Bakgrund: Trikompartmentell knäartroplastik (TKA) är en vanlig behandlingsmetod vid artros. Vid bildtagning finns rekommendationer författade av Svensk Ortopedisk Förening. Dessa täcker inte knäledsrotation på en frontalbild. Syftet var att ta reda på skillnader mellan röntgensjuksköterskors och radiologers rutiner att godkänna/underkänna knäfrontalbilder med TKA ifall knät projicerats roterat. Metod: Genom en enkät bestående av två till fyra frågor om fem frontalbilder på knän med TKA som elva röntgensjuksköterskor och nio radiologer fick svara på samlades materialet in. Bilderna visade fem olika knän som i denna studie respektive bedömdes som rak, lite utåtroterad, mycketutåtroterad, lite inåtroterad samt mycket inåtroterad. Frågorna var: godkänd/underkänd bild, betyg på bild och ifall de ansett att bilden varit betydande roterad eller om något annat gjort att den inte blivit godkänd. Resultat: Om de svarande skulle godkänna bilden: Bild 1: 0 % av röntgensjuksköterskorna, 67 % av radiologerna. Bild 2: 91 % av röntgensjuksköterskorna, 100 % av radiolgerna. Bild 3: 45 % av röntgensjuksköterskorna, 67 % av radiologerna. Bild 4: 45 % av röntgensjuksköterskorna, 100 % avradiologerna. Bild 5: 18 % av röntgensjuksköterskorna, 100 % av radiologerna. Konklusion: Radiologerna hade större tolerans gentemot rotation av knäled med inopererad TKA jämfört med röntgensjuksköterskorna. Detta innebär att röntgensjuksköterskorna skulle ta om bildersom radiologer hade godkänt, vilket leder till onödig extra stråldos till patienter. Det var för litet urval för att dra någon slutsats, men om resultatet gäller nationellt bör tydliga rekommendationer författas gällande rotation vid bildtagning av frontalbilder på knäleder med inopererad TKA.

Sammanfattning Bakgrund: Stretching har använts i många år inom sport och rehabilitering med målet att minska risken för muskelskador, bland annat skador i kombination med kort hamstrings. Flera olika stretchingmetoder används för att uppnå ökad rörlighet. Tre av dessa är; 1) Statisk stretching, 2) Dynamisk stretching, 3) Proprioceptiv neuromuskulär facilitering (PNF). Syfte: Syftet med den här litteraturstudien var att jämföra och undersöka tre olika stretchingmetoder (statisk, dynamisk och PNF stretching) för att se vilken som är mest effektiv för att öka rörligheten i hamstringsmuskulaturen. Metod: Sökning av artiklar gjordes i databaserna Pubmed, Sport Discus, samt Science Direct. Sökorden som användes var static stretching, dynamic stretching, pnf, flexibility samt range of motion. Totalt inkluderades till slut 26 artiklar i den här litteraturöversikten som dels överensstämde med inklusionskriterierna och som dessutom var tillgängliga gratis och i fulltext. Resultat: De flesta studierna var gjorda på unga vuxna mellan 16 och 35 år. Alla studier utom två visade på en statistisk signifikant ökning av rörligheten i hamstrings. Ferber et al. som studerade olika PNF-tekniker, uppvisade bäst resultat med en ökad hamstring rörlighet på 15,66 ± 0,95°. Den PNF-teknik som gav detta resultat var PNF- Agonist Contract-Relax. Slutsats: Baserat på de resultat som gavs i studierna verkar statisk stretching och PNF fungera lika bra, men, studierna som gjorts på PNF är för få för att verkligen kunna fastställa att denna teknik är lika bra som statisk stretching. Mycket få studier har gjorts på dynamisk stretching (färre än PNF) vilket innebär att det är svårt att bedöma exakt vilken effekt dynamisk stretching har på hamstrings rörlighet.

Syftet med arbetet är att ur ett psykologiskt perspektiv undersöka upplevelsen av rehabiliteringsprocessen vid en idrottsskada, med fokus på ledbandsskador i knäleden. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex olika individer. Hur individen hanterar rehabiliteringen samt det sociala stödets betydelse var även teman som arbetet utgick från. Undersökningen analyserades med hjälp av innehållsanalys. I resultatet framkom det att rehabiliteringsprocessen ur ett psykologiskt perspektiv upplevdes som mödosam. För att hantera rehabiliteringsprocessen var målsättning och socialt stöd av stor vikt. Deltagarna betraktade sin vilja för att kunna idrotta som vanligt igen som en drivkraft, vilket påverkade motivationen till det positiva. Det sociala stödet var för många en avgörande faktor för fortsatt rehabilitering, då de ansåg att det sociala stödet bidrog till en ökad motivation. Det framkom också att många upplevde brist på organiserat stöd, men att de trots det kunde genomföra sin rehabilitering. Slutsatsen i arbetet är att idrottare framför allt upplever negativa konsekvenser under rehabiliteringen, men att positiva konsekvenser också förekommer. Socialt stöd betraktades som ett viktigt hanteringssätt för att lyckas med sin rehabilitering, målsättning likaså. Studien har visat på att det finns ett behov av mer organiserat stöd.

No description available.

Introduktion: Knäleden är en gångjärnsled vars rörelser är komplex och gör den känslig för skador. Främre korsbandsskada är den skada som förkommer mest och fotbollsspelande kvinnor är överrepresenterade. Efter en rekonstruktion krävs rehabilitering med fokus på stabiliserande, styrkande och rörelseökande övningar men trots detta är det svårt att återfå den dynamiska posturala kontrollen och funktionaliteten. Nya tekniker från bland annat tv-spelsindustrin möjliggör objektiva mätmetoder av rörelsekontroll vilket är värdefullt inom fysioterapi vid undersökning, uppföljning och utvärdering, t.ex. efter en korsbandsskada. Syfte: Undersöka knäts rörelse vid knäböj hos kvinnliga fotbollsspelare med rekonstruerat ACL samt utan specifik knäskada med kinect kamerasensor och Qinematics testprotokoll. Material och metod: Åtta kvinnliga elitfotbollsspelare deltog. Deltagarna blev indelade i tre grupper, knä utan skada, knä med främre korsbandsskada (ACL-R) och knä med annan skada ej främre korsbandsskada. Mätningarna genomfördes på alla deltagare med testprotokollet Qinematic där testpersonerna ska genomföra olika funktionella tester. Resultat: Vid bilateralt knäböj försköts knäleden mer i frontalplanet hos individer med ACL-R jämfört med de resterande grupperna, både i upp- och nedfas. Vid unilateralt knäböj försköts knäleden mer hos individer med annan skada och ACL-R under nedfas, däremot försköts knäleden mer hos friska individer i uppfasen. Konklusion: Studien pekar på större knärörelse i frontplanet hos kvinnliga fotbollsspelare med rekonstruerad korsbandsskada vid bilateralt knäböj. Vid unilateralt knäböj var resultaten varierande med större rörelse i nedfas men ej uppfas. Detta är en initial pilotstudie. Större studier med fler deltagare behövs för att möjliggöra statistiska signifikansanalyser av eventuella gruppskillnader.

Bakgrund: Uppmärksamhetsfokus på omgivningen/externt fokus har återkommande visat förbättra motorisk färdighet, inlärning och prestation under flertalet olika motoriska uppgifter i jämförelse med fokus på egna kroppen/internt fokus. Instruktioner som uppmuntrar till internt fokus är mer förekommande vid rehabiliteringen av skador som ruptur av främre korsbandet, däremot har externt fokus visats påverka kinematiska variabler som kan minska risken för återskada. Uppmärksamhetsfokus inverkan på kinematiken under knäböj på vippbräda har dock inte studerats tidigare. Syfte: Syftet var att undersöka om instruktioner som uppmuntrar olika uppmärksamhetsfokus har en inverkan på uförande mätt som rörelseflyt, knästabilitet och balans under ett knäböj på vippbräda samt om det fanns skillnader i utförande mellan personer utan knäskada och personer med främre korsbandsrekonstruktion (ACLr). Metod: Sexton deltagare (11 icke-skadade, 5 ACLr) genomförde sex knäböj på en vippbräda under tre omgångar med instruktioner som uppmuntrade till antingen inget särskilt fokus (neutralt), externt fokus (på vippbrädan) eller internt fokus (på fötterna). Alla knäböj registrerades med ett tredimensionellt kamerasystem. Neutralt fokus utfördes först följt av externt eller internt fokus i randomiserad ordning. Utfallsvariabeln rörelseflyt mättes som avvikelser i knäböjets hastighetskurva, knästabilitet som adduktion/abduktion av underbenet och balans som brädans avvikande lutning i horisontalplan. Resultat: Internt fokus ledde till signifikant mindre knäadduktion (gruppmedian skillnad 1.9°) under flexionsfasen när man slog ihop alla 16 deltagare jämfört med neutralt fokus. Inga andra signifikanta resultat noterades mellan uppmärksamhetsfokus eller mellan grupperna utifrån utfallsvariablerna.   Slutsats: Uppmärksamhetsfokus hade ingen konsekvent inverkan på rörelseflyt, balans och knästabilitet bland våra deltagare. Fler studier med högre deltagarantal vid liknande komplexa uppgifter behövs.

Introduktion: Externt fokus har visats vara fördelaktigt jämfört med internt fokus för en rad olika motoriska uppgifter. Dessutom menar vissa studier att det kan ha en betydande roll för rehabilitering, från till exempel en främre korsbandsskada. Det är dock oklart om uppmärksamhetsfokus påverkar utförandet av knäböj på en balansplatta, en övning som ibland används vid träning och rehabilitering. Syfte: Det primära syftet med följande studie är att undersöka om uppmärksamhetsfokus har en påverkan på rörelsekontroll vid knäböj utförd på en balansplatta. Det sekundära syftet är att jämföra en kontrollgrupp med en grupp individer som haft en främre korsbandsskada. Metod: Femton kvinnor mellan 19 och 24 år deltog, varav tio friska samt fem med främre korsbandsskada. Deltagarnas aktivitetsnivå var minst fyra på Tegners aktivitetsskala. De uppfyllde även FYSS rekommendationer om fysisk aktivitet. De genomförde totalt 18 stycken knäböj på en balansplatta med neutralt, externt och internt fokus. Ett tredimensionellt kamerasystem fångade kinematiken. Variablerna som analyserades var maximal/ minimal flexion/extension, knäadduktion/ abduktion, smidighet i rörelsen, flexions-/extensionstiden, plattans rörelse samt absoluta vinkel. Resultat: Kontrollgruppens signifikanta skillnader gällde knäts rörelsekontroll samt balansplattans rörelse. I den sammanslagna gruppen framkom signifikanta skillnader i utförandet av knäböjen gällande maximala och minimala vinklar. Mellan kontrollgruppen och korsbandsgruppen skiljde endast plattans rörelse under externt fokus. Neutralt fokus verkar i övrigt ha en positiv inverkan på rörelsekontroll vid knäböj på en balansplatta. Slutsats: Uppmärksamhetsfokus har en påverkan på utförandet av knäböj på en balansplatta. Fokusinriktade instruktioner bör därför anpassas utifrån uppgift och individ. / <p>Uppsatsen är skriven inom projektet "Korsbandsskada i knät - orsak, behandling och hur det går senare i livet" vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, avdelningen för fysioterapi.</p>