Syfte och frågeställningar Syftet med studien har varit att jämföra föreningsaktiva elevers utövande av spontanidrott jämfört med elever som inte är föreningsaktiva. Vi har använt oss av följande frågeställningar: Vilka olika spontanidrotter ägnar sig elever åt på fritiden? Hur ofta ägnar sig eleverna åt spontanidrott inom ramen för skoldagen? I vilken typ av miljö sker spontanidrotten? Saknar eleverna någon plats eller miljö för att kunna utöva spontanidrott? Metod I studien använder vi oss av en kvantitativ enkätundersökning med i huvudsak slutna svarsalternativ. Totalt har 289 högstadieelever i årskurs 6-9, fördelat på två skolor i södra delen av Stockholm läns, deltagit i studien. Resultaten har analyserats med hjälp av Pierre Bourdieus kultursociologiska teori. Resultat Totalt sett visar resultatet på att det finns tydliga skillnader när det gäller utövande av spontanidrott beroende på om du är föreningsaktiv eller inte. Framförallt finns det skillnader vad gäller deras spontana idrottsutövande på fritiden. Inom ramen för skoldagen är skillnaden inte lika stor. Den vanligaste spontanidrotten på fritiden är för de icke föreningsaktiva promenad och löpträning och för de föreningsaktiva löpträning och fotboll. Under skoldagen är fotboll den vanligaste aktiviteten och även den spontanaktivitet där det är som störst skillnad mellan grupperna. Förutom fotboll är den vanligaste spontanaktiviteten inom ramen för skoldagen promenad, "annat", basket och bordtennis. De föreningsaktiva är även mer aktiva inom friluftsliv, där de dominerar fyra av aktiviteterna och är procentuellt sett mer aktiva. Vandring i naturen och klättring är de enda av de i svaren förutbestämda aktiviteterna där det inte är någon skillnad. Det finns tydliga skillnader mellan grupperna när det gäller i vilken typ av miljö spontanidrottandet på fritiden sker. Fotbollsplan, idrottshall och näridrottsplats dominerar de platser där de föreningsaktiva eleverna utövar sin spontanaktivitet. Däremot är skatepark och lekpark de miljöer där de icke föreningsaktiva eleverna återfinns. Även under ramen för skoldagen är skillnaderna desamma, enda undantaget är lekparken som inte visar någon tydlig skillnad. De föreningsaktiva eleverna är i större utsträckning aktiva på fritiden tillsammans med sina föräldrar: om eleven är aktiv tillsammans med dina föräldrar så är han/hon även aktiv inom en föreningsidrott. Slutsats Utifrån vårt resultat och vår diskussion har vi dragit följande slutsatser: Föreningsaktiva ungdomar är mer fysiskt aktiva på sin fritid, både vad gäller spontanidrott och utövande av friluftsaktiviteter. Ungdomar som genomfört träning, motion eller friluftsaktivitet med sina föräldrar är också i större utsträckning föreningsaktiva och mer aktiva på sin fritid. Hos de föreningsaktiva eleverna är fotboll den populäraste aktiviteten att utöva på sin fritid och under skoldagen. Hos de icke föreningsaktiva eleverna är promenad den populäraste aktiviteten att utöva på sin fritid och under skoldagen. Fotbollsplanen är den miljö som är mest använd i samband med spontanidrott, och är den miljö för spontanidrott som ungdomarna vill ha mer av. / Aim The purpose of this study was to compare students in organized sport compared to students who are not active in organized sport. We used the following questions: What different spontaneous sports engage students in their leisure time? How often engage students to spontaneous sport within the school day? In what type of environment is spontaneous sport located? Are the students missing any place or environment to practise spontaneus sports? Method In this study we used a quantitative questionnaire with mainly closed responsed options. A total of 289 secondary school students in grades 6-9, divided into two schools in the southern part of Stockholm County participated in the study. The results were analyzed with the help of Pierre Bourdieu's theory of cultural sociology. Results Overall results show that there are an clear difference in the spontaneous sport activity depending on whether you are involved in organized sports or not. Above all, there are differences in terms of their spontaneous sport in their leisure time. As part of the school day, the difference is not as great. The most common spontaneous sport during leisure time is for the non-organized sport students active walking and jogging, and the organized sport students it is jogging and soccer. During the school day is football the most common activity and also the spontaneous sport where there is the greatest difference between the groups. Besides football, the most common spontaneous activity within the school day is: walk, "other", basketball and table tennis. The organized sport students is also more active in outdoor activities, where they dominate four of the activities and are proportionally more active. Natural Trail and climbing are the only activities of the responses where there is no difference. There are clear differences between the groups in terms of what type of environment the spontaneous sport is practised during leisure time. Football pitch, sports hall and ”näridrottsplats” dominate where the organized sport students exercise their spontaneous sport. However, in the skatepark and in the playground is where the non-organized sport students are being found. Even in the school day the differences are the same, only exception is the playground which shows no clear difference. The organized sport students are more active on their leisure time with their parents. If the student is active with their parents so is he/she also active in an organized sport. Conclusions Based on our results and our discussion, we have the following conclusions: The organized sports students are more physically active in their leisure time, both in spontaneous sports and outdoor activity. If the students had completed training, exercise or outdoor activity with their parents, they are more widely active in organized sports and more active on their leisure time. Students who is organized in sport has football as their most popular activity to exercise on their spare time and during the school day. In the non-organized students are walking the most popular activity to exercise in their spare time and during the school day. The football field is the environment that is most used in conjunction with spontaneous sport, and that it is also the environment that students lack the most.

Riksidrottsförbundet är idrottsrörelsens samlingsorgan vilka bland annat ansvarar för den strategiska ledningen av den svenska idrottsrörelsen. Riksidrottsförbundet ska ansvara för att statliga medel används till att landets idrottsverksamhet drivs i enlighet demokratiska principer. Samtidigt består idrottsrörelsen av ideella idrottsföreningar med stark självbestämmanderätt. Uppsatsens syfte är att beskriva och förklara huruvida Riksidrottsförbundet, i en kontext av starka värden om föreningsfrihet och organisationers självbestämmande, har möjlighet att styra sina medlemsorganisationer mot ökad jämställdhet. Detta har studerats utifrån Riksidrottsförbundets egna policy- och styrdokument rörande jämställdhet samt intervjuer med Riksidrottsförbundet, Svenska Fotbollförbundet samt en enskild ideell idrottsförening. Studiens resultat visar att Riksidrottsförbundet inte på ett direkt sätt verkar kunna styra enskilda ideella föreningars agerande i jämställdhetsfrågor utan främst har en normgivande och mjukt reglerande roll.

Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att studera hur undervisningen i specialidrott påverkas av om läraren har en lärarutbildning. Våra frågeställningar är följande: Hur ser undervisningens innehåll och genomförande ut beroende på om läraren har en lärarutbildning eller inte? Hur uppfattar de båda lärarkategorierna sin utbildning och bakgrunds betydelse för att kunna bedriva specialidrotten? Hur arbetar de båda lärarkategorierna för att nå upp till målen i kursplanen för specialidrott? Metod I studien använder vi oss av kvalitativa intervjuer. Vi har intervjuat sex olika lärare i ämnet specialidrott, varav tre har en lärarutbildning och tre inte har. Lärarna representerar även tre olika idrotter, där varje idrott representeras av en lärare från vardera kategorin. Resultat Studien visar att likheterna mellan de två lärarkategorierna är att undervisningen till största del är praktisk där innehållet och momenten ser likadant ut, uppväxten och erfarenheter påverkar deras lärarroll, de vet vad som krävs av eleverna för att de ska uppnå sina mål med sitt idrottsutövande, för att uppfylla målen i kursplanen jobbar de med ämnesintegrering och lokala kursplaner finns för specialidrotten. Studien visar att skillnaderna mellan de två lärarkategorierna är att lärarna bedriver de teoretiska delarna inom specialidrotten, medan tränarna till största del enbart har de praktiska delarna, tränarna upplever kursplanen som diffus och svårtolkad, lärarna anser sig ha fördel av sin lärarutbildning och ger exempel på det, när undervisningen planeras så utgår tränarna i första hand från förbundens riktlinjer, medan lärarna använder sig av kursplanen i första hand. Slutsats Utifrån vårt resultat och vår diskussion har vi tagit följande slutsatser: För att förstå och kunna tolka en kursplan så har en lärarutbildning visats ha betydelse. Lärarutbildningen har visats ha betydelse för undervisningen av de teoretiska bitarna i specialidrott. Innehållet och syftet med den praktiska undervisningen i specialidrott ändras inte ifall du har en lärarutbildning. Erfarenhet i form av en gedigen tränarkarriär eller bakgrund som tidigare elitidrottare, är viktigt som specialidrottslärare för att veta hur eleverna ska uppnå sina mål.

Syfte Syftet är att utforska organisatoriska förutsättningar mot ett hållbart ledarskap (HBL) för att förebygga utbrändhet inom den svenska idrottsrörelsen. Frågeställningarna är: (1) På vilket sätt är Riksidrottsförbundet och Svenska Olympiska Kommittén kompetensstarka organisationer? (2) Erbjuds tränare social support och samhörighet av Svenska Olympiska Kommittén och Riksidrottsförbundet? (3) På vilket sätt erbjuds tränare strukturell stöttning och verktygsarbete från Svenska Olympiska Kommittén och Riksidrottsförbundet? Metod Metoden var en kvalitativ textanalys utifrån fyra steg: Identifiera ett problemområde, val av texter som ska analyseras, skapa ett analytiskt tema och göra en detaljerad analys (Fejes &amp; Thornberg 2009). En analys gjordes där tre underrubriker under hållbart ledarskap blev analysens fokusområden (Milen &amp; Lange 2000). Meningar, begrepp och stycken relevanta till dessa underrubriker lyftes ut och redovisades i resultatdelen. Resultat Ökad kontroll och styrning sker efter ekonomiska föreningars riktlinjer i brist på annat. Detta skapar en intressekonflikt, vilket syns tydligt i måluppföljningen av utvecklingsarbetet. Det har bidragit till att Riksidrottsförbundet (RF) utlyst en utredning av den, vid tillfället, sittande regeringen. Utredningen skulle handla om hur ideella organisationer kan utvecklas och kompetensstärkas. Tränare erbjuds social support och samhörighet av Svenska Olympiska Kommittén (SOK) och RF. Hur de går tillväga med detta arbete eller hur uppföljningsarbetet ser ut finns inte mycket offentlig dokumentation kring. Däremot kan vi utifrån de dokument vi tagit del av konstatera att sociala mål inte följs upp, skrivs ner eller skapas. SOK håller i ett individanpassat topp- och talangprogram som ska förmedla och erbjuda tränaren resurser, kunskap och information. På vilket sätt de gör detta eller med vilka verktyg är otydligt. RFs dokument tar inte upp tränaren i samma omfattning som SOK. Slutsats Det finns i officiella dokument ingen information om på vilket sätt tränare erbjuds social support och samhörighet samt verktygsarbete av SOK och RF, eller hur en kompetensstark organisation skapas och utvecklas inom dessa två organisationer. / <p>Ämneslärarprogrammet, Specialidrott</p>

Inledning: Innebandy är Sveriges största inomhusidrott som år 1985 blev antagna som ett specialförbund till Riksidrottsförbundet (RF). Som medlemmar hos RF ska deras regler och antidopingreglement följas. De regler som RF har beträffande doping bygger främst på den internationella dopingorganisationen World Anti-doping Agency (WADA) antidopingregler. WADA:s antidopingregler innebär bland annat att utbildning ska ges till idrottsutövare om dopingbrott och dopingkontroller. Trots det finns det indikationer på innebandyspelare har bristfällig kunskap om antidoping. Syfte: Syftet med studien var att undersöka vilken kunskap innebandyspelare på nationell elitnivå hade om Riksidrottsförbundets och svenska innebandyförbundets antidopingarbete och dopingregler. Frågeställningar: -       I vilken grad kunde innebandyspelare på nationell elitnivå beskriva Riksidrottsförbundets standarder för dopingkontroller av idrottsutövare? -       Vilken kännedom hade innebandyspelare på nationell elitnivå om Riksidrottsförbundets Röd-gröna lista samt WADA:s dopinglista? -       Hur fick innebandyspelare information och kunskap gällande dopinglistan och dopingkontroller? -       I vilken grad genomförde Svenska innebandyförbundet utbildningar om antidoping och standarder för dopingkontroller? Metod: En kvantitativ design användes där enkäter samlades in i pappersform samt via internet. På enkäten svarade totalt 34 aktiva innebandyspelare på nationell elitnivå. Resultat – Resultatet visade att kännedomen innebandyspelare på nationell elitnivå hade om antidopingarbetet och dopingregler var bristande. Majoriteten av respondenterna hade inte kunskap om vilka standarder som gällde samt vilka skyldigheter de hade vid en dopingkontroll. Slutsats – Elitinnebandyspelare i Sverige hade en bristande kunskap om RF:s antidopingarbete och dopingkontroller. För att förbättra kunskapen var ett förslag på en åtgärd att fler utbildningar av Svenska innebandyförbundet och RF gavs då det kan bidra till att färre idrottsutövare använder dopingpreparat och metoder.

The purpose of this study has been to investigate how padel has managed to increase in such a rapid speed and what main reasons has been for its growth but also to investigate what impact padel has had on other racquet clubs in Sweden. In this study we therefore reached out to several associations with a delimitation to the racquet sports to create a greater understanding. This study has shown that the main reasons for the growth of the sport has been in its advantage of being relatively easy to play no matter what level. The padel centres have also changed the common depiction of a normal sports association in that way that the padel centres is run more like a corporation which also has led to the development of the sport. The results show that padel has not led to a negative impact for the other big racquet sports, rather the opposite. All the associations welcome padel and agree that more racquet sports are great for everyone and could be a gateway to each other’s sports.

The aim of this study is to investigate the debate surrounding increasing commercial development in Swedish sports during the years 1997 until 2013. The main target is to identify the different arguments inside of the Swedish National Sports Association (RF) and how the 51-percent rule has impacted democracy in Swedish sports. The source material are protocols from the General Assembly in RF, RF-stämman and the RF board meetings, Riksidrottsstyrelsen. The material also includes the two investigations leading up to the main decisions being made in 1999 and 2013. The arguments were analyzed based on three logics; democratic, commercial and competitive as well as the ideal type föreningsdemokrati. As earlier publications have proved, competitive goals have pushed the commercialization forward, on behalf of democracy. The arguments in our result reflect that, as the main arguments for a commercialization of sports is to improve finances. The arguments against it want to protect the democratic tradition that Swedish sports is based upon. The result of the study shows that there are several nuanced layers to the debate. Finally the study confirms that the democratic traditions in Swedish sports have partly been devalued as a result of the 51-percent rule.

<img src="blob:https://su.diva-portal.org/d5e5cd9f-0853-4588-ad8c-519e63ca14a2" /> I skuggan av prispallen Elin Westerlund är 28 år gammal och Sveriges bästa kvinnliga häcklöpare. Hon drömmer om OS, men kämpar för att överleva vardagen. Utanför friidrotten le- ver hon som ensamstående småbarnsmamma och en historia avätstörningar och prestationsångest. Samtidigt har hon ett banksaldo som of- tast visar på noll. Vad är det som motiverar Elin och många andra elitidrottare i Sverige att satsa allt på sin idrott? Några månader innan inomhus-VM i Birmingham hamnade Elin Westerlund i en ekonomisk kris. Dagen innan julafton låste hon ut sig från sin lägenhet. I den fanns pass, nycklar och plånbok. Julafton skulle firas hemma i Karlskrona och i mellandagarna skulle hon åka på trä- ningsläger till Sydafrika. Det var bråttom. Hon fick tag på en låssmed som borrade upp hela låset och krävde 10 000 kr för att installera ett nytt. Utöver den kostnaden krävde studentbo- endet ytterligare 10 000 kr för att reparera skadan som låssmeden hade åstadkommit. En vecka innan inomhus-VM i Birmingham fick Elin beskedet att hon hade kvalat in. Då var hon tvungen att ta ledigt från jobbet vilket skulle betyda att hon skulle förlora 10 000 kr i lön. Under en kort period låg hon back nästan 30 000 kronor. VM var i fara, inte på grund av nå- gon skada, utan på grund av ett stort hål i plånboken. - Tänk så många elitidrottare som satsar men som aldrig kommer till ett VM. Jag kan ju inte tacka nej för att jag inte har råd att åka. Det är ju helt sinnessjukt, säger Elin. Då fick hon idén att starta en insamling via Facebook. Hon satte ett mål på 20 000 kr. Den summan överskred hon på några dagar. Till slut hade hon samlat in 30 000 kr och kunde tacka ja till inomhus-VM i Birmingham. - Jag är van att ligga på noll. Men det är när jag ligger på minus 30 000 kronor som det blir lite jobbigt, säger Elin. Väl på VM gick det inte vägen för Elin. Hon sprang in på tiden 8.36 och kom sist i sitt för- söksheat. Hon var utslagen. Ett snöpligt slut på en omtumlande vinter. ! Elin värmer upp på den blåa tartanbanan inne i Sätrahallen inför ett tufft sprintpass. 200 me- ters intervaller står på dagens träningsprogram. Ett klassiskt mjölksyrepass. Stämningen är lekfull i Elins träningsgrupp. Här tränar några av Sveriges bästa friidrottare, bland andra Moa Hjelmer och Irene Ekelund. Elin är klädd i orangea tights med svarta strumpbyxor ovanpå, en mörkblå topp och ett vitt pannband på huvudet. I bakgrunden hör man radion spela samtidigt som regnet slår nätt mot de breda fönsterrutorna. -  Varför är jag så nervös? undrar Elin samtidigt som hon ler åt tränaren Rolle Bergman -  Jag vet inte, jag kan inte hjälpa dig med din prestationsångest, säger Rolle Bergman lite skämtsamt. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/976ea23f-4770-4aea-b8b0-05bb41ba4e8d" /> Med både VM deltagande och SM guld på meritlistan kan man lätt tro att Elin lever ett proffsliv. I verkligheten kämpar hon med att överleva vardagen. Hon tränar 10–12 pass i vec- kan och jobbar som vaktmästare på Sollentunavallen för att få ihop ekonomin. -  Mamma, mamma? skriker Emilia. -  Ja, jag kommer! ropar Elin. Elin avbryter sin uppvärmning för att springa bort till sin dotter Emilia som ligger på höjd- hoppsmattan. Emilia är sex år och får ofta hänga med på Elins träningspass. Att både vara mamma och elitidrottare är en utmaning. Att pressa sig till det yttersta på träningen samtidigt som att ha koll på sitt barn kämpar Elin med dagligen. - Jag måste hålla på koll på henne under mina träningspass. Det blir lite splittrade tan- kar. När man helst vill lägga sig och dö måste man hålla sig på benen för hennes skull, säger Elin. När det är dags att springa intervaller flyttar sig träningsgruppen ned till 200 meters-starten. Elin plockar fram en iPad så att Emilia ska ha något att göra under tiden. Sedan vandrar hon bort till startlinjen där två av hennes träningskompisar förbereder sig. En utav dom är Isabelle Eurenius, svenska mästarinnan på 100 meter från 2014. Startkommandot går och 200 meter senare ligger Elin på helt däckad på höjdhoppsmattan av all mjölksyra, samtidigt som Emilia spelar spel på sin iPad. - Elin kan inte fokusera på idrotten till 100 procent. Det är för mycket störningsmoment, men så är det när man har barn. Jag har sett till att hon får ta med Emilia under de träningspass jag leder. Det kan underlätta hennes vardag lite grann, säger Rolle. Rolle vandrar runt med ett tidtagarur på innerplanen samtidigt som träningsgruppen springer intervaller i full fart. Mellan loppen går han till höjdhoppsmattan och skriver ned tiderna på ett svart anteckningsblock. - Elin måste upp på en högre nivå för att synas. Då kan hon lättare knyta till sig spon- sorer. Jag hoppas att motivationen finns där, säger Rolle. Elins föräldrar har varit väldigt uppmuntrande från första början till hennes elitidrottssatsning. Hon började med friidrott redan när hon var 8 år och märkte tidigt att hon var snabb. Idag är hon Sveriges bästa häcklöperska och har vunnit sex SM-guld på 60 meter och 100 meter häck. Vad är målet till sommaren? - EM är det stora målet. Det känns som att det är dags för mig att prestera på stora mästerskap. Jag har gjort tre mästerskap och det har varit pannkaka varenda ett, sä- ger Elin. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/f53f2b22-2d7c-45f8-8be1-37be8d58f431" /> På EM i Amsterdam 2016 kom Elin från en lång skadeperiod och hade inte tränat ordentligt. Hon slog i en häck, tappade balansen och ramlade ihop. Istället för att gå vidare till en semi- final blev hon viral i brittisk media med rubriken ”Elin Westerlund falls on her face during Eu- ropean Athletics Championships. Under inomhus-EM i Belgrad 2017 tjuvade Elin ut sig efter en grov arrangörsmiss. Bara i hennes lopp diskades fyra tjejer på grund av tekniskt strul av startfunktionärerna. På inomhus-VM i Birmingham 2017 blev Elin sjuk precis innan och hade ingen energi att prestera med. Hon kom sist i sitt försöksheat och var utslagen. Vad är det som motiverar dig att komma till träningen varje dag? - Jag gillar att leva det här livet med alla resor och tävlingar. Jag mår så himla bra av att träna. Jag drömmer om att någon gång kvala till ett OS, säger Elin. Idrotten har i flera stunder varit ett jobbigt inslag i Elins liv. I februari publicerade hon en bild på Instagram efter en misslyckad SM-start. I inlägget beskrev hon tävlingen som det största misslyckandet i karriären, hur hon bröt ihop på arenan och hur tårarna inte kunde sluta rinna. Hon trodde att hon hade missat sin enda chans att kvala till inomhus-VM i Birmingham och en möjlighet att förändra sin vardag. Hon beskrev känslan av att vara i limbo mellan idrottare och hobbyidrottare som en position hon hatade över allt annat. Hon kunde inte prestera någonting bra, varken i idrotten eller arbetet. -  De dagar jag är omotiverad är dagar som blir stressiga av att inte få ihop det med jobb och träning. Om jag har jobbat hela dagen är det kämpigt att träna på morgonen därpå. Det kan vara tufft. Jag har kommit till träningar och inte haft någon lust eller ork. Då åker jag hem istället, säger Elin. -  Det är lite tufft att vara mamma, samtidigt som man ska vara elitidrottare, fortsätter Elin samtidigt som hon tar upp Emilia i famnen som gråter av magont. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/ea310437-01a7-4ebf-aa00-ffe92f3cc19a" /> När träningen är slut i Sätrahallen går Elin till sin bil som är parkerad strax utanför arenan. Hon leasar en blå Volkswagen som hon har fått lite rabatt för via sin bilhandlare. Elin spänner fast Emilia i baksätet och sätter sig sedan framför ratten. Bilresan till hennes bostad i Upp- lands Väsby tar cirka 40 minuter. Du slutade med friidrotten 2010. Varför gjorde du det? - Jag drogs med ätstörningar under en ganska lång period. Jag var ganska rejält sjuk. Jag hade bulimi och började väga för lite. Därefter blev jag anorektisk och då fick jag lov att sluta med friidrotten. Det gick inte att träna längre. Jag tränade inte längre för att tävla utan bara för att bli smal. Jag kände mig för muskulös och då ville jag sluta så att jag kunde bli ännu smalare, säger Elin. Hur mådde du då? - Skitdåligt faktiskt, säger Elin. Fanns det en situation där du verkligen nådde botten? - En gång när jag var i 20 års åldern firade jag midsommar hemma hos mormor och morfar. När alla skulle festa på kvällen kände jag att jag ville åka hem. Då åkte jag till SATS och sprang på löpbandet i flera timmar. Jag hade ätit en massa mat och åkte till gymmet för att dämpa ångesten. Då kände jag att det inte är så här jag vill hålla på, säger Elin. Något år efter att Elin slutat med friidrotten blev hon gravid med sin dotter Emilia. Under gra- viditeten drabbades hon av hyperemesis. Ett tillstånd som gjorde att Elin mådde konstant illa och hade svårt att äta. - Jag kräktes, kräktes och kräktes hela tiden när jag var gravid, säger Elin. -  Vad pratar ni om? undrar Emilia från baksätet. -  Vi pratar om när du var i min mage, att jag mådde lite illa då, säger Elin samtidigt som hon fnissar. Elin börjar accelerera med sin blåa Volkswagen på motorvägen. - Jag kunde knappt dricka vatten. Jag minns en gång när jag åkte tunnelbana till min förra lägenhet. Jag fick stanna och kräkas mellan varje station. Så det slutade med att jag blev inlagd. Det var lite tufft när man kom från bulimi, säger Elin. Ett år efter att Emilia föddes hade Elin tröttnat på att sitta hemma hela tiden. Hon hade köpt ett gymkort, men bara använt det två gånger. En dag bestämde hon sig för att åka ut till Bo- sön, en stor idrottsanläggning på Lidingö. Väl där stötte hon ihop med mångkamperskan och kompisen Nadja Casadei. Nadja peppade Elin att komma igång med träningen och erbjöd henne att följa med på några träningspass. Då började Elin tycka att det var roligt med friid- rotten igen och längtade tillbaka. Efter ett par mörka år gick det plötsligt väldigt lätt. 2013 bestämde sig Elin för att börja med friidrotten igen och framgångarna kom i snabb takt. Efter ett års träning var hon bättre än någonsin och lyckades kvala in till sitt första EM. Var- dagen var fortfarande tuff och krocken mellan elitidrotten och det övriga livet blev allt större nu när hon var ensamstående mamma till sin dotter Emilia. - Ibland tänker jag tanken om det faktiskt är värt det? Jag har fan inte ens råd att köpa en ny tröja liksom. Jag försakar så mycket, framförallt om jag inte får resultat på ba- nan för den tiden som läggs ned. Då undrar man fasen är det verkligen värt det. Jag har ju inte ett öre över, snarare tvärtom varje månad. Men sen tänker jag till en stund och då tycker jag att det är värt det ändå. Då kör jag på ett tag till, säger Elin samti- digt som hon skrattar. Göran Kenttä är forskare inom idrottspsykologi på GIH och ansvarig för idrottspsykologi vid Riksidrottsförbundet. Han var initiativtagare till Riksidrottsförbundets samarbete där en mottagning för elitidrottare som lider av psykisk ohälsa öppnades för tre år sedan i Stock- holm. Sedan dess har även en mottagning med samma syfte öppnats i Malmö. Verksamhe- ten inriktar sig på elitidrottare/ledare över 18 år på landslagsnivå eller som precis har av- slutat sin karriär. 20–30 procent av Sveriges elitidrottare har problem med psykisk ohälsa, ungefär samma siffror som i det övriga samhället. Däremot är det tre gånger vanligare med ätstörningar, precis det friidrottaren Elin Westerlund drogs med som ung. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/bfcffabf-d883-41c2-a964-b88054246346" /> Hur ser du på elitidrottare som lever en vardag likt Elin Westerlunds? - Nyckelfrågan är om det är hållbart. I värsta fall kan det leda till någon form av ut- mattningssyndrom. Det finns många som försöker få en vardag att gå ihop och som lyckas ganska bra. Det är beroende av att du har ett bra socialt nätverk och om du är lyckligt lottad med föräldrar som kan ge både tid och pengar. Hur länge du orkar varierar från person till person. Jag skulle önska att det fanns mer stöd för dem som är på en hög nivå. Resultaten ska inte falla på resurser och tid, säger Göran Kenttä. Tror du att det finns många idrottare som kanske vill, men inte kan, sluta med sin idrott? - Det finns det säkert av olika skäl. En sådan situation kallas för “Entrapment”. Det betyder att du sitter fast i din nuvarande situation och det kommer från socialpsyko- login. Du tänker kanske “Fasen jag får inte ihop det, men jag kan inte göra något annat”. Du måste kämpa på. Det slutar oftast med att det inte blir hållbart längre och att du går in i väggen eller kollapsar på något sätt, säger Göran Kenttä. När tycker du att det inte är värt att hålla på längre med sin idrott? - När kostnaderna är mycket större än intäkterna. Och då menar jag på ett mentalt plan. Lider du, mår du dåligt eller känner du dig otillräcklig, så tycker jag att du mås- te se över din situation och göra val i livet, säger Göran Kenttä. Ser du det som ett problem att många elitidrottare identifierar sig med sin idrott? - Det kan vara problematiskt. Går du igenom ofrivilliga karriäravslut, som skador eller att du inte platsar så kan det leda till en form av identitetskris. Att associera allt till idrotten kan göra det svårt att hitta vidare. Det är viktigt att göra något annat förutom idrotten. Jag kan väl tycka att idrotten bör ta ett större ansvar vid en karriärväxling. Vissa tycker att det är ett lyxproblem, men många elitidrottare lägger ned allt de kan i idrotten och får stöd för det. Vissa behöver få övergångsstöd. Det är svårt att hitta andra exempel där du är förbrukad vid 30 års ålder, säger Göran Kenttä. Tycker du att elitidrotten behöver mer hjälp när det gäller psykisk ohälsa? - Psykisk ohälsa inom elitidrotten är ett problem som har lidit av bristen på ekonomis- ka resurser. Vi har öppnat en mottagning i Stockholm och Malmö som inriktar sig på elitidrottare med psykisk ohälsa. Förhoppningsvis växer det stödet så att fler kan få hjälp. Stigmat är ganska stort när någon drabbas av psykisk ohälsa. Elitidrottare som mår dåligt söker sällan hjälp. Inom idrotten betraktar man psykisk ohälsa som en mental svaghet. Det får inte finnas inom elitidrotten. Vi behöver normalisera psy- kisk ohälsa och göra det lättare för elitidrottare att få hjälp, säger Göran Kenttä. Vad är det som motiverar de personer som befinner sig i limbo mellan hobbyidrottare och elitidrottare att satsa allt på sin idrott? - Det finns många som gör det av passion och glädje, vilket är positivt, men många elitidrottare anser att det inte finns något annat som de kan göra. Ibland är det andra personer som har investerat i dig och det kan göra att du utövar idrotten för någon annans skull än din egen, säger Göran Kenttä. Elin parkerar bilen utanför sin lägenhet i Upplands Väsby. Klockan börjar närma sig nio på kvällen och himlen har börjat mörkna allt mer. Elins lägenhet ligger i ett svart trähus, långt ifrån närmaste pendelstation. När Elin kommer innanför dörren går hon direkt till kylskåpet och börjar plocka fram mat för att förbereda middag till Emilia och sig själv. - När jag kommer hem så sent brukar jag bara gå och lägga mig. Efter ett sådant här träningspass är jag ganska slut, säger Elin. Elin tar fram ett paket lövbiff från kylen. Sedan steker hon köttet i stekpannan samtidigt som man hör Emilia leka i bakgrunden. - Friidrotten gör mig glad. Det känns som att jag fortfarande har mycket kvar att utveck- la. Dessutom tillåter den mig att leva en livsstil som jag verkligen gillar. Jag gillar att vara aktiv. Jag hade aldrig kunnat resa som jag gör nu och det är något jag verkligen värdesätter, säger Elin. Om fem år tror Elin att hon har slutat med friidrotten. Tanken är att Elin ska börja plugga marknadskommunikation i höst och förhoppningsvis har hon då ett jobb som hon verkligen vill satsa på. - Det känns inte läskigt att sluta med friidrotten, jag har redan gjort det en gång. Det är nästa steg och känns naturligt, men jag hoppas kunna hålla på några år till, säger Elin. Identifierar du dig själv med friidrotten? - Det är det jag gör och allt jag lägger min energi på, säger Elin. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/764c6825-6d76-404f-bc50-3363fe9d2233" /> Tycker du att du får den support du förtjänar? - Min klubb Spårvägen stöttar mig jättebra. Vill man åka på en lite större tävling eller träningsläger så fixar de det. Sen önskar man att det fanns mer sponsorer som skulle vilja stötta mig. Under hela hösten har jag jagat, skrivit och letat efter företag som kan stötta mig ekonomiskt. Jag tycker att jag har en ganska speciell och unik historia, ändå lyckas jag inte få några sponsorer. Det känns lite tufft faktiskt. Det är konstigt, för alla gillar ju idrott, säger Elin. Känns det orättvist att division 1 spelare i fotboll kan tjäna mer än VM-deltagare i friidrott? - Ja. Det känns lite orättvist. Samtidigt förstår jag ju det. Fotboll har ju sina matcher som de tar betalt för. De har mycket fler åskådare än vad vi har i friidrotten, säger Elin. Peter Mattson är idrottschef på Riksidrottsförbundet. Han tycker att ett av idrottens största problem är att det finns så många elitidrottare som inte lyckas realisera sin potential. Peter Mattson tror att en orsak till detta beror på att många elitidrottare inte har tillräckligt god eko- nomi. Däremot tror han inte att idrotten kan ha haft en negativ inverkan på elitidrottare efter avslutad karriär. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/965c39c5-1e85-4ad0-aaa7-a04a888903e3" /> Elitidrottare som lider av psykisk ohälsa söker ofta inte hjälp för sin sjukdom. Det beror myc- ket på den kultur som finns inom idrotten. Psykisk ohälsa jämförs ofta med mental svaghet. Riksidrottsförbundet jobbar för att förändra den inställningen. - Vi har startat ett samarbete med två mottagningar för psykisk ohälsa runt om i lan- det. Vi vill att elitidrottare som drabbas av psykisk ohälsa ska få hjälp och gör därför en rad olika utbildningsinsatser inom idrotten. Vi ska framförallt göra det lättare att slussa vidare idrottare till sjukvården, säger Peter Mattson. Ätstörningar är ett problem inom elitidrotten. Det är tre gånger vanligare med ätstörningar än i det övriga samhället. Riksidrottsförbundet tror att det är en följd av de krav som ställs inom vissa idrotter. - Idrotter där vikten har en direkt påverkan på resultatet är i riskzonen. Men ätstörning- ar är en psykiatrisk diagnos. Den allmänna sjukvården har ansvar att behandla sjuk- domen. Det finns lindrigare former av ätstörningar som Riksidrottsförbundet som vi inom idrotten måste bli bättre på att förebygga och vara uppmärksamma för att de aktiva inte ska drabbas. Vi anordnar nätverksträffar och gör utbildningsinsatser för idrotter i riskzonen, säger Peter Mattson. Klockan är strax efter tio på förmiddagen när Elin ska träna styrketräning i en lokal på Sollen- tunavallen. Lokalen är nybyggd och en svag doft av lim känns i luften. En grupp ungdomar från Sollentunas löpargymnasium har samlats vid ingången för att gå igenom dagens trä- ningspass. Här brukar Elin träna själv om hon inte hinner träna med Rolles träningsgrupp. - Oavsett om du lyckas eller inte så kommer du ha nytta av att ha gjort en målinriktad satsning. Du lär dig att planera och utvärdera din träning. Det är sällan som du kan ta skada av en elitidrottssatsning. De allra flesta mår bra i sin elitsatsning och har nytta av erfarenheterna genom hela livet, säger Peter Mattson. Men detta är också hennes arbetsplats. Här jobbar hon 70 procent som vaktmästare och har ansvaret för faciliteterna omkring Sollentunavallen. - Varannan helg jobbar jag lördagar 7–21 och söndagar 14–24. När jag ska träna på måndagen efter är jag helt slut. Då finns det ingen energi kvar, säger Elin. Idag ska Elin träna styrketräning. Hon ska göra övningar för att förbättra explosiviteten i benmusklerna. Elin greppar tag om skivstången som väger över 60 kilo och frivänder i ett svep mot bröstet. - Vissa dagar skiter jag i träningen. Finns det ingen energi så går det inte. Då är det ingen mening att försöka heller, säger Elin. Samtidigt är det få gånger som Elin känner sig omotiverad till att åka på träningen. Det är ju trots allt den hennes liv kretsar kring. Däremot är det viktigt att få bra resultat på träningen. Uteblir de, så försvinner motivationen. - Om jag inte utvecklas resultatmässigt så tycker jag inte att det är kul. Det är det man strävar efter. Jag känner att jag inte riktigt nått min fulla potential, säger Elin. Utöver ätstörningarna så kämpade Elin länge med sin prestationsångest. Redan vid 14–15 års ålder började hon satsa på friidrotten och anpassade vardagen till idrotten. Problemet var att rädslan att misslyckas växte sig större än tron på att lyckas. - Jag lade ned så himla mycket tid och energi på friidrotten att jag anpassade hela livet till det. Till slut kunde jag inte cykla till skolan för att jag var rädd att bli trött i benen inför träningen, säger Elin. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/e0193a29-4150-4f4c-8345-2d54e47524cc" /> Tycker du att prestationsångest är ett stort problem inom elitidrotten? - Ja, det ska väl jobbas med all sorts ångest tänker jag. Det kanske ska uppmanas mer att du ska söka hjälp för det. På något sätt behöver idrotten ge enklare vägar till vård. Ibland har jag uppfattat att jag har ringt och försökt få hjälp någonstans och så blir jag bara skjutsad vidare. Det tog så lång tid innan jag fick någon stöttning. Hade det funnits någon enkel väg inom idrotten att få hjälp så hade det underlättat för många tror jag, säger Elin. Tror du att det är det många elitidrottare som gömmer sin prestationsångest? - Ja, det tror jag. Det har däremot blivit accepterat att må dåligt när du presterar dåliga resultat. Det kan vara svårt för en utomstående person att veta om det är en vanlig deppig period eller om det är steget längre, säger Elin. Vad drömmer du om efter karriären? - Jag vill kunna göra det jag vill utan att behöva tänka så mycket. Att kunna åka på semester och äga ett trevligt hus. Jag hoppas att vardagen är lite lugnare än vad de är nu, säger Elin samtidigt som hon byter om till ännu ett arbetspass. <img src="blob:https://su.diva-portal.org/f60b4452-7c44-4f42-94f5-091320c35912" /> Johan Forsberg

Syfte och frågeställningar Syftet med studien är att kartlägga internationella och nationella rekommendationer för hjärtscreening samt ta reda på hur specialidrottsförbunden hanterar riksidrottsförbundets rekommendationer kring hjärtscreening. På vilket sätt följer specialidrottsförbunden upp genomförande av hjärtscreening? Hur ser specialidrottsförbunden på vem som tar ansvar för genomförandet av hjärtscreening? Hur arbetar specialidrottsförbunden för att få ut riksidrottsförbundets rekommendationer om hjärtscreening till sina elitidrottare?   Metod Denna studie är en kvalitativ studie med intervju som metod. Den intervjumetod som har använts är en explorativ intervju med öppna, strukturerade frågor. Samt den ”riktat öppna” intervjun. De fem specialidrottsförbund vi har intervjuat är fotboll, ishockey, basket, orientering och friidrott.   Resultat Alla intervjuade specialidrottsförbund anser att det är viktigt att följa upp genomförandet av hjärtscreening. Det finns ingen som är ansvarig för genomförandet av hjärtscreening om idrottaren inte har kontrakt med ett förbund eller förening, vilket gör att ansvaret läggs på den idrottande individen. Om elitidrottaren har ett anställningsliknande förhållande med kontrakt är det respektive specialidrottsförbund eller förening som har ansvar för att hjärtscreeningen genomförs. För att nå ut med information om hjärtscreening använder sig förbunden av olika metoder. Bland dem är hemsidor, tränarmöten, tidningsartiklar och information till idrottsläkarföreningar vanliga. Ett förbund går inte ut med några rekommendationer alls.   Slutsats Det finns inget gemensamt svar från specialidrottsförbunden. Svaren varierar från att det är förbundsläkarens ansvar, specialidrottsförbundets ansvar, föreningens ansvar, individens ansvar eller/och önskemål om att det skulle vara Sveriges olympiska kommittés ansvar (finansiellt). Det gemensamma för alla specialidrottsförbund är att de följer Riksidrottsförbundets rekommendationer när det kommer till elitidrottare. Innehar idrottaren kontrakt är det specialidrottsförbundet eller föreningen som står för kontraktet som har ansvaret för genomförande av hjärtscreening. Det är klart vem som har ansvar för att hjärtscreeningen genomförs av elitidrottare dock är det otydligt om det genomförs eller inte.

No description available.