Dysfagi, sväljningssvårigheter, är en vanlig komplikation vid Alzheimers sjukdom och är väl utforskat i det sista av de tre stadierna vid demens (lindrig, måttlig och svår). Sväljningssvårigheter som har kopplats samman med Alzheimers sjukdom är ett förändrat ätbeteende, reducerad höjning av larynx och en längre oral fas. Syftet med studien var att undersöka om och vilka symtom vid dysfagi som kan ses i de tidigare stadierna av Alzheimers sjukdom vid användning av icke-invasiva undersökningsmetoder. En enkätundersökning med 16 deltagare och en sväljningsscreening med fyra deltagare genomfördes. Sväljningsscreeningen bestod av fyra delar: oralmotorik, sväljningstest och sväljningskapacitetstest med vatten och tuggfunktion. Resultaten från enkäten visade ingen högre andel med sväljningssvårigheter i den testade gruppen jämfört med tidigare forskning av normalpopulationen. Inga signifikanta samband mellan olika parametrar såsom poäng på Mini Mental Test (MMT), tid för diagnos och poäng på enkäten hittades. Resultaten från sväljningsscreeningen visade en tendens till förlängd orofaryngeal fas vid ett sväljningskapacitetstest vilket indikerar att undersökning av sväljningskapacitet kan vara en användbar metod för att identifiera tidiga sväljningssvårigheter vid Alzheimers sjukdom. Testet är lätt att genomföra och inte tidskrävande. / Dysphagia, eating disorders, is a common complication associated with Alzheimer’s disease and has been studied extensively in the three late stages of dementia (mild, moderate and severe). Eating disorders that have been linked to Alzheimer’s disease are a changed eating behaviour, reduced laryngeal elevation and a prolonged oral phase. The purpose of this study was to investigate if and which symptoms of dysphagia can be identified using non-invasive methods. A survey with 16 participants and a swallowing screening with four participants were conducted. The swallowing screening consisted of four parts: oral motor abilities, a swallowing test and a swallowing capacity test with water and chewing function. The results from the survey did not show an increased prevalence of eating disorders in the test group compared to what previous research suggests could be expected for the normal population. No significant correlations between parameters such as Mini Mental Test (MMT), time elapsed since diagnosis or score of the survey were found. The results from the swallowing screening showed a tendency towards a prolonged oropharyngeal phase in a swallowing capacity test, indicating that examination of swallowing capacity could be a useful method for identifying early eating disorders in Alzheimers disease. The test is easy to perform and is not time consuming.

Bakgrund: Kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) är en vanlig sjukdom som drabbar oftast äldre och rökare. Typiska symtom är andnöd, produktiv hosta, trötthet samt återkommande luftvägsinfektioner. Flera olika bidragande orsaker kan leda till att en KOL-patient utvecklar sjukdomen, bland annat rökning, luftföroreningar, socioekonomisk status, astma, genetik, luftvägsinfektioner och dålig kost. KOLpatienter drabbas oftast av försämringsperioder, så kallade KOL-exacerbationer. En KOL-exacerbation kan förekomma i olika grader: som mild, måttlig eller svår. Oavsett svårighetsgraden ges olika läkemedel för att minska frekvensen av exacerbationer och för att förbättra livskvaliteten hos en KOL-patient. Det finns olika tillgängliga läkemedel i dagsläget för att behandla både KOL och KOL-exacerbationer. I detta projektarbete granskades åtta tidigare studier för att undersöka effekten av peroral kortisonkur hos KOL-patienter med mild till måttlig KOL-exacerbation. Även undersöktes om peroral kortisonkur var en effektiv behandling för att minska exacerbationsfrekvens och därmed förbättra livskvaliteten samt hälsostatus hos KOLpatienter. Syfte: Syftet var att undersöka vilken evidens som finns för peroral kortisonkur enligt GOLD 2019s rekommendation vid mild-måttlig KOL-exacerbation hos KOL-patienter i GOLD stadium B. Metod: En systematisk litteraturgenomgång gjordes enligt Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) metoden. Databaserna PubMed och Cochrane library användes för att hitta relevanta artiklar för projektarbetet. Både randomiserade studier och systematiska översikter inkluderades i projektarbetet. Bedömning av relevans och kvalitet av artiklarna gjordes med hjälp av mallar från SBU. Resultat: Åtta artiklar inkluderades, av vilka två av hög kvalitet och resterande sex av godtagbar kvalitet. Artiklarnas resultat visade att det fanns evidens för att ge peroral kortisonkur till KOL-patienter med mild till måttlig KOL-exacerbation. Dessutom ger peroral kortisonkur positiv effekt med avseende på excerbationsfrekvens, andfåddhet, hälsostatus och livskvalitet. Risken/biverkningarna av peroral kortisonkur har inte tagit med i detta arbete. Slutsats: Slutsatsen för projektarbetet var att peroralt prednisolon ger effekt vid mild till måttlig KOL-exacerbation i GOLD stadium B och minskar exacerbationsfrekvens, förbättrar lungfunktion samt livskvalitet. En mer nyanserande evidenssammanställning hade kunnat göras om även riskerna med kortisonbehandling hade beaktats.

Sammanfattning Syfte och frågeställningar   Syftet med studien var att undersöka hur fysiskt aktiva högstadie- och gymnasieelever är i förhållande till vad de har möjlighet till att vara under skoltid.   Erbjuds eleverna tillräckligt med fysisk aktivitet under skoldagen för att kunna uppnå rekommendationerna för fysisk aktivitet? Skiljer sig utbud, vanor och inställning mellan gymnasieelever och högstadieelever? Motiverar och informerar skolan eleverna kring fysisk aktivitet?   Metod Studien bygger på en kvantitativ enkätundersökning i Stockholmsområdet på två kommunala skolor, 80 högstadie- och 80 gymnasielever i åldern mellan 13 och 16 år deltog. Eleverna var slumpvist utvalda oberoende av kön. Urvalet av skolorna skedde ur ett bekvämlighetsurval, då urvalet av skola styrdes av tillgänglighet och kontakter.   Resultat Resultaten visade att de flesta högstadieeleverna transporterade sig vanligen via egen fysisk aktivitet till eller från skolan medan gymnasieeleverna vanligen transporterade sig via kollektivtrafik. Det visade sig vara en signifikant skillnad i fördelningen mellan hur många dagar eleverna oftast transporterade sig via egen fysisk aktivitet till eller från skolan. Typvärdet för gymnasieeleverna var 0 dagar medan typvärdet för högstadieeleverna var 5 dagar. 64 % av gymnasie- och 75 % av högstadieeleverna svarade att de får tillgång till 90 minuters måttlig fysisk aktivitet vilket tyder på att dessa elever erbjuds tillräcklig måttlig fysisk aktivitet för att uppnå rekommendationerna om måttlig fysisk aktivitet. 69 % av gymnasie- och 56 % av högstadieeleverna svarade att de får tillgång till 90 minuter eller mer mycket ansträngande fysisk aktivitet vilket tyder på att dessa elever uppnår rekommendationerna om mycket ansträngande fysisk aktivitet. Majoriteten av eleverna har svarat att de väljer att delta i både måttliga och mycket ansträngande fysiska aktiviteter, slutsatsen dras utifrån den vetskapen att eleverna inte verkar ha brist på motivation. Det visade sig vara en signifikant skillnad i fördelningen mellan hur gymnasie- och högstadieeleverna har svarat angående om de är fysiskt aktiva under raster. 71 % av gymnasie- och 30 % av högstadieeleverna utövar aldrig fysisk aktivitet på raster, detta tyder på att aktivitetsnivån sjunker desto äldre eleverna blir. Det var ingen signifikant skillnad i fördelningen mellan hur gymnasie- och högstadieeleverna har svarat kring uppmuntran och kunskapsgivande från skolan. Majoriteten av både gymnasie- och högstadieeleverna anser att de uppmuntras och får tillräckligt mycket kunskap om fysisk aktivitet från lärare.   Slutsats Avslutningsvis går det att konstatera att alla elever inte uppnår rekommendationerna för fysisk aktivet under skoltid. Utbud och vanor vad gäller fysisk aktivitet skiljer sig mellan gymnasieelever och högstadieelever främst när det kommer till transport till eller från skolan samt den fysiska aktivitetsnivån under rasttid. / <p>Fristående kurs Idrott III VT 2014.</p>

To identify children at risk of developing a language disability, the majority of Swedish Child Health Centers (CHCs) have since the early 90’s conducted language screening with 3-year olds using Westerlund’s method or with 2,5-year olds using Miniscalco’s method. The National Board of Health and Welfare has published a new national child healthcare program (Socialstyrelsen, 2014b) in which the language screening in Uppsala municipality needs to resituate to when the child is 2,5 years old. This is due to the fact that a team evaluation is going to be performed when the child is 3 years old. The study aimed to evaluate the process and screened 70 children in 4 CHCs with a revised version of Westerlund’s method. That method was chosen because of the fact that nurses at CHC’s in Uppsala already use it on 3-year olds. Out of the 70 children, 16 failed and were followed up at 3 years of age. By then 9/16 failed again. This gives the screening 44% false positive results, which means that 44% of the children that screened positive are not actually at risk of developing a language disability. The same number for Westerlund’s original method is 4,5% (2/44) and Miniscalco’s is 48% (12/25). The later is interesting in comparison with this study due to the fact that they involve children of the same age. When conducting a clinical evaluation for Westerlund’s revised method involving 2,5-year olds, important factors to look further at are true/false positives and outcome per screening section. If the patterns found in this study are somewhat alike the patterns shown when screening a larger study population, the referential criteria might need a re-evaluation. The nurses involved in this study believe the screening works well with younger children, but they wish for more contact with a speech language pathologist to discuss difficult cases. Keywords: language screening, child healthcare program, CHC, language disability, Westerlund’s method / Sedan början av 90-talet har det på Sveriges barnavårdscentraler (BVC) utförts undersökning av barns språk – språkscreening – med syfte att identifiera barn som riskerar att få problem med sin språkutveckling. Merparten av alla BVC har använt antingen Westerlunds metod när barnen är 3 år eller Miniscalcos metod när de är 2,5 år. Socialstyrelsen inleder nu ett nationellt barnhälsovårdsprogram och föreslår i sin Vägledning för barnhälsovården (Socialstyrelsen, 2014b) att språkscreeningen ska göras vid 2,5 - 3 års ålder samt att ett teambesök med läkare och sjuksköterska ska göras vid 3 års ålder. Detta innebär i praktiken att språkscreeningen i Uppsala län flyttas från 3 år till 2,5 år. Syftet med föreliggande studie var att göra en inledande utvärdering kring huruvida Westerlunds metod kan användas på 2,5-åringar. Utvärdering av tidigareläggande av Westerlunds metod gjordes bland annat eftersom sjuksköterskorna på BVC i Uppsala under många år använd denna metod på 3-åringar, vilket gör att förfarandet är väl inarbetat. Fyra BVC deltog i en utprövning där totalt 70 barn screenades, av vilka 16 fick positivt utfall och följdes upp igen vid 3 år. I nio av fallen blev resultatet fortsatt positivt medan övriga sju barn klarade uppföljningen utan anmärkning. Det betyder att 44 % (7/16) av barnen fick positivt resultat fast de inte riskerar att få problem i sin språkutveckling – de screenades falskt positivt. Samma siffra för Westerlunds ursprungliga metod är 4,5 % (2/44) och för Miniscalcos metod 48 % (12/25). Det senare är intressant jämfört med denna studie då de omfattar barn i samma ålder. Vid en klinisk validering av Westerlunds metod på 2,5-åringar blir det viktigt att undersöka och jämföra såväl sant/falskt positiva som utfall per delmoment metoderna emellan. Om mönster liknande de i denna studie återfinns med en större studiepopulation kan remisskriterierna behöva ses över. Sjuksköterskorna som deltog i utprövningen anser att screeningen fungerar väl med 2,5-åringar, men de önskar bland annat mer logopedkontakt för handledning samt en lathund med varningssignaler att vara uppmärksam på gällande barns språkutveckling. Nyckelord: språkscreening, barnhälsovårdsprogram, barnavårdscentral, språkstörning, Westerlunds metod

Bakgrund: Forskning om pulshöjande fysiska aktiviteters påverkan på skolelevers akademiska prestation har inte påvisat samstämmiga resultat. Det framgår inte heller vilken påverkan pulshöjande fysisk aktivitet, gällande frekvens och duration, har på akademisk prestationsförmåga. Syftet med denna studie var därför att kartlägga och syntetisera forskning av interventioner avseende pulshöjande aktiviteter och hur de påverkar elevers akademiska prestationsförmåga. Följande frågeställningar ingick: Vilka relationer framkom mellan pulshöjande fysisk aktivitet och akademisk prestationsförmåga? Hur har interventioner genomförts gällande typ av aktivitet och över hur lång period, frekvens och duration? Vilka metoder har använts i studierna? Metod: I denna integrativa litteraturstudie ingick det totalt 11 vetenskapliga artiklar som publicerats i internationella tidskrifter. Studien utgick utifrån Whittemore &amp; Knafls (13) fem steg för integrativa litteraturstudier och har även analyserats utifrån Whittemore &amp; Knafls (13) metod för integrativa litteraturstudier. Resultat: Resultatet visade att det finns interventioner med pulshöjande fysisk aktivitet som har ökat elevers akademiska prestationsförmåga och att en del av interventionerna haft en positiv påverkan på såsom exekutiv förmåga, kognitiv förmåga och välbefinnande. Resultatet visade även att det fanns studier som visade att pulshöjande interventionen haft liten eller ingen effekt alls på elevers akademiska prestationsförmåga. Resultaten har även relaterats till Move- to learn model. Slutsatser: Resultaten rörande pulshöjande fysisk aktivitet och dess påverkan på akademisk prestationsförmåga visade på inkonsekventa resultat. På grund av detta är det svårt att avgöra vilken påverkan som finns och på vilket sätt pulshöjande fysisk aktivitet påverkar akademisk prestation samt andra faktorer såsom exekutiv förmåga, kognitiv förmåga och välbefinnande. Det är av vikt att forskning inom detta område fortsätter genomföras för att det ska kunna skapas evidens. I denna studie har interventionsstudier sammanfattats varav flera av dessa är randomiserade kontrollerade studier. De resultat som visat sig vara positiva i denna studie har inte enbart kommit från randomiserade kontrollerade studier utan även från studier med annan design, så som experimentella fallstudier, deskriptiva studier, studier med explorativ design samt kvasi-experimentella studier. Resultaten i studien har inte visat sig vara samstämmiga vad gäller akademisk prestationsförmåga. Trots detta finns det fördelar med att bedriva pulshöjande fysisk aktivitet inom ramen för skoldagen eftersom det också är en hälsopromotiv insats som har betydelse för barnens hälsa och välbefinnande samt att skolan som arena för fysisk aktivitet är en optimal miljö eftersom den når alla barn, oavsett socioekonomiska förutsättningar, funktionsförmåga. Skolor som erbjuder pulshöjande fysisk aktivitet ger således en möjlighet för elever att ha en fysisk aktiv livsstil åtminstone under skoldagen.

Referentiell kommunikation innebär att kunna delge andra information så att de förstår, samt att själv förstå när man lyssnar och även att vara medveten om när man själv inte har förstått (Sonnenschein &amp; Whitehurst, 1984). Genom en referentiell kommunikationsuppgift har lyssnaregenskaper inom referentiell kommunikation undersökts hos ungdomar med lindrig till måttlig utvecklingsstörning, samt en mentalt åldersmatchad kontrollgrupp. Snabb benämning (Rapid Automatized Naming) av enstaviga och flerstaviga ord har också testats, och huruvida samband mellan resultat i kommunikationsuppgiften och snabb benämning föreligger. För att mäta referentiella lyssnarförmågor har olika typer av efterfrågningar studerats, det vill säga hur individen uttrycker sig för att efterfråga mer information. Resultatet visar att kontrollgruppen producerar signifikant fler av efterfrågningstyperna begäran av utökad information och kontrollfrågor. Båda grupperna var mycket heterogena i kommunikationsuppgiften vad gäller antalet efterfrågningar hos varje individ. I målgruppen återfanns ett signifikant samband mellan efterfrågningstypen aningen-eller-frågor och långsam benämningshastighet av enstaviga ord. En klinisk implikation av resultatet i studien är att en del individer i målgruppen skulle kunna gynnas av träning i referentiell kommunikation.