Medborgarfostran är en del av skolans uppdrag, men uppfattning om vad som är efter-strävansvärt inom denna fostran är normativt präglat och kan därmed skilja sig åt mellan lärare. Syftet med denna studie är att ta reda på om det finns dimensioner och kompetenser som är ton-givande i samhällskunskapslärares tal om sin egen undervisning kopplat till medborgar-bildning. Till vår hjälp har vi använt oss av kvalitativa intervjuer i försök att utröna detta. Resultatet påvisar att medborgarbildning ofta handlar om förmedling av sakkunskaper och abstrakta tankeredskap medan andra aspekter som personliggörande och deltagande i demokratiska processer inte ges tillräckligt med utrymme i undervisningen. En tänkbar konsekvens av sådana upplägg kan leda till att elever har kunskap om och kan diskutera samhällsfrågor, men saknar förmågan att åstadkomma förändring på egen hand. Vi ser ett behov av fördjupat samtal om vad medborgarbildning kan och bör vara. Diskussioner om medborgar-bildning som vilar på beprövad erfarenhet och tidigare forskning är något som vi anser behövs inom lärarkollegiet och på lärarutbildningar. Detta för att medborgarbildning inte ska reduceras till förvärv av sakkunskaper och teorier.