Studien är en applicering av Foucaults Övervakning och straff på science fiction-romanen The Left Hand of Darkness av Le Guin. Fokus låg på hur makten drabbar huvudkaraktärerna; syftet var att notera hur de gör motstånd mot maktutövningen och att ta fasta på alternativa maktrelationer som kan influera verkligt politiskt arbete mot en bättre, mer jämlik värld. Att använda Foucaults idéer på liknande sätt är vanligt. Analysen består av sex sekvenser som utspelar sig på planeten Vinter i The Left Hand of Darkness. Landsförvisningar för att återupprätta härskarens makt, både avsaknaden och upprättandet av framstegsmyt och en etik som förespråkar jämlikhet utmärkte monarkin Karhide; kuvade kroppar i disciplinens förtecken och en makt som är sammantvinnad med vetandet kännetecknade byråkratin Orgoreyn. Slutsats: Det är nödvändigt att uppoffra sig för att få till stånd förändringar. Den politiske visionären kan dessutom ha användning för en särskild etik, en mindre aggressiv framstegsmyt och horisontellt samarbete.

The purpose of this paper was to examine how ”the other” is portrayed in Joseph Conrad’s novel Heart of darkness from a postcolonial perspective. Thru this analysis determine if and in what way the novel may be beneficial to education surrounding postcolonial perspectives in the subject Swedish at upper secondary school. Thru close reading of the text focusing on the novels portrayal of “the other”, the analysis concludes that the novel gives a stereotypical and dichotomous picture rooted in the novels contemporary science and culture of the western world. The way “the other” is portrayed in Joseph Conrad´s Heart of darkness does not consist with the fundamental values of the Swedish upper secondary school. The analysis has concluded that the novels potential as an educational tool in the education surrounding postcolonial perspectives is limited due to it´s lack of non-European perspectives.

No description available.

Ursula K Le Guin wrote The Left Hand of Darkness (1969) because she wanted to explore the limitations of gender and sexuality in a way that reflected the ongoing epistemic changes in her society. She created the Gethenians, an ambisexual, androgynous species that live most of their life without an assigned sex, making their entire society lack the concept of gender. Le Guin writes in her essay “Is Gender Necessary? Redux” (1988) that she wanted to erase gender to find out what was left. This essay will examine how the themes of gender and sexuality are explored in the Left Hand of Darkness, questioning if gender was actually erased. It is Le Guin’s linguistic choices and assumption that androgyny is masculine that assigns male gender to the Gethenians, without them having a biological sex. This renders the female experience invisible, creating a severe imbalance between the male and female part of them. However, by using Genly Ai - one of the main narrators, a male character from Terra (Earth) - gender is still presented as something fluid and non-binary, even though the Gethenians are generally perceived as more masculine. Sexuality, on the other hand, is more fluid and open, presenting a completely different idea than the norm present in the world of the reader. On Gethen, sexuality is celebrated when it is controlled and separate from everyday life, contrary to the celebration of a constant, masculine and aggressive view on sex. In conclusion, The Left Hand of Darkness presents the reader with a safe and comfortable version of androgyny, ultimately leaving many readers wanting more from the thought experiment. / Ursula K Le Guin skrev Mörkrets Vänstra Hand (1969) eftersom hon ville undersöka de begräsningar som är associerade med kön och sexualitet på ett sätt som reflekterade de pågående epistemiska förändringarna i samhället. Hon skapade folket Gethenians, en ras av människor som är androgyna och ambisexuella vilket gör att de lever majoriteten av sina liv utan kön i ett samhälle där konceptet genus inte existerar. Le Guin skriver i sin uppsats ”Is Gender Necesarry? Redux” (1988) att hon ville radera genus för att ta reda på vad som finns kvar. Denna uppsats kommer att utforska hur två teman, genus och sexualitet, hanteras i Mörkrets Vänstra Hand, samt ifrågasätta huruvida genus faktiskt blev raderat. Det är, i slutändan, Le Guins lingvistiska val och antagande att androgynitet är maskulint som ger Gethenierna ett manligt genus, även om de saknar ett fysiskt kön. Detta gör att den kvinnliga upplevelsen blir helt osynlig och skapar en tydlig obalans mellan den feminina och den maskulina sidan av dessa varelser. Dock, genom användningen av Genly Ai - en av berättarna, en manlig karaktär från Terra (Jorden) - så presenteras kön fortfarande som någonting icke-binärt och diffust. Sexualitet å andra sidan, presenteras som mer öppet och naturligt i jämförelse med normerna som existerar i läsarens värld. På Gethen är sexualitet firat när den är kontrollerad och en separat del av livet, i motsats till normen som firar en konstant, maskulin och aggressiv version av sex. Sammanfattningsvis presenterar Mörkrets Vänstra Hand läsaren med en trygg och bekväm version av androgynitet, vilket gör att många läsare vill få ut mer av/känner att något saknas i tankeexperimentet.

Uppsatsen undersöker konstbetraktandets natur i tunnelbanan genom en närstudie av fotomontaget ”Den dagen, den sorgen på Karlaplans tunnelbanestation i Stockholm.  Uppsatsens huvudsakliga frågeställning är: Hur spelar ”Den dagen den sorgen” upp sin mening och hur tas denna emot av betraktaren i tunnelbanekontexten vid Karlaplan?   Två underfrågor kompletterar frågeställningen: 1.Vilken är fotomontagets konstnärliga särart och hur är det organiserat narrativt? 2.Hur är tunnelbanans ”genius loci” och hur samverkar konstverket med platsen och rummet?    Impetus för uppsatsen är konstverkets säregna och unika karaktär som konstverk. Det finns inget liknande verk i Stockholms tunnelbana. Det lockar, väcker frågor och involverar betraktaren på ett direkt sätt. Syftet med uppsatsen är därför att undersöka mekanismerna för denna betraktaraktiverande rörelse. En fråga som ofta saknas i den omfattande litteraturen om konsten i Stockholms tunnelbana är hur tunnelbanekonsten kommunicerar och tas emot av sina betraktarresenärer. Denna brist motiverar en undersökning av relationen mellan konstverk, betraktare och miljö.      Uppsatsen är utförd med hjälp av en deduktiv och systematiskt tolkande arbetsmetod utifrån en receptionsteoretisk och semiotisk teoribildning. De valda frågeställningarna har riktat analysen och fotomontaget har studerats som konstnärligt och språkligt fenomen. Receptionsteorin utgår från Wolfgang Kemps begreppsanalys, vilken är strukturerad i interna och externa faktorer. Peter Gillgren kompletterar Kemp och visar hur betydelsefulla verkets interartiella referenser och den litterära meningen är för den receptionsteoretiska tolkningen. Roland Barthes semiotiska teckenanalys, där denoterande tecken omvandlas till konoterande i betraktarens medvetande, ligger också till grund för tolkningen      Texten är uppbyggd av fem delar. De består av inledning, bakgrund, interna faktorer, externa faktorer samt avslutande diskussion med slutsatser och sammanfattning. Genom verkets många interartiella referenser framträder en samhällskritisk litterär mening. För att förmedla denna litterära mening har upphovsmannen medvetet sökt motverka en riskerad polysemi. Kompletterande performativa textremsor, det hyperrealistiska fotografiska bildmediet samt en återhållsamhet med fragment stramar åt och riktar bildens ”betydelse”. Bildens komposition och perspektiv samt en frekvent användning av vakanser och fokaliserande gestalter bjuder in betraktaren i bildens ”spel” och sätter dennes öga i rörelse.  Verk, betraktare och miljö möts och förstår varandra i hastiga filmiska ögonblick. Sådan är konstbetraktandets natur på Karlaplans tunnelbanestation.

This is a master thesis dealing with reception-theoretical aspects of the 96 meter long photomontage called That day and that grief, created by the Swedish photographer and artist Larseric Vänerlöf. The artwork is situated in the Karlaplan metro-station in Stockholm. The text is an extension of the master thesis that I wrote in 2017-2018, entitled The Cinematic eye. This new essay aims to deepen the understanding of how the photomontage reveals it´s meaning and how it is received by the viewer in the metro context at Karlaplan. Main questions: 1/ What is it in this big photomontage, that makes the viewing travellers, wanting to stay and watch it, even though they are in a hurry towards another place, in another matter? 2/ How does this artwork speak to me and how does it want me to watch it? 3/ What does the photomontage want to tell me? 4/ What does the work represents? Since my study focuses on the imagery and communication-act of the artwork, I find semiotics and reception-theory as the obvious theoretical tools. Part of the interpretation of the image relates to the semiotics of Roland Barthes and his statement that all images are polysemic and ambiguous and that they are culturally and historically conditioned. In my conclusion I discuss and to some extent challenge the mechanism and interaction between literal, denoting information and symbolic connotation in the viewer’s reception. The reception analysis is based on Wofgang Kemps conceptual apparatus formulated in The work of Art and its Beholder (1998), and Peter Gillgrens concept of interartial references. Hans Georg Gadamers view of art as a performative game complements the essays theoretical construction. I use a deductive and systematic interpretive working method. Based on the chosen semiotic and reception theoretical formation and through my questions, I have studied the phenomenology of the photomontage, i.e. as an artistic and linguistic phenomenon. Empathy in site/location, beholder and zeitgeist form the basis of the methodological work.The conclusions of the thesis are radically different from that of my former text from 2017-18. Imagery and symbolic ambiguities and focalics that refuse to reveal the "meaning" and content of the photomontage, activate the viewer in a performative way and creates a highly communicative work, which involves the viewer in the theatrical course. Through a deeper study of the “zeitgeist”, I have also concluded that the collective and political symbols from the 1970s in the work, have lost power and content at the time of the dismantling in 1982. The character that I previously perceived as "Art as weapon" has in this essay been transformed to "Art as visuality". The art of photography appears as the real subject matter for the photomontage at Karlaplan subwaystation.