Antalet studenter med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) har ökat de senaste åren. Det innebär att studie- och yrkesvägledare inom universitet och högskolor i allt större utsträckning möter dessa studenter. Syftet med den här studien är att få större förståelse för hur studie- och yrkesvägledarna arbetar med den individuella vägledningen av studenter med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det kan ge fördjupad och betydelsefull kunskap för den fortsatta vägledningen inom högre utbildning. Åtta semistrukturerade intervjuer har genomförts med studie- och yrkesvägledare på fem olika lärosäten i Sverige. Intervjuerna ger en möjlighet att synliggöra vägledarnas upplevelser, uppfattningar och arbetssätt med studenter som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Den insamlade datan har tematiserats med hjälp av tematisk analys, vilket har resulterat i tre huvudteman: identifiering av studenter med npf, det individuella vägledningssamtalet och kompetensutvecklingsbehov. Vi diskuterar vikten av tidig identifiering av studenter med npf, som kan leda till att de får rätt stöd och lyckas bättre med sina studier. Vi diskuterar också karriärteoriernas betydelse för en professionell vägledning. Vi lyfter studie- och yrkesvägledarnas önskemål om att få mer kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, i syfte att öka tillgängligheten och att motverka diskriminering. Avslutningsvis diskuteras de regelverk som styr studie- och yrkesvägledarnas arbete. Vidare forskning behövs om studenternas upplevelse av studie- och yrkesvägledning inom högre utbildning och det stöd som erbjuds under studietiden.

Vägledning är betydelsefullt enligt litteraturen, dock visar ett antal studier och granskningar på brister i arbetet med studie- och yrkesvägledning inom skolväsendet. Det som främst behöver utvecklas och stärkas är vägledning som hela skolans ansvar; organisering, ledning och styrning. Fokus för den här studien är gymnasiementorers upplevelse av sitt uppdrag relaterat till studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar, samt hur mentorer ser på sina förutsättningar att utöva och utveckla studie- och yrkesvägledningen utifrån sitt uppdrag. Förhoppningen är att studiens resultat ska bidra till att utveckla och stärka studie- och yrkesvägledning för att skapa hållbara effekter för både människor och samhället i stort. För studien valdes en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer. Sju gymnasiementorer vid en kommunal gymnasieskola intervjuades. Mentorerna är samtliga anställda som lärare vid både högskoleförberedande och yrkesprogram. Resultatet visar på att mentorerna upplever att de har och tar visst ansvar för studie- och yrkesvägledning, men att de har begränsade formella förutsättningar för mentoruppdraget generellt. Det finns få uttalade förväntningar och ingen formell beskrivning avseende vägledning specifikt för mentorerna. Studien visar även att mentorskap och vägledning har klara beröringspunkter med fler likheter än skillnader. Mentorerna i studien beskriver sitt arbete påfallande likt snäv/individuell vägledning. Utifrån studiens resultat framstår det som att skolväsendet och andra berörda aktörer skulle kunna dra nytta av ett vidgat perspektiv på vägledningens och mentorskapets former samt vilka funktioner som skulle kunna bidra till att utveckla studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar. I teorin se till forskning, i praktiken prova; exempelvis leda och organisera för att skapa förutsättningar för reflektion, samverkan och samarbete mellan olika funktioner i olika former.

Syfte: Syftet med studien var att utifrån deltagarnas tidigare erfarenheter av individuell coachning undersöka vilka faktorer som kan vara viktiga för en fungerande individuell digital hälsovägledning. Metod: Studien utfördes med en kvalitativ metod utifrån fokusgrupper med totalt tio deltagare, fördelat i tre grupper, där de diskuterade frågor utifrån en intervjuguide. Resultat: Genom en manifest innehållsanalys framkom en huvudkategori och tre underkategorier. Huvudkategorin var “Skapa personlig relation” och underkategorierna var “Bygga förtroende genom videosamtal & uppföljning”, “Tillgodose behov genom individanpassning” och “Skapa större frihet genom flexibilitet & tillgänglighet”. Resultatet visade att en personlig relation mellan kund och hälsovägledare var det viktigaste för en fungerande digital vägledning. Denna relation kunde enligt deltagarna skapas genom videosamtal och regelbunden uppföljning. Deltagarna menade att tillgodose behov genom individanpassad vägledning var en viktig faktor, och för att kunna göra det var den personliga relationen viktig. Slutligen ansågs den frihet som skapas till följd av flexibiliteten och tillgängligheten vara både en fördel, men också en viktig faktor för en fungerande digital hälsovägledning. Slutsats: Resultatet visar konkreta faktorer som hälsovägledare och andra yrken inom hälsopromotion kan ha användning av vid digitalt arbete.