I dag befinner sig biståndshandläggare inför nya utmaningar på grund av coronapandemin. Det som tidigare har varit självklara strategier för att tillförsäkra klienters delaktighet är i dagens samhälle en riskbedömning i sig. Trots äldres utanförskap i användningen av digitala verktyg har alternativa mötesformer fått större betydelse i samhället. Det finns dock en oro samt rädsla över vilka konsekvenser coronapandemins restriktioner kan medföra. Syftet med studien var att utifrån ett professionsperspektiv söka förståelse för hur äldre klienters delaktighet i utredningsprocessen kan tillförsäkras under tider då fysiska möten bör undvikas. Studien genomfördes med en kvalitativ ansats i form av semistrukturerade intervjuer. Sex intervjuer med biståndshandläggare genomfördes via Skype samt teams, och det empiriska materialet analyserades med hjälp av tematisk analys. Resultatet i studien visade att biståndshandläggares strategier för att tillförsäkra delaktighet har begränsats i och med restriktioner. Avgörande för äldres delaktighet i utredningsprocessen beror dels på hur kommunerna har tolkat restriktionerna i sina riktlinjer, vilket handlingsutrymme biståndshandläggare har samt vilket synsätt dehar på delaktighet. Delaktighet påverkas även av hur biståndshandläggare valt att strukturera sitt möte samt av individers egna förutsättningar. Att använda alternativa mötesformer var både en förutsättning samt begräsning för äldres delaktighet. Socialarbetare behöver därför utveckla sin kompetens i vilka situationer alternativa mötesformer kan vara till fördel, samt utveckla nya metoder för att möjliggöra äldres delaktighet i utredningsprocessen. Med hjälp av sitt handlingsutrymme kan socialarbetare lära sig att anpassa sitt arbetssätt utifrån individers behov i olika kontexter.

Vid tidpunkten för denna studie är det svenska samhället i en process av återgång till en tillvaro bortom covid-19-pandemin och Coronakommissionens rapport och slutbetänkande har nyligen publicerats. Restriktionerna som har varit aktiva till och från sedan år 2020 börjar lyftas i de flesta kommuner och vi kan nu mer och mer börja se vilka effekter pandemin fått på samhället. Denna studies syfte är att undersöka hur covid-19-pandemin har påverkat arbetet med försörjningsstöd under pandemin och hur påverkan kan se ut framöver. För att kunna besvara syftet har kvalitativa intervjuer med socialarbetare inom försörjningsstöd i tre kommuner genomförts och delvis analyserats med hjälp av domänteorin. Som komplement till intervjuerna har en enkät utformats och skickats till utvalda respondenter från respektive kommun. Studiens viktigaste resultat är att pandemin haft en stor påverkan på arbetet med försörjningsstöd på olika sätt genom bland annat en omställning av arbetssätt på grund av restriktioner, främst genom digitala mötesformer samt arbete hemifrån. Handläggning har delvis gjorts generösare, klientarbetet har påverkats genom ändrade mötesformer, köbildning har ökat och skapat fördröjningar samt inställda insatser och på så sätt kan långvariga effekter uppstå i det fortsatta arbetet. Resultaten visar även på olikheter mellan kommuner i hur hanteringen av pandemin har upplevts, särskilt när det gäller arbetsmiljö och arbetsbelastning. Studiens slutsatser är bland annat att organisering och ledarskap kan relateras till dessa olikheter samt att en digitalisering av ansökan om försörjningsstöd möjligen skulle kunna fungera som ett skydd mot överbelastning bland socionomerna i händelse av nya kriser. Anpassad handläggning kan ses som ett genomslag av professionsdomänens klientcentrerade logik. De fördröjningar som har uppstått på grund av pandemin kan leda till ökade behov bland klienter och de utmaningar som i och med det uppstår kan därför väntas kvarstå under en längre tid. Andra slutsatser är att de digitaliserade arbetssätten samt arbete på distans även kommer att finnas kvar framöver och det ställer enligt författarna nya krav på rutiner och riktlinjer kring arbetssätten då de inte längre är tillfälliga, utan blir en del av det “nya normala”.

During 2020, pandemic Covid-19 hit organizations globally. Organizations changed to remote or hybrid work forms overnight. This prompted a fast development of information technology. Research during the pandemic shows expectations on new work forms to create a norm of flexible work forms. As organizations settled in the new normal this did not happen, organizations rather created their own policies for work forms, very much differentiated from each other. This made apparent a discrepancy between the expectations from researchers and the situation in the new normal, which is the problem this study will investigate. The purpose of this study is exploring the identified discrepancy and what consequences the work forms have caused in information management of organizations during the pandemic and in the new normal. The research question is: What consequences have the new work forms had for the information culture and information management of this study’s organizations during the Covid-19 pandemic and in the new normal? The theoretical framework is based on Choo’s theories on information management in organizations and his 4R model which also works as a tool for analysis. This qualitative study uses semi structured interviews with seven interviewees at different Swedish organizations. Results show that work forms have impacted information management of organizations and that organizations in the new normal create their own policies for work forms based on a range of different arguments. Conclusions find that development of information technology enables flexible work forms, but also that organizations still search for individual solutions for flexible work.