Syftet med studien är att undersöka hur några förskollärare som undervisar i olika förskoleverksamheter beskriver att de främjar barns läs och skrivfärdigheter. Samtliga moment i studien tar sin utgångspunkt i Lukes & Freebodys repertoarmodell (1999) vilken delar praktikers stödjande arbete i fyra olika kategorier. Den insamlade empirin består av fem olika förskollärares utsagor vid intervju kring deras arbete med läs och skrivarbete. Resultatet visar att man i stora drag arbetar på liknande sätt när det kommer till att utmana barn inom de tre första kategorierna i modellen, där man arbetar för att barn ska få möjlighet att knäcka koden för skrift och läsning, när det kommer till att utmana barn i eget textskapande och i att själva bruka texter på olika sätt. Däremot skiljer sig utsagorna kring den sista kategorin som innefattar att arbeta med att låta barn kritiskt granska texter.

Denna studie har som syfte att se var och i vilka sammanhang, barn i förskoleåldern menar att de lär sig läsa och skriva. I denna studie behandlar vi sju barns berättelser om vem som spelar störst roll för deras läs- och skrivutveckling, hur de lär sig skriva samt var och i vilka sammanhang de lär sig. Kvalitativ metod, med intervjuer av sju barn ligger till grund för resultat- och analysarbetet, som i denna studie främst visade på att de deltagande barnen lär sig i mötet med sina viktiga andra för att utvecklas till läsande och skrivande individer. Det är också viktigt att poängtera att barns lärande inte startar vid en viss ålder, utan sker kontinuerligt och läs- och skrivutvecklingen börjar i nästan alla fall redan i förskoleåldern (Fast 2011, s. 38f). Denna studie är ett komplement till tidigare genomförda studier, men här utgår vi främst från barnens perspektiv för att försöka fylla det tomrum vi tyckte verkade finnas inom forskningsområdet. Genom intervjuerna med barnen kom vi fram till de resultat som behandlas och analyseras i det fjärde kapitlet. Resultaten av vår studie visar att de intervjuade barnen beskriver att de lär sig mest hemma, tillsammans med familjemedlemmar och andra som står barnen nära, snarare än i förskolan. Resultaten visade också att barnen lär sig genom scaffolding. Barnens sociokulturella kapital gör att det finns skillnader dem emellan. De barn som medverkar i studien, och som fått erfara läsning och skrivning hemma, är också de barn som deltar i vår studie. Till exempel föräldrar verkar således ha en viktig roll för barnens läs- och skrivutveckling. Flera av barnen beskriver sina syskon och/eller föräldrar som viktiga personer som hjälpt dem att utveckla sitt läsande och skrivande. Resultaten från studien förankrar vi i den sociokulturella teorin, där man ser på lärande och kunskap som något som uppstår mellan individer, då vi finner den användbar för att förstå barns syn på sin egen läs- och skrivutveckling.