Begreppen rädsla och trygghet användes frekvent under 2018 års svenska parlamentariska valrörelse, både av politiker och journalister. Den här uppsatsen är en undersökning av hur journalister från sju av de största traditionella medierna i Sverige använder sig av dessa begrepp i sin kritik mot politikernas brist på ideologisk politik. Med avstamp i bl.a. Michael Foucault teorier om diskurs, Sarah Ahmeds affektteorier, och Murray Eldmans kondenserande symboler gör jag en textanalys av de knappt 500 artiklar från tryckt press som mina sökningar rädsla+politik och trygghet+politik i Mediedatabasen gav. Fokus riktas mot de diskursivt semantiska betydelserna, text och symbolik, i begreppen rädsla och trygghet. Eftersom det är en genusvetenskaplig uppsats tillämpas även ett intersektionellt analysverktyg på materialet, där bl.a. de olika posterna skillnad, samband, makt och sociala kontexter lyfts fram. Analysen är uppdelad i fyra teman; Rädslan som politisk retorik, Från folkstyre via välfärd till nationalstat – Socialdemokratins kappvändning, Hotet mot den fria pressen, och De andra. Under vardera rubrik besvaras frågeställningarna: Hur tar sig begreppen rädsla och trygghet i uttryck i sju av Sveriges största traditionella dagstidningar under de sex sista månaderna i 2018 års svenska valrörelse? Producerade och/eller reproducerade detta någon ”större mening” i förhållande till kön, klass och ”ras” och, i så fall, på vilket sätt gjordes det? Resultatet av undersökningen är att begreppen uttrycks som avgörande i valet om den parlamentariska demokratins och den fria pressens överlevnad i Sverige, samt att detta både producerar och reproducerar köns-, klass-, och rasstereotyper. Och att det sistnämnda görs genom samma användning av kondenserande symboler som journalisterna kritiserar politikerna för att använda. Slutsatsen är därför att politik och demokrati inte enbart bygger på rationella val utan måste hanteras i relation till symboler och känslor.