Bakgrund: Katastrofer orsakar stor skada på samhällen och människor samt är svåra att förebygga helt. Trycket på sjukvården ökar markant till följd av katastrofer. Sjuksköterskorna är den professionen som blivit synonym med katastrofvård. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa sjuksköterskors upplevelser av att vårda i ett katastrofdrabbat område. Metod: Studien genomfördes som en allmän litteraturstudie med induktiv ansats. Underlaget blev åtta kvalitativa resultatartiklar som bearbetades genom en innehållsanalys. Resultat: Studiens resultat påvisade att vårda i en katastrofvar mer komplext och hade fler dimensioner än vården i en icke katastrofmiljö. Sjuksköterskorna upplevde påfrestningar i form av yttre faktorer som farliga miljöer, bristande resurser, utmattande arbetsförhållanden och kulturella skillnader. Sjuksköterskorna mötte moraliska dilemman och tvingades till ställningstaganden med direkt påverkan på egen och patientens hälsa. En ökad emotionell och fysisk belastning på sjuksköterskorna förekom under katastrofen Konklusion: Sjuksköterskornas upplevelser grundade sig i de yttre faktorerna som i sin tur skapade moraliska dilemman. De upplevelserna la grunden till de emotionella och fysiska påfrestningarna som sjuksköterskorna upplevde. Det finns behov av vidare forskning kring omvårdnad i katastrofer för att möjliggöra bättre förberedelser vilket skulle stärka sjuksköterskornas resiliens och därav öka kvalitén på vården. / Background: Disasters cause great damage to communities as well as people and arehard to entirely prevent. The amount of workload on healthcare is heavily increased as aresult of a disaster. The nursing profession has become synonymous with disaster care. Aim: The aim of this study was to illustrate nurses' experiences of caring in a disasterstricken area. Method: The method used in this study was a general literature study with an inductive approach. Eight qualitative articles became the basis of this study and these were processed through a content analysis. Result: The result in this study showedthat caring in a disaster was more complex and featured additional dimensions compared to that of a non disaster-stricken environment. The nurses experienced strains from external factors such as dangerous environments, lack of resources, exhausting working conditions and cultural differences. The nurses were caught in ethical dilemmas and were forced to make the hard choices which had a direct impact on theirown and the patients health. An increase in emotional and physical load on the nurseswas apparent throughout the disaster. Conclusion: The nurses' experiences were based on external factors which in turn created ethical dilemmas. These experiences lay the foundation for the emotional and physical strains on the nurses. There is a need forfurther research of disaster nursing to improve the preparations which would in turn strengthen the nurses resilience and thereby increase the quality of care.

Water, and particularly clean water is essential for humans with a profound effect on health and has the capacity to reduce illnesses. Paradoxical, water is a medium where disease causing agents could be transmitted into the human body. Water can cause illness both from distribution of pathogenic organisms into the human system and also if not consumed in a required amount, leading to dehydration and other complications. Today catastrophes and disasters hit different areas in various forms. When such an event occurs, infrastructure is often disturbed or destroyed, and the supply of fresh water may be threatened. The Swedish Civil Contingencies Agency (MSB) is a government agency in Sweden, with a task to developing the community’ssocietal ability to prevent and handle emergencies, accidents and crises. The agency support various actors when a crisis or an accident occurs, both abroad and at a national level. The personnelal supporting at a crisis zone is sometimes working under extreme conditions where basic needs, such as access to food and fresh water can be a deficiency. To ensure that the personnel working at these sites can continue to solve problems without risking their own health caused by dehydration or other waterborne diseases, different methods can be used to treat water for personal use. Five different products intended for personal water treatment are chlorine dioxide pills, chlorine dioxide liquid, the Katadyn filter bottle, the Lifesaver filter bottle and the UV-lamp SteriPEN. These products use different water treatment techniques to purify water and secure the access to fresh water during exposed conditions. The aim with this study is to create an information basis in order for MSB to choose water treatment product for their future international missions. This is done by examine four parameters of these different products; purification capacity, manageability, environmental impact and economic aspects. The study showed that there is no product that pervading is best according to all parameters, they all have their pros and cons. The product that was best on average throughout the whole study is the SteriPEN but only if used during 10 or more missions. If a product should be used for only five or fewer missions, the chlorine dioxide liquid is recommended to use. At sites where the raw water is heavily contaminated a combination of two products could be an option, as a result of this thesis it is recommended to combine the chlorine dioxide liquid and the SteriPEN. This study is done qualitative and the result is based on literature, laboratorial reports and own measurements and calculations. Actual field tests are needed to further evaluate the products. The importance is that the product functions practically during MSBs working conditions, so relief workers really applicate the product to purify water and not refrain because it is not compatible with the working situations. If the product isn’t used because of these reasons it shouldn’t be used because it puts the relief workers at health risks. / Vatten, och i synnerhet rent vatten är livsavgörande för människor och har en grundlig hälsoeffekt med en förmåga att reducera hälsoåkommor. Paradoxalt nog är vatten samtidigt ett transportmedium för ämnen som orsakar sjukdomar. Vatten kan orsaka sjukdom och illamående både från distributionen av patogena ämnen in i människokroppen men också om intaget av vatten inte är tillräckligt för kroppen, vilket kan leda till uttorkning med stora komplikationer. Idag drabbas vissa områden av katastrofer och olyckor i varierande form. När sådana kriser och katastrofer sker, blir ofta infrastruktur skadad eller förstörd vilket kan medföra att tillgången till rent vatten hotas. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) är en myndighet i Sverige, med uppgift att utveckla social kapacitet för att motverka och hantera nödsituationer, olyckor och kriser. Myndigheten stödjer olika aktörer när en kris eller olycka uppstår, både utomlands och på nationell nivå. Personalen som stödjer på plats i en kriszon arbetar ibland under extrema förhållanden där basala nödvändigheter, som t.ex. tillgången till mat och rent vatten kan vara en bristvara. För att säkerhetsställa att personalen som arbetar på dessa platser kan fortsätta att lösa sin uppgift utan att riskera sitt eget välbefinnande på grund av vattenbrist eller andra vattenrelaterade sjukdomar, kan olika metoder för vattenrening på personlig nivå användas. I den här studien valdes fem olika produkter avsedda för personlig vattenrening ut; klordioxid i tablettform, klordioxid i vätskeform, Katadynflaskan, Lifesaverflaskan och UV-lampan SteriPEN. Dessa produkter utnyttjar olika tekniker för att rena vatten och säkerhetsställa tillgången av rent vatten under utsatta situationer. Målet med den här studien är att skapa en informationsbas som underlag för MSB att använda sig av när de väljer vattenreningsmetod för kommande internationella insatser. Fem produkter utvärderats därför utifrån fyra parametrar; reningskapacitet, handhavande, miljöpåverkan och ekonomisk aspekt. Studien visade att det inte var någon enskild produkt som genomgående var bäst utifrån alla parametrar, de hade alla sina för och nackdelar. Produkten som överlag fick bäst resultat genom studien var SteriPEN men det utifrån att produkten används under tio insatser eller mer. Om en produkt endast ska användas under ett fåtal insatser är klordioxid i vätskeform att föredra. På platser där råvattnet är skarpt kontaminerat kan en kombination av två olika produkter vara aktuell, rekommenderat är att kombinera klordioxid i vätskeform med SteriPEN, draget som slutsats av resultatet av denna studie. Det här är en kvalitativ studie och resultatet grundar sig på litteratur, analysresultat från laboratorietester samt egna mätningar och beräkningar. Faktiska tester i fält är nödvändiga för att vidare utvärdera produkterna. Det viktiga är att produkten faktiskt fungerar praktiskt baserat på förhållandena MSB arbetar under så att hjälparbetare verkligen använder produkten för att rena kontaminerat vatten och inte avstår att använda produkten på grund av att den inte är kompatibel med arbetsförhållandena. Om produkten inte används på grund av den anledningen ska den inte användas i fält då den utsätter hjälparbetarnas hälsa för risk. / <p>2016-12-01</p>

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karolinska institutet, 2007. / Härtill 5 uppsatser.

Disasters and major accidents are a significant cause of distress worldwide. High levels of posttraumatic stress can become chronic after severe and prolonged psychological trauma, raising concerns about the extent of adverse long-term consequences after single events. The present thesis aimed to describe the course and burden of posttraumatic stress in survivors from a ferry disaster in the Baltic Sea, an airliner crash-landing in Gottröra, Sweden, and a bus accident involving Swedish 6th grade schoolchildren in Måbødalen, Norway. The participants were surveyed 1 month to 4 years after the events and again after 14 to 20 years. The follow-up surveys included 33 ferry disaster survivors, 70 airline survivors, and 7 surviving schoolchildren with a comparison group from the same school (n = 33). Short- and long-term changes in posttraumatic stress were estimated separately in generalised regression models refined by linear splines. In-depth interviews were conducted with 22 ferry survivors 15 years after the disaster, including structured clinical interviews and thematic analysis of survivors’ descriptions of consequences of the event and social support. Approximately half of all survivors experienced significant posttraumatic stress at the initial assessments. Significant long-term distress was noted in one fourth of the ferry survivors and one sixth of the airline survivors. The bus crash was not associated with significant long-term posttraumatic stress. A poorer long-term outcome was noted in women and in bereaved survivors. The thematic analysis revealed that long-term consequences not only included negative aspects but also positive ones, including personal growth and existential awareness. There was ample availability of social support, although the need for support extended over a period of several years. Barriers to support from significant others were described in detail by the survivors. The results extend previous research by providing a comprehensive account of long-term consequences of disasters and major accidents in light of early reactions. The interviews provide some new insights into features of social support that warrant further study. Important future challenges include evaluating whether timely attention to survivors at risk for chronic distress and significant others can facilitate recovery. / Allvarliga händelser som katastrofer eller stora olyckor kan leda till svår psykisk belastning på kort sikt. Svåra posttraumatiska stressreaktioner kan bli beständiga efter svår traumatisering som omsorgssvikt eller övergrepp. Det är därför angeläget att undersöka omfattningen av psykologiska konsekvenser efter enskilda händelser som katastrofer och stora olyckor. Denna avhandling syftade till att beskriva utvecklingen av posttraumatisk stress på lång sikt hos överlevande efter förlisningen av MS Estonia 1994, nödlandingen av ett passagerarflygplan i Gottröra 1991 och efter en olycka med en skolbuss medförande en skolklass från årskurs sex. De överlevande tillskickades enkäter 1 månad till 4 år efter händelsen, samt efter 14 till 20 år. Långtidsenkäterna besvarades av 33 överlevande från färjekatastrofen, 70 från flygolyckan samt 7 överlevande från bussolyckan och 33 personer från parallellklasserna. Intervjuer genomfördes med 22 överlevande 15 år efter färjekatastrofen. Ungefär hälften av alla överlevande upplevde betydande posttraumatiska stressreaktioner vid tidpunkten för den första enkäten. Frekventa stressreaktioner fanns kvar hos 27 % fjorton år efter färjekatastrofen, medan andelen var 16 % nitton år efter flygolyckan. Tjugo år efter bussolyckan upplevde de nu drygt trettioåriga svarande låga nivåer av posttraumatisk stress. Förlustdrabbade överlevande upplevde i genomsnitt en mindre återhämtning under det första året och hade också svårare reaktioner efter många år. Kvinnor upplevde i genomsnitt svårare reaktioner än män såväl på kort sikt som på lång sikt, medan återhämtningen inte skiljde sig åt mellan män och kvinnor. Konsekvenser på lång sikt innefattade enligt de överlevande negativa men också positiva aspekter som personlig mognad och existentiell medvetenhet. De flesta intervjuade hade upplevt gott om stöd från närstående, dock kunde ett visst behov av stöd kvarstå i flera år efter händelsen. Många berättade om hinder för att söka stöd, t.ex. att den närstående var känslomässigt belastad.  Avhandlingen utvidgar det som hittills varit känt om posttraumatisk stress hos överlevande efter katastrofer och stora olyckor. Intervjuerna pekar på viktiga aspekter av socialt stöd att utforska vidare. Resultaten visar att dessa händelser är förknippade med övergående stressreaktioner hos majoriteten av de överlevande. Vidare forskning behövs för att bättre förstå den naturliga återhämtningen och närmare vilka insatser till överlevande och anhöriga som kan underlätta återhämtning. / Long-term posttraumatic stress in survivors from disasters and major accidents

The eurasian lynx (Lynx lynx) has a wide distribution and occurs in the palearctic region. In Europe, the lynx has been persecuted and exterminated from several of its natural distribution areas and has also been subject to persecution in Sweden, where a high hunting pressure led to a reduced population that almost went extinct. Today, the Swedish lynx population has recovered but is kept down by licensed hunting, which is strictly controlled due to the lynx's protection status. However, Sweden's government has backed a proposal for reduced protection that could potentially lead to higher hunting quotas and thus threaten the lynx's future, because of predators’ vulnerability to high hunting pressures and smaller populations’ vulnerability to stochastic events such as catastrophes. The purpose of this study was to investigate the development of the Swedish lynx population and how high the risk of extinction is now, with increased hunting quotas and if catastrophes would occur both with current hunting quotas and increased hunting quotas. Based on the purpose, the questions that were answered were the following: 1) What does the population development and extinction risk look like for the Swedish lynx population in the next 100 years with current hunting quotas? 2) How do higher hunting quotas affect the Swedish lynx population development and extinction risk in the next 100 years? 3) How would catastrophes with current hunting quotas and increased hunting quotas affect the Swedish lynx population development and extinction risk in the next 100 years? The questions were answered through a population viability analysis performed in Vortex 10 where four scenarios were created. In scenario 1, the null scenario, the Swedish lynx population development and extinction risk over 100 years were investigated in relation to current hunting quotas. In scenario 2, the Swedish lynx population development and extinction risk over 100 years were investigated in relation to current hunting quotas and catastrophes. In scenario 3, the Swedish lynx population development and extinction risk over 100 years were investigated in relation to increased hunting quotas. In scenario 4, the Swedish lynx population development and extinction risk over 100 years were investigated in relation to increased hunting quotas and catastrophes. The scenarios with the largest and smallest average population size after 100 years were scenario 1 and scenario 4, respectively. The growth rate was highest and lowest for scenario 1 and scenario 4, respectively. Scenarios 2, 3 and 4 had a negative growth rate. The extinction risk for scenarios 1 and 2 was 0% and scenarios 3 and 4 had an extinction risk of 1%. To conclude, the results indicate that the current hunting quotas do not threaten the Swedish lynx population, but that catastrophes have a negative impact on population growth at current hunting quotas, and that the increased hunting quotas have a negative impact as they result in a reduced population and a negative growth rate both with and without catastrophes. / Det eurasiska lodjuret (Lynx lynx) har en vid utbredning och förekommer i den palearktiska regionen. Lodjuret har i Europa förföljts och utrotats från flera av dess naturliga utbredningsområden och även i Sverige har lodjuret varit utsatt för förföljelse där ett högt jakttryck ledde till en minskad population som nästan utrotades. Idag har den svenska lodjursstammen återhämtat sig men hålls nere genom licensjakt, som är strikt kontrollerad på grund av lodjurets skyddsstatus. Däremot har Sveriges regering ställt sig bakom ett förslag till minskat skydd som potentiellt kan leda till högre jaktkvoter och därmed hota lodjurets framtid eftersom rovdjur är sårbara för höga jakttryck, samt att mindre populationer är mer sårbara för slumpmässiga händelser såsom katastrofer. Syftet med arbetet var att undersöka den svenska lodjursstammens utveckling och utdöenderisk i nuläget, vid förhöjda jaktkvoter, samt om katastrofer skulle inträffa vid nuvarande jaktkvoter respektive förhöjda jaktkvoter. Utifrån syftet besvarades följande frågeställningar: 1) Hur ser populationsutvecklingen och utdöenderisken ut för den svenska lodjursstammen under kommande 100 år med nuvarande jaktkvoter? 2) Hur påverkar högre jaktkvoter den svenska lodjursstammens populationsutveckling och utdöenderisk under kommande 100 år? 3) Hur skulle katastrofer vid nuvarande jaktkvoter respektive förhöjda jaktkvoter påverka den svenska lodjursstammens populationsutveckling och utdöenderisk under kommande 100 år? Frågeställningarna besvarades genom en sårbarhetsanalys som utfördes i Vortex 10 där fyra scenarier skapades. I scenario 1, grundscenariot, undersöktes den svenska lodjursstammens populationsutveckling och utdöenderisk över 100 år i förhållande till nuvarande jaktkvoter. I scenario 2 undersöktes den svenska lodjursstammens populationsutveckling och utdöenderisk över 100 år i förhållande till nuvarande jaktkvoter och katastrofer. I scenario 3 undersöktes den svenska lodjursstammens populationsutveckling och utdöenderisk över 100 år i förhållande till förhöjda jaktkvoter. I scenario 4 undersöktes den svenska lodjursstammens populationsutveckling och utdöenderisk över 100 år i förhållande till förhöjda jaktkvoter och katastrofer. Största respektive minsta genomsnittlig populationsstorlek efter 100 år fick scenario 1 respektive scenario 4. Tillväxthastigheten var högst respektive lägst för scenario 1 respektive scenario 4. Scenario 2, 3 och 4 hade alla en negativ tillväxthastighet. Utdöenderisken för scenario 1 och 2 blev 0% och scenario 3 och 4 hade en utdöenderisk på 1%. Resultaten tyder på att de nuvarande jaktkvoterna inte hotar den svenska lodjursstammen men att katastrofer ger en negativ påverkan på populationstillväxten vid nuvarande jaktkvoter, samt att de förhöjda jaktkvoterna har en negativ påverkan då de ger en minskad population och en negativ tillväxthastighet både med och utan katastrofer.

Derek Parfit är kanske en av vår tids mest kända moralfilosofer. Parfit inleder sin första bok Reasons and Persons med att ställa frågan: vad har vi mest skäl att göra? Hans fråga berör vad som egentligen har betydelse, en fråga som han fortsätter att beröra i sin andra bok On What Matters. Filosofen Toby Ord argumenterar i sin bok The Precipice för att den utmaning som definierar vår tid, och bör ha en central prioritering, är utmaningen att skydda mänskligheten emot så kallade existentiella risker. En existentiell risk är en typ av risk som hotar att förstöra, eller förhindra, mänsklighetens långsiktiga potential. Ord menar att vi idag befinner oss vid en kritisk tidpunkt i mänsklighetens historia som kan vara helt avgörande för om det ens kommer existera en framtid för mänskligheten. Men om vi bör skydda mänskligheten emot existentiella risker, så kan en lämplig följdfråga vara i vilken ordning vi bör prioritera olika existentiella risker. Den svenske filosofen Nick Bostrom har liksom Ord länge förespråkat att existentiella risker bör tas på allvar. Han menar att preventiva åtgärder bör vidtas. I sin bok Superintelligens argumenterar Bostrom, både omfattande och väl, för att den existentiella risk som kan te sig som mest brådskande, och kanske allvarligast, är artificiell intelligens. Bostrom menar att vi har goda skäl att tro att utveckling av artificiell intelligens kan eskalera till den grad att mänsklighetens öde kan hamna bortom vår egen kontroll. Det han syftar på är att människan just nu är den dominerande agenten på jorden och därför innehar en stor kontroll, men att så inte alltid behöver vara fallet. Bostroms tes kunde te sig som okonventionell då den presenterades, men kan även te sig så idag vid en första anblick. Han har dock fått explicit medhåll av personer som Bill Gates, Stephen Hawking, Elon Musk, Yuval Noah Harari och Max Tegmark, som antingen håller med eller resonerar i liknande banor. Även jag själv finner Bostroms antaganden välgrundade. Slutsatsen som många drar är därför att vi bör betrakta artificiell intelligens som en existentiell risk som ska prioriteras högt. Jag kommer dock i denna text att argumentera för tesen att vi inte bör betrakta artificiell intelligens som en existentiell risk. Tesen följer från en invändning som jag kommer att kalla för AI-paradoxen. Det tycks enligt invändningen som att artificiell intelligens inte kan leda till en existentiell katastrof givet vissa premisser som flera i debatten om artificiell intelligens tycks acceptera. Texten i uppsatsen är strukturerad på följande sätt. I avsnitt 2 kommer jag att återge det övergripande argumentet som cirkulerar i debatten om artificiell intelligens som ett hot. I avsnittet kommer jag också förklara några viktiga termer och begrepp. I avsnitt 3 börjar jag med att titta på den första premissen i argumentet, samt resonera om dess rimlighet. I avsnitt 4 går jag sedan vidare till den andra premissen i argumentet och gör samma sak med den. Väl i avsnitt 5 så väljer jag att presentera min egen idé som jag kallar för AI-paradoxen, vilket är en invändning mot argumentet. I avsnitt 6 diskuterar jag sedan AI-paradoxens implikationer. Avslutningsvis, i avsnitt 7, så ger jag en övergripande sammanfattning och en slutsats, samt några sista reflektioner. / Derek Parfit is perhaps one of the most famous moral philosophers of our time. Parfit begins his first book Reasons and Persons by asking the question: what do we have most reason to do? His question touches upon what really matters, a question he continues to touch upon in his second book On What Matters. The philosopher Toby Ord argues in his book The Precipice that the challenge that defines our time, and should have a central priority, is the challenge of safeguarding humanity from so-called existential risks. An existential risk is a type of risk that threatens to destroy, or prevent, humanity’s longterm potential. Ord means that today we are at a critical time in the history of humanity that can be absolutely decisive for whether there will even exist a future for humanity. But if we are to safeguard humanity from existential risks, then an appropriate question may be in what order we should prioritize different existential risks. The Swedish philosopher Nick Bostrom, like Ord, has long advocated that existential risks should be taken seriously. He believes that preventive measures should be taken. In his book Superintelligence Bostrom argues, both extensively and well, that the existential risk that may seem most urgent, and perhaps most severe, is artificial intelligence. Bostrom believes that we have good reason to believe that the development of artificial intelligence can escalate to the point that the fate of humanity can end up beyond our own control. What he is referring to is that humans are currently the dominant agent on earth and therefore has great control, but that this does not always have to be the case. Bostrom's thesis may have seemed unconventional when it was presented, but it can also seem so today at first glance. However, he has been explicitly supported by people like Bill Gates, Stephen Hawking, Elon Musk, Yuval Noah Harari and Max Tegmark, who either agree or reason similarly. I myself also find Bostrom's assumptions well-founded. The conclusion that many draw is therefore that we should regard artificial intelligence as an existential risk that should be given a high priority. However, in this text I will argue for the thesis that we should not regard artificial intelligence as an existential risk. The thesis follows from an objection of my own, which I call the AI ​​paradox. According to the objection, it seems that artificial intelligence cannot lead to an existential catastrophe given certain premises that many in the debate about artificial intelligence as a threat seem to accept. The text in the essay is structured as follows. In section 2 I will present the main argument circulating in the debate about artificial intelligence as a threat. In the section I will also explain some important terms and concepts. In section 3 I begin by looking at the first premise in the argument, and also reason about its plausibility. In section 4 I proceed to the second premise in the argument and examine it similarly. Once in section 5 I choose to present my own idea, which I call the AI ​​paradox, which is an objection to the argument. In section 6 I discuss the implications of the AI ​​paradox. Finally, in section 7, I give an overall summary and a conclusion, as well as some last reflections.