Nationalmuseum är en fantastisk byggnad som har en unik placering på Blasieholmen med utsikt över bl.a. slottet, skeppsholmen och operan. En förbättring av Nationalmuseums verksamhet är dock nödvändig då inlastningen inte tycks fungera och det finns behov av utökat utrymme. En ny tillbyggnad behövs. Utöver det givna programmet för lösning av inlastning, så ville jag undersöka om det fanns fler problem med plats och program som behövde lösas. Jag identifierade ytterligare två problem, vilket resulterade i totalt tre åtgärdspunkter:  1.Inlastning. Konstens nuvarande väg till museet är inte funktionell. 2.Parken. I nuläget är parken enbart en bakgård. Många markerade gränsdragningar på Blasieholmen gör att området känns överbestämt, dvs. otydligt och ofokuserat. 3.Publiken. Dragningskraften till museer i allmänhet har svalnat. Jag vill väva samman alla tre problemområden. Jag vill göra både museet och parken mer publika och levande samtidigt som inlastningen förbättras. Alltså: jag vill förbättra konstens väg in i museet, konstens yta genom att koppla ihop parken och konstens tillgänglighet för publiken. Jag delar upp programmet i tre delar och i fem huskroppar där den ledande principen är att utnyttja mindre ytor för att skapa en större helhet. / The Nationalmuseum in Stockholm is a remarkable building with a unique location at Blasieholmen with an astounding view of the Royal Palace, Skeppsholmen and the Royal Opera. The Nationalmuseum, today, has certain problems that need to be resolved to improve the museum’s operation. These problems are the loading- place for art to and from the museum and an increasing need of space. Thus a new extension to the museum is needed. In addition to the specified requirement, solving the loading-place for art, I wanted to investigate the site and the program to see if I could find other problems that required solution. Furthermore, I identified two more problems which resulted in three areas requiring alterations.  The loading- place for art. The current path of art to and from the museum is not functional. The park. The park, in the present situation, seems more like a backyard than an attractive space for the public. The public. The attraction to museums in general seems to be decreasing. I want to work with the problem areas simultaneously. I want the museum and the park to become more open, connected and alive and at the same time improve the art’s path into the museum. So, I aim to improve the path of the art and the spaces of the art by enhancing both the accessibility of the park and the art and join them together. I have divided the program into three parts and into five building volumes, where the guiding principle is “smaller space to create a larger whole”.

Under de senaste årtiondena har det kommit att riktas kritik mot de sätt som museer ställer utoch arbeta med föremål. Ofta har kritiken riktats mot hur museer gett uttryck för etnocentrismoch nationalism men också mot att museer har ett maskulint och evolutionsinriktat framställningssätt.I den nya museiologin som växt fram vill man istället belysa hur den kunskap sommuseet skapar är kontextuell och situerad i sin samtid. Många museer har kommit att arbetamed besökaren och betraktaren på nya sätt och bjuder in denne till utforskande och deltagande. Med den nya museiologin som bakgrund vill denna studie undersöka hur Nationalmuseum iStockholm har valt att utforma sin pedagogiska verksamhet. I uppsatsen undersöks museetsverksamhet som riktar sig till grundskolan åk 4-9 samt gymnasiet. Eftersom museet framföralltställer ut och arbetar med äldre konst tänker jag mig att detta också innebär att det finnstraditioner av hur sådan konst visas upp och lärs ut, men att verksamheten också måste förhållasig till den kritik som den nya museiologin innebär. Undersökningen efterfrågar såledeshur museets pedagogiska verksamhet ser ut och varför den ser ut på detta sätt. Men också vadverksamheten får för konsekvenser för positioneringen av betraktare såväl som konstverk. Jagundersöker detta genom att delta i undervisningssammanhang på museet samt genom intervjuermed pedagoger på museet. Verksamheten analyseras med hjälp av Helene Illeris beskrivningav dominerande konstpedagogiska diskurser och hur dessa positionerar olika personerpå museet. Trots att Nationalmuseum många gånger ställer ut sina samlingar ganska traditionellthar man i den pedagogiska verksamheten valt olika grepp för att ge eleven andra ingångartill konsten. Museet arbetar med tematiserade visningar och program där man knytersamlingarna till en nutida bildkultur. I verksamheten arbetar man med bildtolkning samt försökerbjuda in eleverna till diskussion och även till viss del överlämna den kulturella auktoritetentill eleverna. I examensarbetets gestaltande del undersöker jag hur man kan arbeta medäldre konst utan att sätta in det i konsthistorisk epok eller diskutera konstnärens intentionermed verket. Jag skapar en berättelse om Myrons diskuskastare med hjälp av film som också belyser positionering och seende på ett konstmuseum. To experience old art in new ways- a study of art education at the Nationalmuseum inStockholm

”En komprimerad vertikal byggnad som frigör rum till offentliga platser och funktioner.” Byggnaden, som främst är till för teknik, är uppbyggd som en rektangel med ett snittat hörn. Det snittade hörnet är byggnadens karaktär, och fungerar som ett transparent skal som tillåter en kommunikativ relation mellan insida och utsida. Vad som kommer att utspela sig i byggnaden, kommer i det snittade hörnets fasad även att återspeglas utanpå. Även entrén formas av snittet så att det tillkommer en vinkel som för en inåt, och gör entrén mer öppen och välkomnande. Ljuset som under dagtid strålar in söderifrån, och under de mörkare årstiderna strålar ut från detta snitt, gör att byggnaden känns levande. I övrigt är byggnaden diskret utan att vara alltför anonym. Förlagan till denna form är Edelstamska husets egna tillbyggnad. Byggnaderna är tänkta att relatera till varandra som syskon. På så vis smälter tillbyggnaden in i stadens helhetsbild snarare än att i första hand förknippas med Nationalmuseum. Även om tillbyggnadens design tar hänsyn till de äldre byggnaderna, så har snittet ett modernt uttryck, och detta eftersom en byggnad är oupplösligt förenad med den tid och rum den formats i. / "A compressed vertical building that release room for public places and functions."   The building, which is primarily for technology, is designed as a rectangle with a cut corner. The cut corner becomes the buildings character, and acts as a transparent shell that allows a communicative relation between the inside and the park outside. What will be taking place in the building, will also be reflected in the facade incision. Even the entrance is shaped by the cut so that there is an angle of an inward movement that makes the entrance more open and welcoming. The light during the daytime shining from the south, and during the darker seasons shines from this cut, makes the building feel alive. Otherwise, the building is discrete without being too anonymous. The model of this form comes from the Edelstamska husets own extension. The buildings are supposed to relate to each other as siblings. This will blend the building into the city's overall picture rather than primarily associated with the National Museum. Although the building's design takes into account the older buildings, the cut has a modern expression, and this because a building in general is inextricably linked to the time and space it is formed in.

Zugl.: Graz, Univ., Habil.-Schr., 2005

The purpose of this essay is to examine the reception of Pre-Raphaelite art from a Swedish point of view. It is based on comparative and reception-historical analysis and aims to deter-mine how the reception, perception, and views of the Pre-Raphaelites has changed over time. The essay explores how the authors discuss the realism of the Pre-Raphaelites, whether the authors consider the Pre-Raphaelite imagery reactionary or innovative, and the authors' views on the art-historical significance of the Pre-Raphaelites. It examines how Pre-Raphaelite art was described and received by Swedish art historians during the 19th and 20th centuries and the reception of the 2009 Pre-Raphaelite exhibition held at the National Museum of Fine Arts in Stockholm. This was the first exhibition dedicated exclusively to the pre-Raphaelites in Sweden. The purpose of the exhibition was to introduce pre-Raphaelite art to the Northern European audience and included around 200 works of art, such as paintings, textiles, and photography.

Arbetet hanterar uppgiften att rita en tillbyggnad till Nationalmuseum. Byggnaden ska enligt uppgiften inhysa arbetsplatser för museets personal, förvaring av konst i magasin, konserveringsateljéer, utrymmen för att hantera in- och utlastning av konst samt en semipublik studiesal. Uppgiften har hanterats utifrån antagandet att logistiken, arbetsplatsen och byggnadens plats i stadsrummet är de tre huvudfrågorna. Den sistnämnda har hanterats med Beaux Arts traditionen som inspiration i det att tillbyggnaden står i direkt relation till museets struktur och volym, men avviker från denna i det att byggnaden inte förlänger strukturen, utan är en omarbetning av den, vilket resulterar i ett annat stadsrum, mer av ett stadsrum än en förlängning av museet. Frågan om arbetsplatsen har hanterats så att arbetsplatsen får uppta stor del av byggnadsvolymen, ljusa luftiga rum med möjlighet till kontakt med medarbetarna parat med mindre ytor för spontana möten understött av en planstruktur som uppmanar till detta ska möjliggöra en bra arbetsplats. Programmet delar in hanteringen av konst och kontorsdelarna i programmet i två delar som sedan placeras ut i byggnaden efter kriterierna solljus, närhet till kommunikationer med museet, och relation till det omgivande parkrummet. / The thesis project is a response to a given assignment with a given program, that of designing an extension to the National Museum of Sweden containing offices for the employees of the museum, ateliers for restoring art, a magazine to store art, a semi-public study space and a series of spaces managing the in- and outflow of art to the museum. The thesis is that the fundamental questions posed by the assignment are three: that of logistics, that of creating a good workspace, and that of the relation between the built extension and the museum and the surrounding cityscape. The attempt at answering the latter question was to align the extension with the northwest façade of the museum, extending it in an north eastern direction, and thus to align it with the beaux arts tradition of extending buildings. However, the extensions deviates from the tradition by taking on a shape independent of the museum, thus seeking to fulfil the intention of creating more active spaces surrounding it I the city. The workplace is design to allow for casual meetings between workers, whilst at the same time creating an atmosphere akin to that of the original building; the logistics of the program are given by the relations of the part to the process of storing and maintaining, and by the relations to the in and out loading and to the museum.

Min byggnad handlar om att ge och att ta och hur olika delar av byggnaden kan motsvara varandra. Tillägget till nationalmuseum kan ses som privat och slutet, inga direkta publika funktioner finns. Eftersom man tar en del av en publik park i anspråk måste denna yta ges tillbaka på något sätt. Denna publika yta som skapas genom att den nedersta våningen grävs ner i marken samtidigt som övriga våningar lyfts upp. Detta skapar en yta som kan användas för exempelvis konstutställningar, ljusinstallationer eller bara användas som en artificiell förlängning av parken. Byggnadens två hisschakt motsvaras av de två ljusbrunnarna som går rakt genom hela byggnaden och skapar intressanta ljusförutsättningar i pelarrummet och ger samtidigt en liten inblick i arbetet som pågår bakom väggarna.   Då arbetsplatserna i byggnaden är många har dessa placerats utmed fasaden för att skapa bra ljusförutsättningar och ge personalen en koppling till omvärlden samtidigt som kommunikationer, cirkulation och övriga funktioner placerats i byggnadens kärna.   Flera av arbetsplatserna har speciella ljusförutsättningarna. Fotoateljén måste exempelvis kunna mörkläggas och i konserveringsateljén ska helst inte direkt solljus släppas in. Detta löses genom att stora fönsterluckor i mässing placeras för fönstren. Dessa återkommer längs hela byggnaden och skapar en fasad som ständigt förändras beroende på tid på dygnet, väderlek och brukarnas behov. / My building is about giving and taking, and how different parts of the building can correspond to each other. The extension to the National Museum can be seen as private and closed, there are no public functions. Since it claims a portion of a public park, this surface must be given back in some way. This public space is created by lowering the bottom floor into the ground while the other floors are lifted up. This creates a surface that can be used for art exhibitions, light installations, or just be seen as an artificial extension of the park. The building's two elevator shafts correspond to the two light wells that go straight through the building and creates interesting light conditions in the public space while providing a little insight into the work that goes on behind the walls. There are many workspaces in the building. These are placed along the facade to create good light conditions and give the staff a connection to the outside, while transportation, circulation and other functions placed in the building's core. Several workspaces have specific light conditions. The photo studio for example, must be able to be darkened and the conservation studio is preferable not to direct sunlight admitted. This is solved by large shutters placed on the windows. These continue along the entire building, creating a façade that is constantly changing depending on the time of day, weather conditions and user needs.

Uppgiften består av att rita en tillbyggnad till befintliga den Nationalmuseibyggnaden. Byggnaden ska komplettera museets verksamheter och även ha en publik del. Programmet för tillbyggnaden innehåller både ateljéer, kontorsplatser och magasin. Tanken är att man vill flytta funktioner som idag huserar inne i Nationalmuseum och annexet till tillbyggnaden för att frigöra mer publika ytor och öppna upp museet. Jag har valt att jobba med en fristående byggnad från Nationalmuseum, både för att öppna upp meseumparken och göra den mer attraktiv samt för att göra transporten av konsten in och ut smidig. Kommunikationen mellan de två husvolymerna sker under mark där även magasinen är placerade. Genom att jag har ett avstånd mellan de två volymerna över mark gav det mig en större frihet att tolka både Nationalmuseum och omgivningen i min byggnads uttryck. Jag har valt att arbeta med en öppen volym, både i fasad och plan. Min tanke är att byggnaden ska kommunicera och visuellt öppna upp sig i alla vädersträck. Det vill jag göra för att ge platsen en lätthet som medför att tillbyggnaden inte låser och stänger av parkstråket som går runt Nationalmuseum. Min publika del har jag placerat på bottenvåningen och till viss del undermark. Detta för att  skapa nya flöden i parken. Resten av huset är privat för Nationalmuseum. Den interna kommunikationen sker antingen genom hisskärnan som är placerad i byggnadens mitt eller i trappsystemet som är placerad längst med ytterfasaden. Konsten lastas in på bottenvåningen där lastintaget är placerat i byggnaden nordvästra hörn. Konsten transporteras sedan upp eller ner genom byggnaden beroende på ändamålet. / The task is to design a retrofit to existing the National Museum building. The building will complement the museum's activities and also have a public part. The program for the building contains both studios, office spaces and warehouses. The idea is that you want to move the functions that are currently housed inside the National Museum and the annexe to the building to free up more public areas and open up the museum. I have chosen to work with an independent building on the site, both to open up meseumparken and make it more attractive and to make the transportation of art in and out smooth. Communication between the two volyms occurs during ground even where the trays are placed. By having a distance between the two volumes of the land it gave me more freedom to interpret both the National Museum and the surroundings in my architectural expression. I have chosen to work with an open volume, both in front and flat. My thought is that the building should communicate and visually open up in all directions. I want to do to give the site a facility  that not lock the walkway that goes around the National Museum. I have placed my public part of the building on the ground floor and some underground. This will create new streams in the park. The rest of the house is private to the National Museum. Internal communication is done either by the elevator core that is placed in the center of the building or the stair system that is located along the outer facade. The art is loaded in on the ground floor where the cargo intake is situated in the northwest corner of the building. The art is then transported up or down through the building, depending on the purpose.

När museipersonalen talar om de funktioner som ska finnas i den nya tillbyggnaden ser de dessa som centrala för Nationalmuseum. För att låta byggnaden stå i fokus istället för att kvävas i skuggan av det monumentala muséet har jag därför valt att i mitt kandidatprojekt röra mig utanför muséeparken och istället placera tillbyggnaden på vattnet mot Skeppsholmen. Grundtanken i projektet är att den flexibilitet som efterfrågas i programbeskrivningen även ska speglas på byggnadens utsida. Byggnaden ska när den nyttjas kunna transformeras från en väldigt sluten och enkel form till en mer komplicerad och öppen. Kommunikationen med Nationalmuseum sker av säkerhetsskäl endast under vissa tidpunkter under dygnet. De landgångar som finns i tillbyggnaden expanderar då ut och ansluter till muséet. På plan två har jag valt att placera byggnadens publika funktioner, en studiesal och en hörsal. Tanken är att hörsalen då landgången är utfälld även ska kunna användas som utställningshall.För att få in naturligt ljus i byggnaden ligger det i dess centrum ett stort atrium. Här finns de motorer som får byggnaden att fungera samt det klimatsystem som behövs för att bevara dess konst. I detta atrium sker även byggnadens vertikala kommunikation. / When the staff at the National Museum Of Fine Arts talks about the new building and what functions it is supposed to contain they see them as central to the museum. To let the building be a focal point instead of letting it suffocate in the shadow of the monumental National Museum I choose to place it on the water facing Skeppsholmen instead of in the park. The basic idea of the project is that the flexibility that is asked for in the description of the program also should be reflected on the outside of the building. The building should when it is used be able to transform from a very simple and closed form to a more complicated and open.The communication with the National Museum only occurs during specific times during the day. The gangways that exist within the building then expand out and connect to the main building. I have chosen to put the buildings public functions, the study hall and the auditorium on level two. The thought is that when the gangway is extended the auditorium also should be able to be used as an exhibition hall.To get natural sunlight into the building there is placed a large atrium in its center. Here the engines that makes the building function and the climate system that is needed to preserve its art is placed. In this atrium the vertical communication of the building also takes place.

Ambitionen med projektet har varit att skapa en tillbyggnad som tydligt relaterar till huvudbyggnaden på flera nivåer. Projektet genomfördes genom att studera tidsandan, idéer och företeelser som låg till grund för museets födelse, arkitekten Stülers tankar kring vad ett museum är och hur en museibyggnad bör utformas, förstå huvudbyggnadens form och proportioner samt analysera platsen.  Friedrich August Stüler ansåg att museet i lika hög grad som dess innehåll var konst. Stüler formulerade fyra punkter om hur byggnaden på bästa sätt kunde visa upp och komplettera sitt innehåll 1. Undvikande av en för stor anhopning av likartade konstverk 2. En i möjligast mån mångfaldig utformning av rummen med olika uppställnings- och belysningsmotiv för konstverken 3. Samverkan de olika konsterna emellan för rumsintrycket 4. Framhävandet av samlingens förnämsta verk antingen genom speciellt ordnade platser eller genom isolering i mindre rum, där uppmärksamheten inte skingras för mycket Med Stülers tankar i bakhuvudet har jag resonerat i samma banor. Byggnaden visar inte bara upp konsten som utställningsföremål utan ger betraktaren en förståelse för hur konstverken hanteras och om hur museet fungerar. En gång löper från museet in i magsinet där besökarna betraktar hyllplanen med föremål och ibland skymtar vad som händer i ateljéerna genom fönster i magasinets vägg. Tillbyggnaden skall vara en tydlig del av nationalmuseum och förstärka och förtydliga huvudbyggnadens form och proportioner. Genom att använda mig av samma konstruktionsrytm och proportioner som huvudbyggnaden har jag försökt skapa en byggnad som på ett tydligt sätt relaterar till huvudbyggnaden. Tillbyggnaden är placerad över Hovslagargatan, den mindre vägen som är en fortsättning på Blasieholmsgatan. En tunnel löper genom byggnaden så att fl ödet inte rubbas samtidigt som byggnaden ger Blasieholmsgatan ett värdigt slut. / The ambition with this project was to create an annex that clearly, and in several aspects corresponds to the characteristics of the main building. This was achieved by studying the spirit of the age; the ideas and phenomena that was the basis of the foundation of the museum; the thoughts of the architect Stüler regarding what a museum is, and how a building for such a museum should be designed; and furthermore by understanding the form and proportions of the main building and by analyzing the local environment. Friedrich August Stüler considered the museum to be an object of art to the same extent as its contents. He formulated 4 paragraphs regarding how the building could exhibit, and complement, its contents in the optimal way: 1. To avoid too large accumulations of similar works of art. 2. To strive for a diverse design of the rooms, with different exhibition- and illumination-alternatives for the works of art. 3. To strive for interaction between the different forms of art, for the sake of the impression of the room. 4. To highlight the collection’s finest works, either by specially arranged places or by isolating them in smaller rooms – where the attention is not scattered between too many other objects With Stülers thought in mind, I have reasoned in a similar way. The building does not only exhibit the art as merely objects of a museum, but also gives the viewer an understanding of how the works of art is handled and how the museum works. A pathway leads the visitors into the depository, where they can view the storage shelves with their objects and occasionally glimpse the ongoing activity in the studios, through windows in the wall. The annex is positioned over the Hovslagargatan, the minor road that forms a continuation of the Blasieholmsgatan. A tunnel runs through the building so that the flow is not disrupted, while the building in the same time gives the Blasieholmsgatan a worthy endpoint.