Background: It is common that children and adolecsents with Aspergers syndrome have impaired motor skills and are less physically active than neurotypical children and adolecsents. Studies conducted on neurotypical children shows that children and adolecsents who are regular physical active also have a good motor control and a good physical self-esteem. The purpose of this study was to investigate the physical self-esteem of children and adolescents with Aspergers syndrome. Study Group: 36 children and adolescents aged 9-15 years with a diagnosis of Aspergers syndrome was asked to participate in the survey. 18 children, 16 boys and 2 girls, responded to the questionnarie about physical self-esteem which 17 of the answers could be used in the study. Methods: The translated questionnarie “Such I am” CY-PSPP was reworked into “Who resembles me” to better suit the target audience. The questionnaire was tested for validity at 14 neurotypcal children and adolescents aged 10-15 years. The study group also had to fill out a background form with information on age, gender, those who considered themselves physically active and if you participate in any physical recreational activity. Results: The test of validity showed that the nine children who were physically active in a group activity in their leisure time perceived lower in all domains compared with the 8 children who were not physically active in their leisure time. Discussion: The result is not consistent with the research done on neurotypical children as they show that performing physical activity correlates with the level of physical self-esteem. This study shows the opposite result. The question should be asked whether children and adolescents with Aspergers syndrome should be offered training in more custom shapes.

Syftet med detta arbete är att genom en etnografisk undersökning i samband med ett socialkonstruktionistiskt perspektiv granska om det finns en koppling mellan elevers motoriska förmåga och deras sociala status. Motivationen bakom detta är att vinna större kunskap om motorikens eventuella inverkan på social status inom det fritidspedagogiska fältet. I studien har vi endast betraktat eleverna och inte tagit hänsyn till pedagogernas värderingar kring sammanhanget. Vi har observerat två olika elevgruppers lek på fotbollsplanen under den tid de vistas på fritidshemmet. I samband med dessa observationer dokumenterade vi leken med hjälp av videoupptagning samt fältanteckningar. I analysen av den insamlade empirin kunde vi utläsa att den motoriska förmågan påverkar status i gruppen, men även att det finns andra faktorer som påverkar status. Utöver den motoriska förmågan fann vi att både ålder och intresse var av betydelse för elevernas statusbyggande på fotbollsplanen. Det visade sig att det fanns ett komplext samband mellan dessa tre faktorer som gjorde att det inte gick att rangordna dem inbördes. En faktor måste åtföljas av en annan för att skapa status. Motorisk förmåga utan intresse eller ålder utan motorisk förmåga var i sig inte statusskapande. Motorisk förmåga och ett stort intresse som dessutom åtföljdes av en i sammanhanget hög ålder var det som genererade högst status i de observerade grupperna.

Syftet med studien var att undersöka hur lärare i ämnet idrott och hälsa arbetade med motivationsstödjande mot elever med en låg motorisk förmåga i undervisningen. Vi valde att utgå ifrån en kvalitativ metod vilket innebar att vi genomfört intervjuer med fem verksamma lärare i ämnet idrott och hälsa. Det som våra intervjuer grundade sig på var att vi fick en inblick i hur lärare arbetade motivationsstödjande med hjälp av läroplanen samt hur de tolkade och använde läroplanen. Vidare önskade vi att belysa hur lärare arbetade för att undvika att peka ut en elev med låg motorisk förmåga samt vilka åtgärder de använde sig av för att öka motivationen hos eleverna. Det resultat som framkom i de intervjuer som genomfördes var att informanterna tolkade läroplanen och kursplanerna relativt lika dock var tillvägagångssättet olika men målet var detsamma. I vårt resultat framkom det även hur informanterna arbetade med att undvika att elever upplevde att de kände sig utpekade på grund av en låg motorisk förmåga. Ytterligare något som låg till grund för vår studie var att vi var intresserade av vilka åtgärder som informanterna använde för att öka motivationen hos eleverna.

Introduktion: Attention Deficit (Hyperactivity) Disorder (AD(H)D/ ADD) och Autismspektrumstillstånd (AST) är livslånga tillstånd som ger påtagliga konsekvenser för individen. Förekomst av andra utvecklingsrelaterade tillstånd liksom fysisk och psykisk samsjuklighet är vanligt. Kunskapen om den motoriska förmågan hos vuxna med neuropsykiatriska tillstånd är begränsad. Syfte: Undersöka och beskriva den motoriska förmågan hos vuxna med ADHD, ADD och Autismspektrumstörning. Jämföra diagnosgrupperna och undersöka eventuella skillnader. Metod: I studien ingick 151 personer som diagnostiserats i vuxen ålder. Den motoriska förmågan undersöktes med Bruininks-Oseretsky Test of Motor Proficiency, BOT-2. BOT-2 är ett normbaserat, validerat testbatteri som utgörs av fyra motoriska områden uppdelat på åtta delområden, som ger en sammanlagd poäng. Datamaterialet har analyserats med One Way ANOVA, oberoende t-test, Kruskal- Wallis test och Mann Whitney U-test. Deskriptiva data jämfördes med normvärden i BOT-2. Resultat: Jämfört med normvärden i BOT-2 låg 56% av studiepopulationen på en genomsnittlig nivå, 39 % under genomsnittet och övriga väl under genomsnittet i totalpoäng. I området handmotorisk kontroll låg medelvärdet i alla tre grupper under det normerade medelvärdet. Gruppen med Autismspektrumtillstånd hade nedsättningar inom flest områden jämfört med normvärden I AST gruppen låg resultaten i balans och bilateral koordination signifikant lägre jämfört med grupperna ADHD och ADD. I finmotorisk kontroll presterade ADD gruppen signifikant högre än i ADHD gruppen. Konklusion: Nedsättningar i den motoriska förmågan förefaller vanligt hos vuxna med ADHD, ADD och Autismspektrumtillstånd, och särskilt hos dem med AST. Vid neuropsykiatriska utredningar av vuxna bör också den motoriska förmågan bedömas. Mer forskning om förekomsten och behandling av motoriska nedsättningar vid neuropsykiatriska tillstånd är angeläget. / Introduction: Attention Deficit (Hyperactivity) Disorder (ADHD/ADD) and Austim Spectrums Disorder (ASD) are lifelong conditions that often causes severe consequences for the individual. The co-existens of related neurodevelopmental disorders as well as mental and physical illness is common. Knowledge about motor performance in adults is limited. Aims: To explore och describe motor performance in adults diagnosed with ADHD, ADD och Austism Spectrum Disorder. To performe group comparisons and explore differences between groups. Methods: The population consisted of 151 inividuals diagnosed as adults. Motor abilities were examined using the Bruininks-Oseretsky Test of Motor Proficiency, second edition, a reference-based test of fine och gross motor skills. BOT-2 consits of eight subscales organized in four composits, and a total score. One Way ANOVA, independent t-test, Kruskal- Wallis test and Mann Whitney U statistic tests were used in the analysis. Descriptive data was analysed according to normbased data in  BOT-2. Resultat: In the population 56% perform within average and 39 % below average in Total Point score, compared to values in BOT-2. All groups performed below average in Manual Coordination. Most deficits appeared in the ASD group. The ASD group scored significantly lower in bilateral coordination and balance compared to the ADHD and ADD group. In Fine Motor Control the ADHD group performed significantly lower than the ADD group. Conclusion: Deficits in motor performance appears to be common in adults with the diagnosis ADHD, ADD och ASD, especially among individuals with ASD. When adults are clinically investigated, motor abilities should also be adressed. Further studies exploring motor abilities is recommended.

Bakgrund: Fysioterapeutiska interventioner som exempelvis fysisk aktivitet har positiv effekt på flertalet symptom hos personer med ADHD. Dessa personer har även påvisad nedsatt motorisk kontroll och motorisk färdighet jämfört med neurotypiska personer. Trots påvisade positiva effekter nyttjas inte fysioterapeuters kompetens vid rehabilitering av ADHD. Syfte: Syftet var att kartlägga det aktuella kunskapsläget angående fysisk träning som fysioterapeutisk intervention för ökad motorisk färdighet och ökad motorisk kontroll hos personer med ADHD. Metod: En artikelsökning utfördes i databaserna Pubmed, PEDro, Cinahl, Web of Science och Scopus. Sökningen resulterade i elva relevanta artiklar varav fyra av dessa inkluderades. Referenslistor på inkluderade artiklar och review-studier granskades, vilket resulterade i ytterligare två inkluderade artiklar. Alla artiklar kvalitetsgranskades och sammanställdes i en resultattabell. Resultat: Fem artiklar, varav fyra av dessa med högt bevisvärde, visar att fysisk träning har signifikant effekt på motorisk färdighet. En artikel med högt bevisvärde indikerar att fysisk träning har signifikant effekt på motorisk kontroll. Effekten verkar inte bero på vilken typ av träning som utfördes, däremot visar en studie att högintensiv träning verkar ha bättre effekt på motorisk färdighet än lågintensiv. Konklusion: Fysisk träning verkar ha effekt på motorisk färdighet och motorisk kontroll hos personer med ADHD oavsett typ av träningsform. Högintensiv träning verkar ge bättre effekt på motorisk färdighet än lågintensiv. Brist på forskning inom området leder till svårigheter att dra tydliga slutsatser utifrån dessa resultat, därav behöver fler studier utföras.

Introduktion: Attention Deficit Hyperactivity Disorder, ADHD, är en vanlig neuropsykiatrisk diagnos hos vuxna i Sverige med en prevalens på 2,5%. Karakteristiska problem är hyperaktivitet, impulsivitet och ouppmärksamhet. Attention Deficit Disorder, ADD, är en form av ADHD som innebär problem med uppmärksamhet och koncentration. Kunskapen om förekomst av motorikstörningar hos vuxna personer med ADHD och ADD är ännu begränsad. Syfte: Undersöka och beskriva motorisk förmåga hos en grupp vuxna med ADHD och ADD samt jämföra eventuella skillnader mellan dessa grupper. Metod: Denna studie är en del av ett större projekt vid Neurorehab Sävar, Västerbotten. Motorisk förmåga bedömdes för 109 personer enligt The Bruininks-Oseretsky Test of Motor Proficiency second edition, som i vuxen ålder fått diagnosen ADHD eller ADD. Testet är uppdelat i fyra motoriska områden; Fine Manual Control, Manual Coordination, Body Coordination, Strength and Agility, och en summering av alla områden: Total Motor Composite. Datamaterialet analyserades med oparade t-test och Mann-Whitney U-test och jämfördes deskriptivt mot normativa data. Resultat: Gruppen med ADD hade signifikant bättre poäng i Fine Manual Control än gruppen med ADHD: 60 (9) respektive 53 (10.75), p=0.027. Enligt beskrivande kategorier för Total Motor Composite hade 36,5% ur gruppen ADHD en individpoäng som var under till väl under genomsnittet jämfört med normativa data och 61.5% lika med genomsnittet. Gruppen ADD var 41.1% under till väl under genomsnittet och 59% lika med genomsnittet. Konklusion: Gruppen med ADD förefaller ha bättre finmotorik än gruppen med ADHD. Resultaten indikerar att motoriken är nedsatt hos vuxna personer med ADHD/ADD för över 30%. Ytterligare forskning om motorikstörning, vuxna och diagnosen behövs.