Syftet med den här undersökningen är att fördjupa förståelsen av hur undervisning i samhällskunskap kan bidra till att öka elevernas benägenhet att engagera sig i demokratiska processer. Syftet operationaliseras i två frågeställningar. Hur uppfattar elever sin demokratiska egenmakt och hur kan undervisningen utveckla elevernas upplevda demokratiska egenmakt?  En kartläggning genomförd i två gymnasieklasser i Stockholmsområdet visade att elevernas uppfattade egenmakt, med stöd i Amnås och Ekmans typer av passiva medborgare respektive Westheimer och Kahnes typer av aktiva medborgare, kan beskrivas i fyra upplevelsekategorier av växande egenmakt: ingen, liten, individuell och kommunitär egenmakt. De fyra upplevelsekategoriernas koppling till Amnås och Ekmans respektive Westheimer och Kahnes typer av medborgare gör vidare att de kan placeras och diskuteras i ett större ämnesdidaktiskt sammanhang. Undersökningens andra frågeställning besvaras med förslag på tre lärandeobjekt som möjliggör för elever att göra förflyttningar från upplevelsekategorier med ingen eller liten upplevd egenmakt till upplevelsekategorier med större upplevd egenmakt, nämligen det demokratiska systemet, opinionsbildning samt politiska rörelser.

No description available.

This study examines how skills and abilities regarding active citizenship are forwarded through the Swedish upper-secondary level curriculum in general and the syllabus for “samhällskunskap” in particular. For the latter, focus is primarily on the course “samhällskunskap 1b” – an introductory course, usually a year long and mandatory for all pupils on programmes aimed towards further university studies.Through a theoretical lens of German sociologist Jürgen Habermas’ ideas of communicative action, American progressive educational reformer John Dewey’s ideas of skill-focused teaching and the results of present-day political scientists Tiina Ekman, Erik Amnå and Joakim Ekman, educational philosopher Gert Biesta and educational researcher Sten Båth, we assemble a definition of what abilities an active citizen should obtain in a Swedish educational context.The curriculum and syllabus are scrutinized and examined through the aforementioned definition and theories. Previous research is accounted for in length and compared to our findings. The content and outcome of the syllabus is then tested and compared to our definition through a digital survey sent out and answered by 96 Swedish upper-secondary pupils in the Malmö-Lund area. Our findings suggest that a definition of active citizenship abilities and skills is possible to make within the framework as stated in the purpose of curriculum and syllabus, but difficult to put into teaching practice in samhällskunskap 1b, given the nature of the knowledge demands that are to be graded in the said course. The survey indicates pupils with a generally high political and societal self-esteem, a moderate will for civic engagement and a high degree of knowledge, but having to a lesser degree acquired abilities for how to use their knowledge as a foundation for problem-solving in everyday life situations.

Sammanfattning på svenska Detta arbete ämnar att bringa kunskap om hur elever uppfattar och resonerar kring medborgarfostran och demokrati i ämnet samhällskunskap. Detta undersöks via kvalitativa studier med fyra gymnasieelever för att få en nära bild över hur just eleverna upplever medborgarfostran och demokrati ur deras perspektiv. Studien bygger på semistrukturerade intervjuer. Studiens analysverktyg baserar sig på kunskaper ”i” och ”om” demokrati, medborgarkunskaper samt demokratiteori. Det är med dessa teorier och begrepp som intervjumaterialet har analyserats. Studien pekar på att eleverna uppfattar samhällskunskapens medborgarfostran som förberedande inför samhällslivet och de pratar om hur ämnet har hjälpt dem att förstå världen och samhället. Studien pekar även på att det emellertid finns skillnad i vad eleverna lär sig och uppfattar som viktigt. I vissa abstrakta begrepp så finns en tydlig skillnad mellan respondenterna medan de i andra kategorier är lika exempelvis gällande perspektivtagande och reflexivitet. Således är studiens slutsats att samhällskunskapsämnet är förberedande men att de värden och egenskaper som syns i undervisningen uppfattas väldigt olika.

Demokratifrämjande och medborgarfostran är några av skolans viktigaste uppgifter och samhällskunskap som ämne besitter unika möjligheter för medborgarbildning i gymnasieskolan. Vilka medborgartyper eller ideal som ses som värdefulla i samhället är därför något som är värt att undersöka hos dagens elever. Hur dessa uttrycks i elevers beskrivningar av samhällskunskap samt hur de beskriver att ämnet bidragit till deras medborgarbildning har därför varit uppsatsens huvudfokus. Syftet med undersökningen är att lyfta elevernas perspektiv i befintlig medborgarbildningsforskning och på så vis belysa samhällskunskapsämnet möjliga vägar framåt. För att besvara frågeställningarna har studien använt sig utav Westheimer och Kahnes tre medborgarideal som teoretisk grund där dessa är: den personligt ansvariga medborgaren, den deltagande medborgaren och den rättviseorienterade medborgaren. Metoden för undersökningen är elevenkäter som sedan analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys för att kunna se generella mönster i hur eleverna uttrycker dessa ideal och samhällskunskapens bidrag till deras medborgarbildning. Uppsatsens resultat visar att det rättviseorienterade medborgaridealet är tydligast framträdande i elevsvaren, därefter kommer det deltagande medborgaridealet och slutligen det personligt ansvariga medborgaridealet. Trots denna ordning är alla ideal mycket levande i elevernas beskrivningar. Samhällskunskapsämnet har på olika vis bidragit medborgarbildning hos eleverna genom att de får upp ögonen för olika politiska frågor och deltar i aktiviteter på olika vis. Detta stämmer överens med tidigare forskning trots att denna studie specifikt lyfter elevernas perspektiv, varav forskningen annars haft mycket fokus på lärare och undervisning.

Det finns forskning som tyder på att den naturvetenskapliga undervisningen främst riktas åt elever som kommer att vidareutbilda sig inom området, vilket sker på bekostnad av medborgarbildning. Det verkar således finnas en klyfta mellan skolans naturvetenskapliga innehåll och det naturvetenskapliga innehållet elever möter och hanterar utanför skolan. Syftet med studien var att undersöka hur sex lärare i årskurs 1 - 3 beskriver att de undervisar så att elever utvecklar de kunskaper och förmågor de anser att elever behöver besitta för att möta och hantera naturvetenskap utanför skolan. Den kvalitativa metoden för datainsamlingen var semistrukturerade intervjuer. Den pragmatiska lärandeteorin har utgjort studiens tolkningsraster. Resultatet visar att det finns en tvetydighet angående innehållsrelevansen i de naturvetenskapliga ämnenas kursplaner, men att lärare ändå landar i att det är viktiga baskunskaper som alla elever behöver ha kännedom om. Innehållsrelevansen blir snarare en fråga om hur enskilda lärare undervisar. För att elever ska kunna möta och hantera naturvetenskap i vardagen undervisar lärare utifrån undersökande arbetssätt där elever ges möjlighet att öva på kommunikativa förmågor. Slutsatsen är att innehållet i den naturvetenskapliga undervisningen är objekt för elever att öva kommunikativa förmågor på, vilket lärarna anser är det primära i undervisningen.

The aim of this study has been to broaden the understanding of the opportunities and challenges ofcitizenship education by analyzing Civics teachers' experiences of translating their perceptions ofthe mission into practice on academic and vocational programmes. More precisely, the broadeninghas been accomplished through describing similarities and differences between the conditions onthe basis of qualitative interviews with three teachers. Furthermore, descriptions have been formedthrough the use of a theoretical framework consisting of Gert Biesta's socialization, qualification,and subjectification dimensions on one hand, and frame factor theory on the other. The findings of the study suggests that two of the teachers emphasize socialization, allemphasize qualification and two emphasize subjectification. Within the qualification dimension, adistinction was noted between external means (referring to contextually bound ways of participationand influence), which are related to socialization, and internal means (referring to factualknowledge, perspective-taking and critical thinking), which are related to subjectification. Theframe factor analysis of the teachers' experiences indicated that one participant emphasizes inparticular the similarities in the challenge of realizing socializing elements and external means as aresult of existing pedagogic frame factors; most notably the factually oriented curriculum. Regarding differences, which are substantially more prominent, it emerged that opportunities areprimarily linked to academic programmes while challenges are linked to vocational programmes. At academic programmes, there were particularly better opportunities for qualification interms of internal means (especially factual knowledge) as a result of student-related frame factorssuch as a positive attitude towards studies and the subject. The results suggest that these factors canbenefit both qualification and subjectification, if these are combined. Other student-related factorssuch as willingness to speak and subject-relevant prerequisites emerge as valuable resources forqualification and subjectification amongst students at vocational programmes, but they are in somerespects also prevented from being sufficiently utilized. Willingness to speak is prevented byresource-related frame factors such as lack of time in combination with pedagogic frame factorssuch as a substance-rich curriculum, while subject-relevant prerequisites are prevented bydeficiencies in the linguistic knowledge of students with immigrant backgrounds.

Denna kvalitativa studie syftar till att undersöka hur samhällskunskapslärare uppfattar och tolkar det medborgarbildande uppdraget i Sverige samt hur de tar sig an och implementerar politiska kontroversiella samhällsfrågor i undervisningen, som ett led i ämnesdidaktiska överväganden. Det teoretiska ramverk som ligger till grund för denna studie utgår från att lärares didaktiska reflektioner och överväganden grundas på hur de tolkar sitt undervisningsämne och att det är en ständigt pågående och cirkulär process. Vidare har även Mouffes definition av politik samt Hess definition av kontroversiella samhällsfrågor använts för att både avgränsa och synliggöra att det krävs diskussion och motsättningar för att utveckla demokratin. Åtta samhällskunskapslärare har deltagit via semistrukturerade intervjuer och deras utsagor har bearbetats och analyserats genom tematisering. Studiens resultat visade att det medborgarbildande uppdraget tolkades som en viktig förberedelse för eleverna men visade även att det fanns skillnader mellan lärarnas förväntningar. De deltagande lärarna beskrev att samhällets komplexitet och motsättningar behöver förstås och att eleverna behöver möta detta genom diskussion och samtal för att mejsla fram väl genomtänkta och övervägda ställningstaganden, vilka blir till verktyg för att både värna om och utveckla demokratin.

I den här studien har vi valt att undersöka hur lärare i årskurs 7–9, i en ämnesintegration mellan historia och samhällskunskap, undervisar om kontroversiella frågor såsom terrorism. För att besvara våra frågeställningar har vi valt att utgå ifrån en kvalitativ undersökning där vi har intervjuat fem verksamma lärare i årskurs 7–9. Vi har sedan valt att analysera vårt material utifrån vårt teoretiska ramverk som grundas på Björn Anderssons modell för hur ämnesintegration främjar det vardagliga och vetenskapliga kunnandet. Resultatet visar att lärare anser att det finns en naturlig integration mellan ämnena historia och samhällskunskap. Dock poängterar lärarna att ämnesintegration blir problematiskt om det inte är välplanerat, med tanke på kursplanens uppbyggnad där varje ämne har separata förmågor och kunskapskrav. Begreppet terrorism berörs inte i större utsträckning i läroplanen, därför bortser lärarna från det. Resultatet visar också att lärare inte ser terrorism som ett kontroversiellt ämne, men de poängterade att det kan bero på huruvida skolans upptagningsområde är homogent eller heterogent. En generell slutsats som kan dras utifrån vårt resultat är att lärares förtrogenhet med kursplanen kan resultera i att viktiga aktuella samhällsfrågor faller bort. En ytterligare slutsats är att skolornas homogenitet eller heterogenitet kan påverka huruvida ämnen upplevs kontroversiella eller inte. Vi vill understryka att vår undersökning är begränsad och att det behövs fler undersökningar inom ämnet för att undersöka lärares uppfattning om kontroversiella frågor och huruvida lärare väljer att arbeta med ämnesintegration.

I Sveriges grannland Norge diskuteras samhällskunskapens rätt till existens. I Sverige beskrivs samhällskunskapen som ett ämne i kris, dels på grund av bristande ämnesdidaktik, dels på grund av en avsaknad av syfte. Historiskt sett har medborgarbildning länge varit starkt sammankopplat med samhällskunskapen, men i dagens ämnesplan är denna koppling i stort sett obefintlig. Medborgarbildningen har blivit ett skolövergripande uppdrag, men har samtidigt försvunnit i de enskilda ämnena. Möjligen är det historieämnet, ett ämne med stark ämnesdidaktik och tydligt syfte, som har övertagit det medborgarbildande uppdraget. Syftet med denna forskningsöversikt är att sammanställa vad tidigare forskning säger om just relationen mellan skolans medborgarbildande uppdrag och samhällskunskapens ämnesdidaktik. Dessutom kommer relationen mellan historieämnets och samhällskunskapens ämnesdidaktik undersökas.  Att samhällskunskapen är ett ämne i kris i Sverige är majoriteten av forskarna på området överens om. Var problemet ligger varierar dock. Vissa, bland andra Hans Lödén och Sara Blanck, samt Göran Bergström och Linda Ekström, menar att medborgarbildningen är tydligt framskriven i samhällskunskapen än idag, genom exempelvis källkritik, och att samhällskunskapens, och skolans, mål inte kan vara mer än att eleverna ska bli kritiska medborgare. Dessa forskare menar även att samhällskunskapens ämnesdidaktik bör utvecklas genom en stärkt koppling till ämnesteori.   Andra, exempelvis Johan Sandahl, Ninni Wahlström och Gert Biesta, menar att medborgarbildning bör innebära att sträva efter att eleverna ska bli, men även vara, aktiva medborgare, vilket inte skolan idag främjar. Dessutom menar denna sida att samhällskunskapen inte har ett syfte längre om kopplingen till medborgarbildningen inte stärks. Här lyfts också ämnesdidaktiken upp, men ämnesdidaktiken delas upp i två delar.  Den ena handlar om just didaktiska begrepp och teorier, vilket Sandahl menar att man kanske kan låna från historieämnets ämnesdidaktik, som till exempel first- och second-order concepts. Genom att anpassa dessa efter samhällskunskapen ges då eleverna större möjlighet att fördjupa sina kunskaper i ämnet. Den andra delen av ämnesdidaktiken handlar om ämnets syfte och rätt till existens, vilket i sin tur kan kopplas till skolans syfte. Denna sida av forskningsfältet menar att medborgarbildningen bör ges större utrymme i styrdokumenten. Om inte, menar vissa, kanske samhällskunskapen inte längre är ett ämne som borde finnas kvar.