<p>This essay focuses on morals and different moral stages of the characters in A.A.Milne’s Winnie-the-Pooh and the House at Pooh Corner. The books about Winnie-the-Pooh are children’s books and like most books written for children, they contain valuable lessons that are meant to teach children something, usually something about morals. Both Winnie-the-Pooh and The House at Pooh Corner demonstrate, as I will discuss, different kinds of morals, which vary between different characters. The method I use is a close reading of Milne’s books about Winnie-the-Pooh, applying to them theories from Jean Piaget and other authorities on cognitive development and moral behavior. The result of my research points to different moral stages of the characters and the different lessons there are to learn from them. Utilizing Piaget’s theories on cognitive development, my conclusion is that some of the characters represent the adult world and mature adult behavior and some of the characters are more immature and behave as children. For the young reader, there are thus lessons to learn both from the representatives of the adult world and from the experience of children.</p>

<p>Since its publication in 1989, Kazuo Ishiguro’s third novel, The Remains of the Day, has received a great deal of attention. It has been the object of criticism as well as acclaim and even been turned into film. It is the purpose of this essay to explore reader communication and characterisation The Remains of the Day by analysing its narratee, i.e. the receiver of the narrator’s story within the text. This entails the application of a reader response approach on the level of the narrative. More precisely, the investigation focuses on the functions of the narratee in the areas of reader communication and characterisation of the narrator and main character of the novel, Stevens.</p><p>I argue that the narratee, as an agent of the narrative, has two prominent functions in the novel: the first is as a tool for the author in the characterisation of the narrator of the story, and the second is as a device for achieving communication between author and reader. My thesis is that the narratee is not utilised in a mere supportive capacity in the novel, but as a primary way of achieving reader communication and characterisation of the narrator. Thus, methodologically this investigation is performed in part by reconstructing the narratee, and in part by analysing the communicative situation contained in the narrative.</p><p>The investigation yields ample evidence to support that the narratee, as a device of the narrative, is utilised as a primary way of achieving reader communication and characterisation of the narrator in the novel. The narratee’s indirect influence in the novel is surprisingly tangible and the narratee is revealed as a major mover of the narrative. In addition to this, the analysis shows that the narrator can also be his own narratee. In this regard Stevens’s role in the narrative is twofold: he is both the narrator, who tells his story, and the narratee, who receives the story. The duality serves to highlight and reconcile the complexities and idiosyncrasies of his conflicted character, as well as make the narrative more accessible to the reader.</p>

<p>Abstract</p><p>C.S. Lewis’s Chronicles of Narnia (there are seven books all together) are often perceived as children’s books that in a simple and uncomplicated way convey the positive message of Christianity. However, Lewis’s intention was as much to deal with negative moral issues such as selfishness, dishonesty, betrayal, cruelty, vindictiveness and hypocrisy, in other words: aspects of evil. The purpose of this essay is to examine C.S. Lewis’s portrayal of evil in the Chronicles of Narnia, in order to show the novel’s complexity. My main focus will be on one of the lesser known of the books, The Horse and His Boy.</p><p>I believe that Lewis through his books convey the complexity of live, but through a perspective which makes it easier for children to accept. All the ingredients of real life are included in the Chronicles, even the ugly side to life, namely evil. By displaying the phenomenon of evil in so many different ways in his books, I believe that Lewis is trying to show the complexity which lies in the workday world as well as in heaven and the world of fantasy. Lewis uses evil as an expression to encourage the moral imagination within the readers. I believe that he urges his readers to take a stand and see what evil is and what it does. Lewis demonstrates that good and evil is in each and every one of us, and that it is the choices we make that defines us.</p>

No description available.

<p><p>(<em>Tiden, minnet, kriget och dess följder. Studier i Eyvind Johnsons verk, särskilt noveller.</em> Fredrik Smeds, D-uppsats i Litteraturvetenskap, Karlstads universitet, Institutionen för kultur och kommunikation, vt 2004.) Författaren undersöker berättartekniken i fyra av Eyvind Johnsons noveller om nutida krig och deras följder. Det indirekta skrivsättet om kriget studeras särskilt. Minnet och tiden uppmärksammas. De är centrala i Johnsons diktning och exempel från hans romaner ges. Vidare studeras novellernas ideologiska innebörder. Även Johnsons liv och olika ideologiska uttalanden berörs. En översiktlig studie över krigsmotivets förekomst i hans romaner ingår också. De noveller som ingår i undersökningen är "Mannen som var med", "Kort besök", "Det förlorade Europa" och "I det overkliga".</p></p>

<p>Johan Klings debutroman <em>Människor helt utan betydelse </em>har fått epitetet flanörroman i många artiklar och recensioner. Den är, i likhet med Hjalmar Söderbergs flanörroman <em>Förvillelser</em>, hans debutroman. Klings bok utspelar sig vid millennieskiftet, Söderbergs vid sekelskiftet. Detta väckte ett intresse hos mig och de frågor som kom upp var vad som definierar en flanörroman som genre och om det var en tillfällighet att flanörromanen dyker upp igen efter 100 år. En annan fråga som kom upp var vilka skillnaderna och likheterna skulle kunna vara. Mitt syfte med uppsatsen har därför varit att göra en komparativ uppsats där jag noggrant har läst de båda romanerna. Jag har också gjort en narratologisk jämförelse av de båda texterna. För att få en bra underbyggnad har jag läst in mig på tidigare forskning om flanörromaner och böcker om litteraturanalys. Jag har också tagit del av tidningsartiklar som berör framförallt Klings roman. Denna undersökning visar på att det finns vissa likheter mellan böckerna, men att det är väldigt mycket som skiljer dem åt, dels narratologiskt, dels de samhällen de båda flanörerna verkar i. Det skiljer trots allt 100 år mellan dem. Undersökningen har lett fram till att millennieflanörens ångestfyllda vandring på stadens gator inte nämnvärt kan jämföras med den levnadsglade och nyfikne sekelskiftesflanören. De ingående miljöbeskrivningar som Söderberg gör är i Klings bok till stor del utbytta mot huvudkaraktärens noggranna beskrivning av de människor han träffar. Deras historia bakåt och vilket slags människor de är idag.</p>

No description available.

<p>Jag har i min uppsats gjort en studie av dansmotivet i Gustaf Frödings lyriska diktning. Det visar sig att motivet oftast utmärks av en positiv laddning. Glädje och lekfullhet förknippas gång på gång med dans i Fröding dikter, och dansen har även ett nära förhållande till musik, fest och lek. Just glädjen kan sägas vara signifikativt för dansmotivet i stort, som med enbart några få undantag kopplas till lyckliga tilldragelser.</p><p>Egenskapen att kunna dansa förefaller vara något som Gustaf Fröding värderade högt, vilket jag pekat på genom att åskådliggöra hur skalden använder sig av dansen som ett karaktäriserande drag hos hans fiktiva personer. Det är dock inte enbart människor som dansar i Frödings dikter, utan i stort sett allt i universum kan få denna egenskap. Här kläder sig emellanåt naturen i mänsklig gestalt och rör sig som i dans; stjärnor och olika vattendrag lika väl som våren. Hos Fröding tycks allt som rör sig med en bestämd växling kunna dansa, vilket för tanken till den antika idén om den kosmiska dansen.</p><p>Det är vidare vanligt att skalden använder sig av motivet som ett slags sexuellt förspel, eller åtminstone som något som förknippas med erotik, sensualism eller kärlek. Även i detta sammanhang kan motivet kopplas till glädje, men jag har också visat att vissa moraliska synpunkter får komma till uttryck i några av dessa dikter. Det verkar dock inte som om skalden själv skulle ha tillhört den skara som fördömde den ”erotiska dansen”.</p><p>Slutligen har jag gjort en näranalys av två av Frödings dansdikter. I ”Gudarne dansa” har jag betonat hur den byggs upp av antiteser, där dans blir en lösning på de motsättningar som dikten bygger på. Här återfinns influenser från Nietzsche, som också satte dansen högt. Det utmärkande draget kring motivet i denna dikt är annars den glädje i vilken gudarna dansar. I ”Balen” har jag bland annat pekat på det faktum att dikten har ett sådant utmärkande och varierat dansmotiv, där dansbegreppets tre olika former återfinns. En del av analysen har ägnats åt bildspråket som kretsar kring vatten, vilket i likhet med dans kopplas till rörelse. Jag har även redovisat för den danslika rytmen i vissa av diktens partier.</p>

This study investigates the way in which experience comes to givenness in three novels by the early twentieth century American writer Dorothy Canfield Fisher (1879-1958). By utilizing a model of affectivity set up by the French phenomenologist Michel Henry, the investigation uncovers unthematized strata in The Brimming Cup (1921), Rough-Hewn (1922), and Her Son’s Wife (1926) in which subjectivity is phenomenalized as auto-affective and immanent. These strata are phenomenologically distinguished from those in which subjectivity comes to givenness as conditioned by transcendent, hyper-presentational presence. The investigation shows that in these novels, objectified presence is predominantly favored as real. Michel Henry’s distinction between affectivity and sensibility helps delineate the asymmetrical way in which affectivity as the primary, pre-self-conscious phenomenalization of subjectivity can be understood in relation to sensibility as the self-reflective, horizon-oriented phenomenalization of subjectivity. Methodologically, the study remains faithful to Edmund Husserl’s phenomenological reduction which excludes transcendent considerations of the texts. Michel Henry’s model of affectivity refutes Martin Heidegger’s understanding of subjectivity as always already thrown into a transcendent world. Nevertheless, Heidegger’s distinction between zuhanden and vorhanden is utilized in the study to clarify the integrity of a presence that cannot be posited in front of a presentational gaze. Canfieldian subjectivity is troubled by an inability to disentangle itself from this objective gaze and by its disbelief in the possibility of nonobjectified, yet real, experience. Instead subjectivity comes to validate realness as presentational vitality. Paradoxically, however, relief from suffering occurs primarily in instants that are free from phenomenalizations of life as vitalism. In such moments, subjectivity is phenomenalized as presentationally empty, existing in a nonpresentational space untouched by presentational meaning.

No description available.