ligger på den europeiska toppfotbollen. Vidare tas fotbollens autonoma ställning till samhällets övriga grenar upp och belyses. Syftet med uppsatsen är till stor del att belysa en problematik som den traditionella juristkåren inte anammat. Idrottsjuridiken har visserligen vuxit sig större på senare år men är i det stora sammanhanget ett underutvecklat område och den juridiska debatten gällande TPO är i Sverige väldigt tunn. I Europa och framförallt England däremot är det ett oerhört aktuellt, omdiskuterat och omtvistat område. Third party ownership är en affärsmodell som kan bli aktuell vid alla internationella som nationella övergångar av en professionell fotbollsspelare till en professionell fotbollsklubb. En tredje part – som inte är en annan fotbollsklubb – äger då en del av eller de fullständiga ekonomiska rättigheterna till en spelares fotbollsrelaterade tjänster. Förfarandet används i Europa men har ännu inte nått Sverige. Detta beror till stor del på att fotbollens största och agendasättande organisationer, FIFA och UEFA, visat en motvilja till att låta denna affärsmodell fortskrida obehindrat. Sedan fenomenet först uppdagades har de ansvariga organisationerna inom toppfotbollen arbetat på att förbjuda TPO. Detta har främst skett genom införandet av art. 18bis i RSTP, ett internationellt regelverk som behandlar alla övergångar, även sådana på nationell nivå. Denna förbjuder att en tredje part utövar något inflytande över klubb eller spelare, men inte något ägande. Denna bestämmelse tar i princip ändå sikte på TPO. Av skälen till varför man vill förbjuda TPO finns bland annat att det är etiskt och moraliskt förkastligt för en part att kunna äga en annan människa, att det urholkar sportens integritet samt att det inte rimmar väl med den nya ekonomiska regleringen som börjar gälla säsongen 2013-2014, FFPR som i stora drag innebär att varje klubb ska leva inom sina egna tillgångar. Detta negativa förhållningssätt från FIFA och UEFA har kritiserats bland klubbar, spelare och verksamma jurister inom fotbollen som menar att det inte bör förbjudas, utan istället regleras i någon mån. Organisationernas autonomi har även den utmanats när ett avgörande på europeisk nivå föll och indirekt bekräftade att fotbollens regler måste böja sig för EU-rätten. Problemet har inte varit kännbart i Sverige men chansen att så sker inom kort finns.

This thesis examines gender verifications issues in track and field from a feminist and antiracist perspective. In 2019 the international governing body for the sport of athletics (World Athletics) introduced limits on blood testosterone levels for women with some types of Differences in sex development (DSD) in races from 400 metres to 1 mile. According the eligibility rules Caster Semenya and other athletes with heightened testosterone levels need to lower their testosterone levels in order to be eligible to compete in middle distance running races in the women’s class. This thesis discuss the relationship between gender verifications in athletics and the protection of athletes right to privacy according to article 8 ECHR and prohibition of gender and race discrimination according to article 14 ECHR. The balance between the interests for fair competition in sports and the protection of athletes human rights is an ongoing discussion. Complex relationship between states accountability and international non-governmental sports organizations can put athletes in a vulnerable position.  This paper includes three research questions. Firstly, can the state parties to the ECHR be accountable if the eligibility rules infringe human rights? Secondly, is the eligibility rules in compliance with the right to respect for private and family life according to article 8 ECHR? Thirdly, is the eligibility rules in compliance with prohibition of discrimination on the grounds of sex and race according to article 14 ECHR.