Syftet med föreliggande litteraturstudie var att med en kvalitativ ansats belysa kollegial handledning med de hinder och möjligheter som finns med denna handledning, men även undersöka hur man inom skolan använder sig av kollegial handledning. För att få en förförståelse för bakgrunden och den historia som kan finnas till kollegial handledning, så ges en förklaring som kan visa på hur denna handledning uppkommit och utvecklats över tid. Efter sökning från år 2000 och fram i olika databaser, så påträffades och valdes fyra avhandlingar vilka alla behandlar kollegial handledning inom skolan. Dessa vilka utgör empirin för studien, tar upp olika aktörer inom skolan (skolledare, handledare, lärare samt förskollärare), och deras syn på kollegial handledning. Efter bearbetning och analys framträdde en bild av hur skolor kan använda sig av kollegial handledning, men även tre gemensamma hinder och lika många möjligheter. Kollegial handledning visar sig vara en relativt ny företeelse, och har mer och mer blivit ett reflekterande och kompetenshöjande arbetssätt för pedagoger, handledare samt skolledare inom skola och förskola att använda sig av i arbetet med skolutveckling. Resultatet visar att man kan använda sig av kollegial handledning på olika sätt. Men att det även finns olika hinder och möjligheter. Avhandlingarnas gemensamma hinder och som sedan tas upp i underrubriker är Tid och rum, Skolledning och även Handledaren. De möjligheter som hittades i avhandlingarna, och som även de presenteras i underrubriker är Reflektion, Kompetensutveckling samt Skolutveckling.  Dessa olika hinder och möjligheter kan användas i och med skolutveckling, samt för att höja lärarnas kompetens. Handledaren och även skolledaren är viktiga för att både införa och genomföra kollegial handledning, men även för att på olika vis ge utrymme för dessa reflekterande samtal.

Specialpedagogens roll som kvalificerad samtalspartner för kollegor finns inte definierat i styrdokument eller examensförordning. Detta innebär konsekvenser för specialpedagogens samtalsuppdrag eftersom utformningen till stor del baseras på rektorers och specialpedagogers förståelse för uppdraget. Syftet med studien var att undersöka hur specialpedagoger och rektorer förstår uppdraget och vilka konsekvenser förståelsen får i specialpedagogens praktiska yrkesutövning, vilka dilemman de ställs inför, samt hur specialpedagogens roll påverkas av att uppdraget inte finns definierat. Med hjälp av tio semistrukturerade intervjuer samlades specialpedagogers och rektorers förståelse för uppdraget in och därefter analyserades empirin med stöd av en fenomenografisk analysmodell. Studien kopplades genomgående till specialpedagogiska perspektiv. Resultatet visade att uppdraget förstås av informanterna som ett samtalsuppdrag som till största del ska fokusera på att utmana och vidga deltagarnas perspektiv, från ett kompensatoriskt till ett relationellt perspektiv. För att specialpedagogen ska kunna genomföra uppdraget bör samtalen organiseras, ha ett tydligt syfte och mål. Vidare krävs samsyn och gott samarbete mellan specialpedagoger och rektorer för att specialpedagoger ska få förutsättningar för att arbeta proaktivt. Studiens slutsatser är att det finns ett antal dilemman som behöver belysas och kommuniceras. Bland dessa återfinns samsyn och organisation gällande specialpedagogens uppdrag som kvalificerad samtalspartner för kollegor som viktiga faktorer för att pedagoger ska kunna ta del av specialpedagogens kvalificerade samtal. Resultatet av studien styrker tidigare forskning som visar att definitioner kring specialpedagogens roll och samtalsuppdrag behövs. Ett av de mest betydelsefulla resultaten från denna studie är att en definition behövs för att säkerställa likvärdighet för elever inom och mellan skolor.