Tillbyggnaden ska inrymma de funktioner som huvudbyggnaden inte kan innefatta, alltså förvaring, restaureringsverkstäder men också undervisningsdelar. I huvudbyggnaden tittar man på konst och i tillbyggnaden lär man sig om konst. Koncept Tillbyggnaden ska inte vara för stor och ta över tomten, jag tänker mig att den är uppdelad i flera delar som i parken kan figurera som enskilda, separata byggnader. Dessa enskilda byggnader ska fungera mer som objekt i parken. Allt sammanfogas under mark med de mer privata och slutna funktionerna. Parken Parken i sig är en viktig del i projektet. Jag vill programmera den på så sätt att man gärna stannar i, och använder parken. Först och främst tänker jag mig uteserveringar till befintliga och nya caféer/restauranger. Sedan tänker jag mig att parken ska bli ett medel för att visa upp konst som finns i Nationalmuseum, fast på ett annat sätt. Alternativa sätt att titta på konst. Jag tänker mig också att byggnaderna blir en del av konsten i parken då varje byggnad är sin egen. I stora drag har jag att arbetat med ljus och mörker, privat och offentligt samt relationen mellan dessa. Jag har också arbetat mycket med hur man binder ihop byggnad och park på ett bra sätt. / The addition was supposed to house the functions that they do not have room for in the main building. Some of these funtions were storage, workshops and studyspace. In the main building you watch art, in the extension you learn about, and handle art. Concept My Concept was not to take up to much space in the existing park. I wanted my building to look like it was divided in several smaller buildings on site. I wanted to make the buildings part of the park and design them in such a way that each building woud figurate as its own object. The Park I thought that the park in itself was an important part of the project. I wanted to program it so that people would actually stop an use the park. I’m thinking outdoor cafés and restaurants and also the park as a way of showing art.  What I’ve worked with the most is light and darkness, private and public and the relation between these.

The project description is to draw an extension or annex to the existing Nationalmuseum building from 1866.The annex is designed to complement Nationalmusems activities and contain internal and public functions. Artentering the building must not be crossed by public visitors. Art and staff must be able to seamlessly move betweenthe extension and the main building. The new building includes a public study room for scholars working withthe collection of art on paper, workshops, conservation studios, art spaces and warehouses. Additionally, theannex is designed to host a large number of office spaces.With the renovation of Nationalmuseum they intend to open up the today built in south atrium. I have in myproject been inspired by the space and light of the atrium, which has inspired both room organization, spatialdimensions and entrance situations in the annex.The building’s facade is intended to have an almost classicist permanence and representative character.The strict and inviolable uniformity of the facade provides opportunities to retain a representative and autonomousfacade independent of the internal room functions. The facade/building will become an independent object, a“jewel” in the city equivalent to Nationalmuseum. The facade is constructed of precast concrete panels that arejoined together on site and spans vertically between the floors. The combination of different panel elements withdifferent colors, materials, components, and level of polish and their respective depth in the facade contributes toa well-articulated facade surface and near-abstract image with clear relievo effects. / Projektbeskrivningen består i att rita en tillbyggnad till den befintliga Nationalmuseibyggnaden från 1866 på södra Blasieholmen. Tillägget är tänkt att komplettera Nationalmusems versamheter och innehålla interna och publika funktioner. Konstens väg in i byggnaden får ej korsas av publika besökare. Konst och personal måste friktionsfritt kunna röra sig mellan tillbyggnad och huvudbyggnad. Tillbyggnaden av Nationalmuseum omfattar en offentlig studiesal för forskare som arbetar med samlingarna för konst på papper samt verkstäder,konserveringsateljéer, teknikutrymmen och magasin. Dessutom innefattar tillbyggnaden ett stort antal kontorsplatser för personal knuten till muséets verksamheter. I och med renoveringen av Nationalmuseum ämnar man öppna upp den idag igenbyggda södra ljusgården. Jag har i mitt projekt hämtat inspirationfrån ljusgårdens rymd och ljusföring, vilket har färgat såväl rumsorganisation, som rumslig dimensionering och entrésituationer i tillbyggnaden. Tillbyggnadens fasad är tänkt att ha en nästintill klassicerande permanens och representativ karaktär. Byggnadens övergripande struktur avtecknar sig i arkitekturens och fasadens formspråk genom geometriska och regelbundna relationer i fasad. Fasadens strikta och oantastliga likformighet ger möjligheter att utåt sätt behålla en representativ och autonom fasad oberoende av de innanför liggande rummens funktioner. Fasaden/byggnaden blir då ett fristående objekt,ett “smycke” i staden i paritet med Nationalmuseum. Fasaden är uppbyggd av prefabricerade betongelement som sammanfogats på plats och spänner vertikalt mellan bjälklagen. Kombinationen av olika panelement med olika färgtoner, materialkomponenter och poleringsgrad och deras respektive djup i fasaden bidrar till en välartikulerad fasadyta och nästintill abstrakt bild med tydlig reliefverkan. I de nya utställningsrum som bildas vill jag framförallt öppna för ett tillgängliggörande av Nationalmuseums stora magasinerade konstskatt genom dels ett “digitalt magasin” därden magasinerade konsten kan upplevas medelst nya tekniker och genom utställnings rum för mer temporära och genreblandade utsällningar där ett axplock av magasainets konstföremål förevisas för att kommentera dagsaktuelle händelser eller belysa ett visst konstnärsskap eller hantverkstradition.

Nationalmuseum är ett statligt konstmuseum som ligger på Blasieholmen i centrala Stockholm i en byggnad från år 1866. Idag har en omfattande renovering och ombyggnation påbörjats, dels för att återställa byggnadens gamla arkitektoniska värden men också för att anpassa byggnaden till dagens högt ställda krav på utställningsmiljöer. Målet är att hela den gamla museibyggnaden ska användas till publika ändamål. På grund av detta behöver muséet byggas ut för att kunna inrymma den kontorspersonal och de verkstäder som verksamheten kräver. Detta projekt handlar om att utforma och gestalta den tillbyggnad som Nationalmuseum behöver. Förslag är en fristående byggnadsvolym som kopplas till Nationalmuseum under mark i det nordligaste hörnet. Tillbyggnaden sveper längs fastighetsgränsen för att inte skymma Nationalmuséets fasader samt för att undkomma muséets skuggning. Tillbyggnaden är tänkt att berika Blasieholmen genom att möjligöra en visuell koppling till de tre vackra omgivande strandlinjerna. Genom att på olika våningsplan arbeta med stereotomi och tektonik är byggnaden också tänkt att spegla den delning som finns i tillbyggnadens verksamhet. Tillbyggnaden som huvudsakligen är publik på utsidan är tänkt att förstås och upplevas successivt genom en regisserad exteriör vandring. / National Museum is an art museum of fine arts located on Blasieholmen in the central part of Stockholm in a building from 1866. Today an extensive renovation and refurbishment have started, partly to restore the building's old architectural values, but also to adapt the building to today's high standards for exhibition environments. The goal is that all of the old museum building will be used for public purposes. Therefor the museum needs to be expanded in order to accommodate the office staff and the workshops that the business requires. This project is about designing and illustrating the extension that the National Museum is in need of. The new proposal is a freestanding building volume that is connected to the National Museum below land surface in the northernmost corner. The extension sweeps along the boundary of the property to not obscure the façade of the National Museum and to escape the shading of the museum. The extension is meant to enrich Blasieholmen through enabling a visual connection to the three beautiful surrounding shorelines. By working with stereotomy and tectonics on different floors the building is meant to reflect the division of the building business. The extension is mainly public on the exterior and it is meant to be understood and experienced progressively through a directed exterior walk.

Min utgångspunkt i projektet har varit att försöka hitta ett sätt att förhålla mig till den befintliga byggnaden, och därigenom låta det nya bli en tydlig del av det redan existerande. Jag har velat hitta en "enkelhet" eller självklarhet i hur den nya byggnaden utformas. Förslaget innebär ett adderande av en ny våning ovanpå den befintliga byggnaden, och blir därmed som en fortsättning av den. Tillbyggnaden har till sin yttre form och formspråk tydliga likheter med den nuvarande museibyggnaden, men den skiljer sig åt genom att den är utförd i ett annat material. Där den äldre byggnaden visar upp en stenfasad där varje bit genom hantverksskicklighet huggits ut till lagom stora bitar, har det nya istället med hjälp av ett mer industriellt tillvägagångssätt genom prefabricerade betongelement uppnått samma detaljeringsgrad. Studerar man fasaden på den befintliga byggnaden finner man att trots stora likheter skiljer sig ändå de olika våningsplanen åt i utseende. Genom adderandet av en extra våning läggs bara ännu en del till i den stapel som utgör hela byggnaden. / My starting point in this project has been to try to find a way to relate to the existing building, thus allowing the new to be a clear part of the existing one. I have wanted to find a simplicity in the way the new building continues from the existing. The proposal involves an addition of a new floor on top of the existing building, and thus becomes a continuation of it. The extension has to its external form and idiom distinct similarities with the current museum building, but it differs in that it is made of a different material. Where the older building showcases a stone facade where each piece through craftsmanship carved into bite-sized pieces, the new is rather using a more industrial approach by precast concrete to achieve the same degree of detail. Studying the facade of the existing building, one finds that despite many similarities, the different stories still from each other in appearance. By adding an additional floor is just another part of the pile added that represents the entire building.

Digital technology has changed the nature of how humans live as a society with lives orbiting a digital core of internet, smartphones, social media etc. There is now not only a physical world but a digital one too. This far-reaching transformation also applies to cultural institutions to digitize their activities, a result of responding to the expectations of a contemporary audience. The aim of this study is to examine the digitization of art- and cultural heritage in a digital world. The essay examines the digital activities of the Swedish National Museum of fine art that has developed before, during and as a result of the COVID-19 pandemic. This is done through visual analysis and the theoretic framework of postphenomenology and social semiotics. The study finds that cultural heritage can be digitized in many different ways but that the digitization can’t replace the physical encounter with an artwork. Yet it can constitute new ways and perspectives on how to experience, see and discuss traditional works of art. Digitization of cultural heritage can therefore work to enhance its general interest, disseminate and influence an increase in availability of knowledge about cultural heritage and art history.

Denna undersökning angriper Nationalmuseums skolmaterial ”Omöjliga kroppar – om skönhet, mode och genus” utifrån ett posthumanistiskt/ nymaterialistiskt perspektiv. Genom analysmetoden diffraktion identifierar jag hur dessa perspektiv skulle kunna ges utrymme i detta material. Syftet med detta är ett antagande om att de genererar kunskaper och förståelser som är viktiga för en långsiktig hållbarhet. Syftet är inte att finna brister i materialet, som förhåller sig till existerande kunskapsparadigm, läroplan, och konstsamlingar och fyller sin funktion i den kontexten. Snarare att belysa vad som kan uppstå i mötet mellan det som redan existerar, det som utifrån ett visst behov och funktion är under utveckling, och teorier som kan tyckas vara kontrasterande, komplexa och avlägsna. Detta har genererat följande frågeställningar: Vilka möten och brytningar framstår genom diffraktion av posthumanistisk/ nymaterialistisk teori och undervisningsmaterilet ”Omöjliga kroppar”? Samt: Vilka nya möjliga sammankopplingar framträder i dessa möten och brytningar mellan posthumanistisk/nymaterialistisk teori och undervisningsmaterialet ”Omöjliga kroppar”?Jag har här avgränsat mig till tre teorier: den decentrerade människan, den uppluckrade tiden och den materiella agensen. Dessa förklaras här och jag undersöker var de möter (dvs. förstärker) formuleringar i studiematerialet, och var de bryter mot det (dvs. presenterar ett kritiskt eller avvikande perspektiv). I dessa möten och brytningar har jag identifierat möjliga sammankopplingar mellan teorierna och studiematerialet, i bemärkelsen omformuleringar av text eller förskjutningar av fokus som kan bana väg för nya tankar och samtal. Resultatet visar att en decentrering av människan i detta material är utmanande, då vi förknippar ”skönhet, mode och genus” med mänsklig kultur, men kan åstadkommas exempelvis genom att i text och samtal beskriva människor som en art bland andra, och inkludera dessa andra i diskussioner om exempelvis makt. En uppluckring av tiden låter sig göras om man frångår materialets linjära, kronologiska organisation och söker andra mönster eller ingångar. Studiematerialet erbjuder även flera möjligheter att betrakta materiella föremål som i besittning av en egen agens. Denna metod att applicera filosofiska begrepp och teorier på konkreta undervisningssituationer skulle sannolikt, om den tillämpandes i fler sammanhang, kunna leda till en förändring i tankemönster och förgivettaganden, förändringar som på sikt kan generera mer ”hållbara” kunskaper och förståelser om världen och vår plats i den.

The present study is, to my knowledge, the first investigating the newly renovated and rearranged permanent art and design exhibition at Nationalmuseum, Stockholm: The Timeline. The exhibition presents Western art from 1500 to 1914 and design and portraiture from 1500 until today in a chronological arrangement. In the first chapter of the analysis, the exhibition is compared to previous arrangements of the permanent art exhibition at Nationalmuseum, as well as to historical museological trends. In the second chapter, Carol Duncan’s perspective of the ritual structure is applied in order to explore how the specific design of the exhibition affects visitors and objects, and how mening and narrative is created. The study does not primarily focus on individual objects, but on the general design and structure of the exhibition space. The study concludes that historical references can be found in the current exhibition – mainly to a sensual, intimate, and aesthetic mode of display from the early twentieth century. Some principles which have been dominating in art museums since the mid-twentieth century are challenged, including the isolation of objects; use of vast, empty spaces; division between different object categories; and sparse, single-row hanging. The varied and dynamic hanging of the current exhibition, in contrast to a repetetive one, creates different patterns of movement and object-visitor interactions. Still, the ritual structure of the exhibition works to direct visitor attention and behaviour, conveying an art-historical narrative. Meanings concerning objects’ historical context are fascilitated through the interplay between visual arrangement and textual information.

Zugl.: Köln, Univ., Diss., 2006

Kandidatarbetet syftar till att rita en tillbyggnad till Nationalmuseum i Stockholm. Museets nuvarande lokaler ska inom en snar framtid omorganiseras, de verksamheter (konservering, forskning, adminstration etc) som idag är förlagda till huvudbyggnaden ska placeras i en tillbyggnad. Den nuvarande tillbyggnaden (annexet) ska rivas. Tillbyggnaden i detta kandidatprojekt, är placerad på Nationalmuseums baksida. En mindre huskropp i fyra våningar agerar huvudsakligt fasadmotiv och innehåller lastintag och entré på gatuplan, studiesal och referensbibliotek på plan 2 och kontor på plan 3 och 4. Denna volym ligger parallellt med Nationalmuseum. I en svag vinkel ligger en lång och låg huskropp som innehåller konserveringsateljéerna. Denna volym ligger parallellt med Blaisieholmens kvarterssystem. Den låga volymen är helt stängd mot söder, med en traditionellt murad stenmur ytterst. Denna stenmur ramar tillsammans med Nationalmuseums nordostfasad och en länkande kolonnad in platsen bakom Nationalmuseum och riktar den in i sig själv och ut mot vattnet. Platsen som bildas i mellanrummet mellan originalbyggnaden och tillbyggnaden blir en skulpturpark, avsedd att förevisa reproduktioner av Nationalmuseums skulpturala verk. Platsen blir också en identitetsskapande plats i centrala Stockholm riktad mot stadens andra stora konstmuseum, Moderna Museet på Skeppsholmen. / The aim of the work is to design an extension to The National Museum in Stockholm. The current facilities are going to be reorganized in a near future. Conservation of artworks, research and administration, today housed in the museum building, will be moved to an extension. The current addition, built in the 1960s will be torn down. The extension designed in this work is placed behind (north of) The National Museum. A smaller body of four stories act as prime motif and include entrances, offices, research rooms, library and main vertical communication of the extension. This volume lies parallel to the original building. In a small angle to the first body a lower but very elongated volume lies, it is a continuation of the apparent urban grid. It includes the conservation studios and forms a solid granite wall toward the National Museum and the sculpture park created between them. The park becomes a new, identifiable space in the city, in a way targeting the modern museum of art across the water.

This is a study of the intersection between art historical theory and practice, and cultural heritage, where the revivals and mediations of the neoclassical Gustavian style have been used as a platform for further exploration. In relation to this, the use and changing meanings of the concepts authenticity and style have been examined. The research has a historiographical and multidisciplinary character, drawing on the fields of art history, critical heritage studies and design history. The study shows how the Gustavian style has been routinely used when Swedish culture has been staged, nationally and internationally, but also when shaping ideas of the ideal home and good taste. The focus is placed on three periods – the 1890s, the 1930s-40s and the 1990s – during which the Gustavian style was defined, revived and mediated in different modes of representation such as textbooks, exhibitions, period furniture and historically informed performances. In the study we meet the actors, human and non-human, that have contributed to the resilient position of the Gustavian style in the public consciousness and in a commercial context. The Gustavian style, perhaps like no other, has been systematically embraced by the official heritage institutions in Sweden, including the academic discipline of art history, which has been an important influence on the way the past has been presented, valued, categorised, preserved and re-used. The author argues that the style has been able to maintain its relevance due to its ability to embody many different prevailing aspects across the 20th century, for example tradition and modernity, nationalism and internationalism, but also the past, present and visions of retro-utopia.