Denna undersökning angriper Nationalmuseums skolmaterial ”Omöjliga kroppar – om skönhet, mode och genus” utifrån ett posthumanistiskt/ nymaterialistiskt perspektiv. Genom analysmetoden diffraktion identifierar jag hur dessa perspektiv skulle kunna ges utrymme i detta material. Syftet med detta är ett antagande om att de genererar kunskaper och förståelser som är viktiga för en långsiktig hållbarhet. Syftet är inte att finna brister i materialet, som förhåller sig till existerande kunskapsparadigm, läroplan, och konstsamlingar och fyller sin funktion i den kontexten. Snarare att belysa vad som kan uppstå i mötet mellan det som redan existerar, det som utifrån ett visst behov och funktion är under utveckling, och teorier som kan tyckas vara kontrasterande, komplexa och avlägsna. Detta har genererat följande frågeställningar: Vilka möten och brytningar framstår genom diffraktion av posthumanistisk/ nymaterialistisk teori och undervisningsmaterilet ”Omöjliga kroppar”? Samt: Vilka nya möjliga sammankopplingar framträder i dessa möten och brytningar mellan posthumanistisk/nymaterialistisk teori och undervisningsmaterialet ”Omöjliga kroppar”?Jag har här avgränsat mig till tre teorier: den decentrerade människan, den uppluckrade tiden och den materiella agensen. Dessa förklaras här och jag undersöker var de möter (dvs. förstärker) formuleringar i studiematerialet, och var de bryter mot det (dvs. presenterar ett kritiskt eller avvikande perspektiv). I dessa möten och brytningar har jag identifierat möjliga sammankopplingar mellan teorierna och studiematerialet, i bemärkelsen omformuleringar av text eller förskjutningar av fokus som kan bana väg för nya tankar och samtal. Resultatet visar att en decentrering av människan i detta material är utmanande, då vi förknippar ”skönhet, mode och genus” med mänsklig kultur, men kan åstadkommas exempelvis genom att i text och samtal beskriva människor som en art bland andra, och inkludera dessa andra i diskussioner om exempelvis makt. En uppluckring av tiden låter sig göras om man frångår materialets linjära, kronologiska organisation och söker andra mönster eller ingångar. Studiematerialet erbjuder även flera möjligheter att betrakta materiella föremål som i besittning av en egen agens. Denna metod att applicera filosofiska begrepp och teorier på konkreta undervisningssituationer skulle sannolikt, om den tillämpandes i fler sammanhang, kunna leda till en förändring i tankemönster och förgivettaganden, förändringar som på sikt kan generera mer ”hållbara” kunskaper och förståelser om världen och vår plats i den.

Den här uppsatsen undersöker Helena Granströms Standardmodellen från 2018. Det huvudsakliga syftet är att skapa förståelse för romanens civilisationskritiska tematik. Eftersom verket, både på intrig- och tematisk nivå, är beroende av viss naturvetenskaplig kännedom hämtar uppsatsen sina teoretiska perspektiv från nymaterialismen. Skolbildningen grundar sina argument i den moderna naturvetenskapen och intresserar sig likt Granström för kroppslig erfarenhet.  Analysen utgår från protagonisten Elsa och undersöker hur dikotomierna natur/kultur och kropp/teori gestaltas och problematiseras. Eftersom svaren är beroende av hennes yrkesliv som fysiker analyseras i följande avsnitt den naturvetenskapliga institutionen utifrån ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv. Här framträder en för romanen central motsättning mellan den kulturella förståelsen av disciplinens syfte och dess praktik. Vidare diskuteras Elsas karaktärsutveckling som en medveten strategi för att få bukt med dikotomierna ovan och närma sig den konkreta livserfarenheten. I analysens avslutande avsnitt visar jag på hur hon misslyckas. Utifrån den slutsatsen argumenterar jag slutligen för romanens etiska ställningstagande.

Den här uppsatsen undersöker Helena Granströms Standardmodellen från 2018. Det huvudsakliga syftet är att skapa förståelse för romanens civilisationskritiska tematik. Eftersom verket, både på intrig- och tematisk nivå, är beroende av viss naturvetenskaplig kännedom hämtar uppsatsen sina teoretiska perspektiv från nymaterialismen. Skolbildningen grundar sina argument i den moderna naturvetenskapen och intresserar sig likt Granström för kroppslig erfarenhet.  Analysen utgår från protagonisten Elsa och undersöker hur dikotomierna natur/kultur och kropp/teori gestaltas och problematiseras. Eftersom svaren är beroende av hennes yrkesliv som fysiker analyseras i följande avsnitt den naturvetenskapliga institutionen utifrån ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv. Här framträder en för romanen central motsättning mellan den kulturella förståelsen av disciplinens syfte och dess praktik. Vidare diskuteras Elsas karaktärsutveckling som en medveten strategi för att få bukt med dikotomierna ovan och närma sig den konkreta livserfarenheten. I analysens avslutande avsnitt visar jag på hur hon misslyckas. Utifrån den slutsatsen argumenterar jag slutligen för romanens etiska ställningstagande.

I denna uppsats utforskas hur vi kan förstå och arbeta med materialet papper i gymnasieskolans bildämne på ett sätt som lyfter fram papprets materiella egenskaper, tillverkning, återvinning och hållbarhet. Med hjälp av research-creation som forskningsmetod organiseras sammanlagt nio forskningshändelser som vill öppna upp för olika praktiker och sätt att förstå papper i bildämnet. Forskningshändelserna analyseras med hjälp av en nymaterialistisk tolkningsram och med begreppen response-ability och materiell litteracitet. I studien synliggörs hur användningen av papper i bildundervisningen innefattas av en variation av olika slags papper, konstnärliga uttryckssätt och tekniker. I studien framkommer att förståelsen för papprets tillverkning, återvinning och hållbarhet försvåras då bildämnets genomgripande kursplan inte nämner eller tar upp dessa begrepp. Bildlärare och elevers intresse för papper kan dock skapa rum och förutsättningar för att moment som berör papprets tillverkning, återvinning och hållbarhet tas upp i bildundervisningen. Med hjälp av en nymaterialistisk ingång till en praktik med papper framträder hur olika substanser, kroppar och material samverkar i papprets materiella egenskaper och tillverkningsprocess. I denna praktik och förståelse synliggörs hur papper som material är process-baserad och relationell. I denna förståelse öppnas möjligheterna till att förstå och se kontakter och bindningar som finns mellan papper, material, växter och miljöer. Med hjälp av begreppet response-ability aktualiseras också etiska och moraliska frågor kopplade till praktiker med material och papper.

This essay examines the objects in Torgny Lindgren´s novel Klingsor (2014). This is done via new materialist philosophy and literary studies focusing on objects, a perspective through which Lindgren´s works have not yet been studied. The essay analyses several of the objects in the text, such as a particular glass, items in a kitchen, paintings, pesticides, etcetera, to understand if and how they break the norms of literary narrative and description. The result shows that the novel portrays objects in ways that bypass the normative ways of describing them; the objects influence the characters (as opposed to the other way around), they exhibit their own temporalities and they do not function merely as symbols or mirrors of human experience.

To write is, in a certain sense, to experience the immaterial thoughts of one’s mind materialize in the becoming of scripture. Nevertheless, since early modernism, the writing of poetry has rarely been perceived as an unmediated transition of language, from the interior of the self to the material surface of writing. Indeed, the tendency of modernist and subsequent postmodernist aesthetics to emphasize the density, opacity and autonomy of the poem, for example through various techniques of fragmentation, draws attention to the ways in which the materiality of writing is implicated in the production of meaning. The present thesis is a study of how meaning and materiality interrelate in two poetry collections, Skäran (2001) and Täthetsteoremet (2012), by the contemporary Swedish poet Helena Eriksson. The aim is to show that these relationships are important effects of the metapoetic discourse in Eriksson’s poetry, and how they produce a certain tension or ambiguity in the writing subject's relation to body and language, self and other. Through a reading of the diverse representation of the hand in Eriksson’s poetry as a metapoetic motif, the analysis combines a phenomenological view of embodied subjectivity, with a media theoretical conception of the writing hand, as well as a new materialist approach to agency and embodiment. The method of analysis that follows from these perspectives is a close, reparative reading, where the poetic text is seen as a situational discursive act that reaches out to the reader in a communicative gesture, offering its own body as meaning.

Detta examensarbete skrevs vårterminen 2022 på institutionen för bild och slöjdpedagogik på Konstfack. Med en utgångspunkt i teorier om materialets agens och kulturella traditioner tar arbetet ann den digitala kultur som de senaste decennierna vuxit fram med ett extra fokus på skolans elever och deras fritid. Frågeställningen Hur förändrar görandet relationen till digitalt skapande i skolan? Banar väg för en undersökning av den relation skolan och lärare har till elevernas egen visuella kultur och om görandet kan bjuda in denna till skolans rum. Genom en workshop i digitala spel blev blivande bildlärare vägledda att delta i ett digitalt kreativt görande och deras utsagor, både före och efter workshoppen, analyserades med diskursanalys som metod. Resultatet visade att de blivande bildlärarna har en blandad bakgrund och bekvämlighet i det digitala görandet och att det finns en oro i att eleverna är mer kunniga i en del medium än läraren. De blivande lärarna hade även blandade åsikter om det digitala materialet och dess effekt på processen där vissa menade att hantverkets agens påverkades negativt av handens frånvaro och andra såg datorn som ett hjälpmedel.   Utifrån detta arbete väcks det sedan nya frågor om det digitalas relevans i bildämnet och hur ett digitalt görande skapar behov för en ny sorts didaktik där det digitala materialets agens får ta plats och görandet möjliggöra att eleverna kan vara delaktiga i utformandet av den digitala kulturen. I arbetet diskuterar jag även behovet av att utveckla lärarutbildningen för att höja den digitala kompetens som lärarna innehar.

How children create meaning in relation to their physical, social, and cultural worlds can be regarded as a central question, both within the traditional Swedish preschool discourse and within the Reggio Emilia philosophical approach to early childhood educa-tion. In the Reggio Emilia approach, the search for the meaning of life and of the self in life is seen as an essential human necessity (Rinaldi, 2006). In order to be able to capture the search for meaning, pedagogical documentation is recommended as a tool for making children’s learning processes visible and subject to col-lective interpretation and reflection. This documentation is regard-ed as a potential mediator between theory and practice (Dahlberg, Moss & Pence, 1999/2009). In the collective reflection on documentation, discourses about what can be interpreted as children’s meaning making are ex-pressed and negotiated. In turn, these discourses govern how chil-dren’s communicative expressions and actions are interpreted and understood. The different perspectives drawn upon in teachers’ in-terpretation and understanding of documentation produce differ-ent kinds of knowledge about how meaning is created. This may ultimately impact on the opportunities and spaces offered to chil-dren, both in terms of opportunities to act and communicate and in terms of the available ways “to be” in preschool practice.The aim of this study is to analyse the ways teachers talk about how children create meaning and signification in preschool prac-tice, within the context of working with pedagogical documentation. I use Norman Fairclough’s version of critical discourse analysis to discuss and analyse how teachers talk (realization and materializa-tion of discourse) in relation to social practice and educational policy context (Fairclough 1992; 2003; 2010). This contributes to the research field of early childhood education by providing a crit-ical and theoretical analysis of the transmission of philosophy and theory associated with the Reggio Emilia approach through work-ing with pedagogical documentation in a Swedish preschool set-ting. Fairclough’s analytical approach allows the way teachers talk about documentation to be understood as a dialectical lin-guistic realization of overall philosophical, theoretical, and politi-cal ideas and perspectives.The empirical data includes observations of teachers’ discussions of documentation from one preschool department with a Reggio Emilia approach in a larger municipality in southern Sweden. The empirical material consists of field notes and recorded audio. The ethical principles of the Swedish Research Council were kept in mind during data collection. Written consent was obtained from both the participating teachers and the parents whose children are featured in the documentation discussed. The analysis shows that in talking about how children make meaning in preschool practice, a discursive, and not always coher-ent, polyphony emerges. Ideas and discourses collide, are woven together, and are renegotiated. Three overarching themes emerge, which can be understood as reflecting different aspects of chil-dren's meaning making. The themes consist of talking about chil-dren’s interests, experiences, and meaning making in relation to the physical and social environment, materiality, and body. The children are described in diverse and sometimes contradictory ways. However, there is an evident overarching perception of the children as individually meaning making, interest driven, and with an ability to construct and evaluate their own knowledge and truth through an active, individual, and sensual experience of the world. Furthermore, the children are described as interacting with something more often than with someone. In this specific case, the emerging post-humanist or neo-materialist discourse seems to make the interpersonal interaction invisible. The docu-mentation also becomes a communicative link between teacher and child, which replaces communication and exchange of ideas in the immediacy of the moment.

This study aims to examin how the production of knowledge is intrinsic to the production of power in the New Materialist Process theology of Catherine Keller. The object of critical examination is the theology of Keller and her essay; ”Tingles of Matter, Tangles of Theology: Bodies of the New(ish) Materialism,” from her book Intercarnations: Exercises in Theological Posibility (2017). Keller’s essay will be analyzed through Linda Alcoffs, Alison Baileys and Sara Ahmeds epistemological critical theory of how power produces knowledge and vice versa.  Keller’s theology will be examined based on the study points of analysis on texts of Alcoff, Bailey and Ahmed: subjectivity, making of knowledge, epistemology, making of ignorance, power and authenticity/purity. The study shows that Keller’s notion of apophatic matter has the effect of producing knowledge practices about the object. When the object is obscured from the subject in Keller’s theology, a theological analysis of power and the subject’s position in producing knowledge through theology, is prohibited. By analyzing Keller's notion of entanglement through Ahmed’s thinking, it is shown that the subject is presupposed as free, white and independent. Entanglement among human beings exists as bodily physicality for Keller. Social and economic factors are, thus, made irrelevant for the existence of knowledge and relations between humans. Life situations that are, for example, violent or in position of dependence are incompatible with the reality constituted in entanglement. The subject’s knowledge as socially situated and possibly part of structural power, is also made irrelevant in entanglement-thinking. Thus, the study shows that through the reading of Alcoff, Bailey and Ahmed, theology has the ability to constitute knowledge making practices, that forms the subject’s production of knowledge and ignorance.

Breathing is not a common subject in feminist studies. Breathing Matters introduces this phenomenon as a forceful potentiality for feminist intersectional theories, politics, and social and environmental justice. By analyzing the material and discursive as well as the natural and cultural enactments of breath in black lung disease, phone sex work, and anxieties and panic attacks, Breathing Matters proposes a nonuniversalizing and politicized understanding of embodiment. In this approach, human bodies are onceptualized as agential actors of intersectional politics. Magdalena Górska argues that struggles for breath and for breathable lives are matters of differential forms of political practices in which vulnerable and quotidian corpomaterial and corpo-affective actions are constitutive of politics. Set in the context of feminist poststructuralist and new materialist and postconstructionist debates, Breathing Matters offers a discussion of human embodiment and agency reconfigured in a posthumanist manner. Its interdisciplinary analytical practice demonstrates that breathing is a phenomenon that is important to study from scientific, medical, political, environmental and social perspectives. / Andning är inte ett vanligt förekommande ämne inom feministiska studier. Breathing Matters introducerar detta fenomen som har en potential för feministiska intersektionella teorier, politik, social rättvisa och klimaträttvisa. Genom analyser av materiella, diskursiva, naturliga och kulturella dimensioner av andningens formationer, i sjukdomen pneumokonios, telefonsexarbete samt ångest och panikattacker, föreslår Breathing Matters en icke-universialiserande och politiserad förståelse av förkroppsligande. Genom denna ansats konceptualiseras mänskliga kroppar som agentiella aktörer i en intersektionell politik. Magdalena Górska argumenterar att kampen för att andas och för andningsbara liv är ett angeläget ämne för differentiella former av politisk praktik. Denna sårbara och vardagliga praktik som både består av kroppsmateriella och kroppsaffektiva handlingar konstituerar politik. Placerad i en kontext av feminist poststrukturalistisk, nymaterialistisk och postkonstruktivistisk debatt erbjuder Breathing Matters en diskussion kring mänskligt förkroppsligande och agentskap som är omkonfigurerad på ett posthumanistiskt sätt. Den tvärvetenskapliga analytiska praktiken visar att andning är ett fenomen som är viktigt att studera från vetenskapliga, medicinska, politiska, miljömässiga och sociala perspektiv.