Denna studie undersöker om det finns en korrelation mellan elevers förväntade språkutveckling och läroböckers språkliga komplexitet från grundskola till gymnasienivå. Uppsatsen tar avstamp i Skolverkets lärandemål och forskning om hur elever utvecklar sitt språk. I undersökningen jämförs representativa texter från två olika läroböcker i svenska, dels från grundskolans år 9, dels från svenska 2 på gymnasienivå. Parametrarna som undersöks är LIX-värde, nominalkvot, fundamentslängd och -variation och slutligen bisatstyper och -frekvens. Sammantaget ger dessa olika mått en god grund för att analysera den språkliga komplexiteten. Resultaten påvisar att det finns ett visst mått av skillnad i den språkliga komplexiteten som påverkar läsbarheten mellan årskurserna. Både lärobokstexternas LIX-värde och nominalkvot motsvarar i stort varandra, med undantag för genomsnittlig meningslängd, vari gymnasietexternas meningslängd överskrider grundskolans dito. Bisatsfrekvenserna, det vill säga fördelningen av bisatstyper, och fundamentslängd skiljer sig åt mellan årskurserna. Slutsatsen beträffande graden av språklig komplexitet för texterna är att det finns en viss progression från den lägre årskursen till den högre. Enligt gängse forskning styrks elevernas förmåga att skriva svårare texter genom konsumtion av lärobokstexter som både är språkligt något mer komplexa och längre, vilket läroplanen föreskriver.

Syftet med denna studie är att prova en hypotes om att textlängd, meningslängd och fundamentslängd ökar i takt med att yngre andraspråkselever blir mer erfarna skribenter. I studien belyser vi elevers skrivutveckling genom dessa tre aspekter. Vårt material består av 32 elevtexter skrivna av andraspråkselever under årskurs 1 och 2. Studien bygger på en kvantitativ metod och är därför baserad på positivism som teoretisk utgångspunkt. Materialet analyseras med ett digitalt textverktyg som används för att beräkna text- och meningslängden.