No description available.

Konkursförfarandet är ett komplext förfarande som regleras av omfattande och relativt avancerad lagstiftning. Syftet med förfarandet är att under ordnade former avveckla en insolvent konkursgäldenärs verksamhet samtidigt som konkursborgenärers fordringar tillgodoses och regleras.   Även andra parter kan beröras av konkursen. En sådan part är den som intar ställningen som tredje man, dvs. den som inte är i ett direkt avtalsreglerat förhållande med konkursboet. Det kan finnas egendom i boet som tillhör tredje man och inte ska ingå i konkursen. Boet och förvaltaren är skyldiga att omhänderta och vårda den egendom som ska ingå i konkursen, men finns det en motsvarande skyldighet för sådan egendom som ägs av tredje man? I konkurslagen finns regler till skydd för tredje mans redovisningsmedel, men det finns inga uttryckliga bestämmelser till skydd för tredje mans lösöre, s.k. ”separationsgods”.   För att försöka besvara frågan om vilket vårdansvar bo respektive förvaltare har för separationsgods har jag studerat och analyserat olika svenska rättskällor. Det framkom vid en genomgång av förarbeten till konkurslagen, underrättspraxis, doktrin och allmänna rättsprinciper att det föreligger en plikt att vårda separationsgods. Frågan om denna vårdplikt ska belasta boet, förvaltaren eller båda har dock varit svårare att besvara. Svårigheten bakom den senare frågeställningen tycks grunda sig i att en ansvarsmässig likhet mellan bo och förvaltare har presumerats i de flesta av rättskällorna när separationsgods har behandlats. Denna presumtion har bidragit till att rättssubjektens vårdplikt för separationsgods inte har behandlats separat.   I avsaknad av en uttrycklig bestämmelse som förpliktigar förvaltaren att vårda separationsgods faller vårdansvaret på boet, i egenskap av besittare. Förvaltaren har dock en indirekt vårdplikt i och med att denne är den primära fysiska aktören i förfarandet och agerar för boets räkning. Lagstiftaren borde dock enligt min mening införa en vårdplikt avseende separationsgods för förvaltaren, förslagsvis med hjälp av inspiration från den tillfälliga vårdplikt för dödsbodelägare som föreskrivs i ärvdabalken.

Uppsatsen har till syfte att utreda rättverkan av konkursboets egendomsavstående i fråga om processavstående enligt KonkL 3 kap. 9 § och abandonering. I uppsatsen presenteras grundsynsfrågan och dess betydelse för dessa frågor, där det visar sig att frågan om boets förhållande till gäldenären har betydelse i vissa frågor medan den är mindre betydande i andra. Rekommendationen är ändå att rättstillämpare, eller ännu hellre lagstiftare, bör ta ett samlat grepp i frågan och i vart fall avgöra huruvida gäldenären och boet ska ses som två skiljda parter och om boet ska ses som en juridisk person. Tyngdpunkten i uppsatsen ligger i huvudsak på att utreda effekten av att egendom inte längre anses tillhöra konkursboet. I de frågor som rör detta redogörs för processavstående och abandonering var för sig. Här presenteras även de lösningar som den norska lagstiftaren valt. Resultatet av studiet av den svenska ordningen blir att skillnader, som i vissa fall är svåra att motivera utifrån en systematisk synpunk, framträder. Det finns intresse av att bearbeta detta område för att skapa en större kongruens mellan reglerna. I diskussionen som följer lyfts sedan förslag på förändringar som kan få de två instituten processavstående och abandonering att på ett bättre sätt harmonisera med varandra och även stärka borgenärernas rätt, samtidigt som de kan medföra en effektivare konkurshantering. Ett förslag till ny lagtext presenteras. I förslaget som presenteras förespråkas en lösning där redovisningsskyldighet införs i fråga om både processavstående och abandonering och att detta sker genom att lagstiftning. I samma förslag föreslås att abandonering regleras i konkurslagen genom införandet av en ny paragraf.

På senare tid har fråga om jäv vid konkursförvaltaruppdrag uppkommit i samband med flera större konkurser. Konkursförvaltarnas uppgifter blir allt mer avancerade och idag tar förvaltarna många viktiga beslut i sin förvaltning. Det är givetvis väldigt viktigt att en konkursförvaltare är oberoende vid sin handläggning av en konkurs. Att någon i en maktposition med behörighet att ta beslut som kan påverka någon annan negativt om den i maktpositionen är jävig strider mot grundregeln för en objektiv och opartisk rättsskipning. Det stipuleras i lag att en konkursförvaltare inte får anta ett förvaltaruppdrag om han står i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. Utöver regleringen i lagen finns rekommendationer om god förvaltarsed. Oaktat bestämmelserna antar vissa konkursförvaltare uppdrag trots att en beaktansvärd risk för jäv föreligger. Systemet bygger på självgranskning och någon strängare påföljd saknas. Konkursförvaltarna följer inte alltid rekommendationerna, utseendeprocessen av förvaltarna är oreglerad och systemet med att en person kan föreslå en förvaltare leder ofta till att en osund relation uppstår. I förarbeten, utredningar och artiklar har jävsproblematiken diskuterats och det har under åren givits alternativ på förbättringar av systemet. Förslag som har uppkommit har exempelvis varit att en auktorisation av konkursförvaltarna ska införas, att en ny tillsynsmyndighet ska inrättas och/eller att en ny lag för konkursförvaltarna ska konstrueras. Genom införandet av en auktorisation skulle utseendeprocessen för det första bli reglerad samt skulle kunskapsnivån för förvaltarna förbättras och lättare kunna upprätthållas. Dessutom skulle en konkursförvaltare om han missköter sitt uppdrag kunna fråntas sin auktorisation, med rätt att överklaga beslutet. En ny tillsynsmyndighet skulle innebära att en specialiserad myndighet infördes. Myndigheten skulle kunna handha auktorisationen, utseendet av förvaltarna samt utöva tillsyn över förvaltarna. Ett sådant system används idag för revisorerna, där det är Revisorsnämnden som auktoriserar och granskar revisorerna. Eftersom dagens reglering i frågan om konkursförvaltarjäv är undermålig är resultatet av uppsatsens utredning att en reform är nödvändig.

No description available.

Konkursförfarandet inleds med en ansökan om konkurs och förfarandet regleras i konkurslagen (1987:672). Om en gäldenär är på obestånd så kan denne ansöka om konkurs genom att antingen till tingsrätten inge en skriftlig ansökan som är egenhändigt undertecknad, eller genom att digitalt ansöka om konkurs och signera med hjälp av en elektronisk legitimation. Reglerna avseende konkursförfarandet är starkt präglat av det borgenärsinriktade intresset och förfarandet därför ämnat att vara både tids- och kostnadseffektivt. Av denna anledning så godtas i regel gäldenärens uppgift om obestånd och denne försätts därefter omgående i konkurs genom ett konkursbeslut. Utöver att den enskilde individens ansökan om konkurs ska vara egenhändigt undertecknad, ställs inga ytterligare krav när denne skriftligen ansöker om konkurs. Detsamma gäller i fråga om juridiska personer som ansöker om konkurs.  Förekomsten av falska eller obefogade konkursansökningar är mindre vanligt, men ändock något som inträffar. Med en falsk konkursansökan avses sådan ansökan där annan än gäldenären själv falskeligen har undertecknat en ansökan som ser ut att härstamma från gäldenären. En obefogad konkursansökan innebär att en behörig företrädare för ett bolag ansöker om konkurs å bolagets vägnar, trots att beslut om detsamma inte har fattats i bolaget eller att det föreligger meningsskiljaktigheter om bolagets förmögenhetsläge. Detta arbete syftar till att belysa problematiken med att det i idag inte genomförs några kontrollåtgärder för att säkerställa att riktigheten i gäldenärens ansökan, samt till att utreda begreppet rättsmissbruk och sätta det i relation till konkursförfarandet. Spörsmålen har genomgående analyserats utifrån ett gäldenärsinriktat perspektiv, för att tydliggöra vilka konsekvenser som ett konkursbeslut kan ha och därigenom ifrågasätta avsaknaden av kontrollåtgärder.  Utifrån det material som i arbetet har presenterats har det varit möjligt att konstatera att nuvarande kontroller i samband med gäldenärens ansökan kan anses otillräckliga. Det finns ett behov av att stärka rättssäkerheten, varför ett flertal åtgärder har exemplifierats samt diskuterats. En tänkbar kontrollåtgärd vore att införa en legitimationskontroll i samband med att en enskild gäldenär ansöker om konkurs. Detta skulle kunna minska risken för att någon falskeligen undertecknar en ansökan i gäldenärens namn. Ytterligare förslag innebär att ett styrelseprotokoll bifogas tillsammans med den juridiska personens ansökan om konkurs, för att på så sätt styrka att beslutet om konkurs är fattat med befogenhet och motverka möjligheten för en bolagsföreträdare att handla på eget bevåg.  I fråga om begreppet rättsmissbruk så är detta en princip som idag inte är allmänt erkänd inom det svenska rättssystemet, men som har desto starkare anknytning inom andra länder. Principen innebär att ett rättssystem inte ska tillåta att någon på ett klandervärt sätt skapar viss rättighet och därefter utnyttjar det uppkomna rättsläget till egen fördel. I fråga om gäldenärens ansökan om konkurs kan det då ifrågasättas varför det svenska konkursinstitutet 1 tillåter att förfarandet kan missbrukas, och att någon kan utnyttja ett konkursbeslut som uppkommit på ett klandervärt sätt till egen fördel.  Tanken med arbetet är att inspirera till en bredare diskussion där gäldenären och dennes rättssäkerhet ges större utrymme än vad som idag är fallet.