Syftet med uppsatsen är att analysera och jämföra den engelska och tjeckiska översättningen av Stieg Larssons kriminalroman Män som hatar kvinnor och undersöka hur svenska kulturspecifika referenser har hanterats  och om de överatta texterna blev domesticerade (målspråksorienterade) eller exotiserade (källspråksorienterade). Detta undersöks genom att kategorisera de svenska kulturspecifika referenser som finns i boken och genom att kartlägga de översättningstekniker som översättarna använt sig av vid översättningen samt genom att utföra en statistisk analys av översättningsteknikernas fördelning i texterna. Eftersom vissa översättningstekniker bidrar till att den översatta texten blir domesticerad och vissa till att den blir exotiserad borde denna analys tydligt visa vilken global översättningsstrategi, d.v.s. domesticering eller exotisering, som tillämpats på båda måltexterna. Resultatet visar att det finns 306 svenska kulturspecifika referenser i boken Män som hatar kvinnor. Dessa har kategoriserats i kategorierna Geografiska namn; Personnamn; Institutioner, företag och organisationer; Mat och dryck; Politiska begrepp; Tidningar och TV; Högtider; Fordon och Övrigt. Dessa kulturspecifika referenser har översatts med hjälp av följande översättningstekniker: bevarande, förtydligande, direkt översättning,  etablerad motsvarighet, generalisering, kulturell motsvarighet och utelämnande. Kategorierna och översättningsteknikerna förklaras samt exempel på varje tas upp i uppsatsen. Den statistiska analysen av översättningsteknikerna har visat att de översatta texterna har blivit starkt exotiserade, d.v.s. källspråksorienterade. 80% av kulturspecifika referenser i målspråket tjeckiska har översatts på ett exoticerande sätt medan i målspråket engelska är det 89%. En stark exotisering av den översatta texten kan å ena sidan resultera i att texten blir svårläst, å andra sidan framhävs den främmande kulturen (den svenska kulturen i detta fall) och det kan vara en av anledningar till att svenska kriminalromaner har blivit så populära i hela världen.

Tilltalsformer och personbeteckningar används olika i svenskan och tyskan och kan därför skapa kulturrelaterade översättningsproblem. I tyskan används idag du i informella och Sie i distanserade relationer medan nästan alla duar varandra i svenskan. I kombination med Sie används Herr/Frau samt efternamn på tyska; på svenska används nästan alltid förnamn. Personbeteckningar skiljer sig åt genom att personens kön oftast specificeras på tyska; på svenska används oftast neutrala beteckningar. Översättaren måste välja mellan att använda tilltalsformer och personbe­teckningar som de är brukliga i källspråket eller som de är brukliga i målspråket. I den här uppsat­sen undersöktes 16 svenska och 16 tyska skönlitterära verk och deras över­sättningar till det andra språket med fokus på om tilltal och personbeteckningar översätts enligt en källtextsorienterad eller en målspråksorienterad översättningsstrategi. Dessutom analyserades tio av skribenten ge­nomförda expertintervjuer med tyska och svenska översättare. Textundersökningen visar att de tyska översättningarna oftast anpassas till de tyska tilltals­konvention­erna och därmed är målspråksnära. I de svenska översättningarna däremot behålls det tyska till­talsbruket genom att Sie översätts till det idag ovanliga ni, de är därmed källspråksnära. Vad som gäller namn riktar sig både tyska och svenska översättningar oftast efter källtexten; för­namn an­vänds i tyska översättningar även där efternamnet skulle vara brukligt i tyskan och herr/fru samt efternamn används i svenska översättningar fastän detta inte förekommer i svenskan längre. Vid könsneutrala svenska personbeteckningar där personens kön inte definieras genom namn eller pronomen måste tyska översättare välja ett kön. Då väljs antingen det stereotypa kö­net (t.ex. vid yrkesbeteckningar) eller, i de fall då sannolikheten om vilket kön det handlar om är lika stor (t.ex. vid ord som ”granne”), väljs en manlig beteckning. I översättningar från tyska till svenska an­vänds i många fall beteckningar med kvinnliga suffix såsom i originaltexten, även om dessa suffix är förlegade i svenskan. Intervjuerna kompletterar textanalysen med översättarnas praktiska erfarenheter och person­liga åsikter. Dessutom blev det tydligt att översättningar även påverkas av förlagens önskemål och föreställningar gällande marknadsföring. Uppsatsen visar att tilltalsformer och personbeteckningar är språkliga uttryck för sin kultur och tid och att dessa kulturspecifika aspekter överförs mer målspråksnära i tyska översättningar och mer källspråksnära i svenska översättningar. / Anredeformen und Personenbezeichnungen werden im Schwedischen und im Deutschen unter­schiedlich angewandt und verursachen daher kulturbezogene Übersetzungsprobleme. Im Deut­schen ist das du in informellen und das Sie in distanzierten Beziehungen üblich, im Schwedischen dagegen duzen sich fast alle. In Kombination mit Sie wird im Deutschen Herr/Frau und Nach­name benutzt, im Schwedischen wird fast ausschließlich der Vorname verwendet. Personenbe­zeichnungen (z.B. für Angehörige bestimmter Berufe) unterscheiden sich darin, dass im Deut­schen meist das Geschlecht der Person eindeutig ausgedrückt wird; im Schwedischen werden meist geschlechtsneutrale Bezeichnungen angewandt. Beim Übersetzen stellt sich die Wahl, An­redeformen und Personenbezeichnungen so zu übersetzen, wie es in der Ausgangssprache oder wie es in der Zielsprache üblich ist. In der vorliegenden Arbeit wurden 16 schwedische und 16 deutsche Bücher verschiedener belletristischer Literaturgattungen sowie deren Übersetzungen in die jeweils andere Sprache im Hinblick auf Anrede und Personenbezeichnungen untersucht. Au­ßerdem wurden zehn von der Verfasserin durchgeführte, Leitfaden-gestützte Interviews mit deutschen und schwedischen Übersetzerinnen und Übersetzern analysiert. Die Textanalyse zeigte, dass die Übersetzungen ins Deutsche meist an die deutschen Anre­dekonventionen angepasst werden; sie richten sich also nach der Zielsprache. Bei den schwedi­schen Übersetzungen hingegen bleibt die deutsche Anrede oft erhalten, indem Sie mit dem heute ungewöhnlichen ni übersetzt wird; sie richten sich also nach der Ausgangssprache. Was Namen angeht, orientieren sich sowohl die deutschen als auch die schwedischen Übersetzungen meist am Ausgangstext, so werden in deutschen Übersetzungen Vornamen benutzt, auch wenn auf Deutsch der Nachname üblich wäre, und in den schwedischen Übersetzungen herr/fru und Nachname, obwohl dies im Schwedischen heute nicht mehr vorkommt. Bei schwedischen Per­sonenbezeichnungen, bei denen das Geschlecht im übrigen Text nicht durch Name oder Prono­men definiert wird, muss in der deutschen Übersetzung ein Geschlecht gewählt werden. Hier fällt die Wahl entweder (z.B. bei Berufen) auf das stereotype Geschlecht oder, bei gleicher Wahr­scheinlichkeit, um welches Geschlecht es sich handelt (z.B. bei Nachbar/Nachbarin), auf die männliche Bezeichnung. In Übersetzungen vom Deutschen ins Schwedische wird bei der Be­schreibung von Personen mit unterschiedlichem Geschlecht oft neben den heute üblichen neut­ralen Bezeichnungen die altmodische weibliche Endung zur Unterscheidung genutzt. Die Inter­views ergänzen die Textanalyse durch praktische Erfahrungen und persönliche Meinungen. Au­ßerdem wurde in den Gesprächen deutlich dass Übersetzungen auch von den Wünschen und Vermarktungsvorstellungen der Verlage geprägt werden. Mit der vorliegenden Arbeit konnte gezeigt werden, dass Anredeformen und Personenbe­zeichnungen sprachlicher Ausdruck von der jeweiligen Kultur, dem Zeitgeist und den gesell­schaftlichen Umgangsformen sind und dass diese kulturspezifischen Aspekte in deutschen Über­setzungen eher an die Zielsprache und in schwedischen Übersetzungen eher an die Ausgangs­sprache angepasst werden.

Denna uppsats består av en översättning av Abe Kōbōs korta novell Den magiska kritan (魔法のチョーク) från japanska till svenska och en översättningskommentar som främst fokuserar på tre olika kategorier ord eller uttryck som kan vara problematiska vid översättning från japanska. Dessa kategorier är kulturspecifika referenser, onomatopoetiska ord och västerländska lånord. Eftersom Abe Kōbō är en prisbelönt och internationellt erkänd författare och de rådande översättningsnormerna stipulerar att sådana författare bör översättas källtroget har jag valt att försöka arbeta utifrån en adekvansinriktad (källtrogen) översättningsstrategi. Detta innebär bland annat att jag i möjligaste mån försökt överföra författarens stil och hålla mig så nära källtextens betydelse som möjligt utan att måltextens språkbruk blir onaturligt. / This essay consists of a translation from Japanese to Swedish of the short story The Magic Chalk (魔法のチョーク) by Abe Kōbō and an accompanying commentary focusing on three categories of words or expressions that might pose a problem to translators of Japanese. These categories are cultural specific concepts, onomatopoeia and western loanwords. Since Abe Kōbō is an award-winning, internationally acclaimed author and the norm when translating such authors is to be source text oriented, I have chosen to translate using a adequacy-oriented strategy. In other words, I have tried to keep the original author's style and stay true to the source text as much as possible without making the target text sound unnatural.