En närläsning av författaren Torgny Lindgrens tre romaner Ormens väg på hälleberget (1982), Ljuset (1987) och Till sanningens lov (1991) för att därigenom lyfta fram och blottlägga särskilda strukturer i texterna som belyser den mänskligt existentiella problematiken. Därtill anknyts de tre ovan nämnda romaner till senare utgiven litteratur av Lindgren för granskning och diskussion.

Akademisk avhandling--Uppsala, 1993. / Résumé en français. Bibliogr. p. 312-321. Index.

<p>Uppsatsen ingår i kursen Skapande svenska C, 30 hp, inom ämnet Litteraturvetenskap vid Umeå universitet</p>

No description available.

(česky) Tato diplomová práce se zabývá otázku, jakou roli hraje hudba ve třech vybraných skandinávských hudebních románech Ztracení muzikanti Wiliama Heinesena, Cesty hada na skále Torgnyho Lindgrena a Vánoční oratorium Görana Tunströma. Analýza komplexních intermediálních vztahů mezi jednotlivými literárními díly a hudbou postupuje v souladu se zásadami Feyerabendova metodologického anarchismu induktivně a heuristicky. U všech tří románů nachází strukturální i obsahové literárně-hudební souvislosti, které vykazují různou míru komplexity a vzájemné provázanosti. Struktura Heinesenova románu úzce kopíruje sonátovou formu, struktura Tunströmova románu o něco volněji následuje strukturu Bachova Vánočního oratoria a struktura Lindgrenova románu vytváří prostřednictvím délky kapitol rychlé a pravidelné tempo, které ovšem v klíčovém bodě příběhu kolabuje. Romány obsahují také řadu tematických souvislostí, kdy hudba figuruje jako zdroj radosti nebo naopak předehra ponížení, atribut života nebo naopak prostředek úniku do fantazie, genderová charakteristika spojená buď s mužskými nebo s ženskými postavami, nebo jako základ dalších, složitějších dichotomií. Abstract (in English): The thesis poses a question about the role of music in three selected Scandinavian music novels: Wiliam Heinesen's Lost Musicans,...

This essay examines the objects in Torgny Lindgren´s novel Klingsor (2014). This is done via new materialist philosophy and literary studies focusing on objects, a perspective through which Lindgren´s works have not yet been studied. The essay analyses several of the objects in the text, such as a particular glass, items in a kitchen, paintings, pesticides, etcetera, to understand if and how they break the norms of literary narrative and description. The result shows that the novel portrays objects in ways that bypass the normative ways of describing them; the objects influence the characters (as opposed to the other way around), they exhibit their own temporalities and they do not function merely as symbols or mirrors of human experience.

The aim of this thesis is to analyze the function of visual art in Torgny Lindgren's novels Till sanningens lov (1991), Dorés Bibel (2005) and Klingsor (2014) and the short story collection I Brokiga Blads vatten (1999). Visual art in Lindgren's prose is approached both as an instance of description and in terms of an activity and artefact to be viewed, created and interacted with. By studying ekphrases and "iconic projections" based on intermedial theory, the verbal descriptions of art are shown to have a narrative function, whereby the characters viewing or creating the artwork are reflected. A conspicuous trait of the ekphrases and iconic projections are their focus on details.  The area of creation as an activity relates visual art to crafts, cooking and alchemy, with an emphasis on its material aspects. The creation of art investigates the dualism of genuine versus fake, as well as the relationship between art and commerce. Lindgren's stories depict the market as an arbitrary yet powerful force, alongside individual creative forms of resistance to it.  The manner in which artefacts are described evokes the notion of an enchanted object, in accordance with research on the function of art-objects in contemporary fiction. Being able to discern enchantment in Lindgren's works is based on the conversion of one's vision, which in turn is related to one's view of the world as a whole. Conversion is engendered by methods of irony, ambiguity and the elevation of the humble.

Marcus Willén vill med titeln på sin avhandling, Konsten att upphöja det ringa (2008), beskriva Torgny Lindgrens litterära metod. Utifrån novellsamlingarna Merabs skönhet och Brokiga blads vatten diskuterar Willén funktionen hos två övergripande teman han valt att benämna som ”Ordet” och ”Konsten”. Han menar att Lindgren i dessa gör bruk av samma metod som tematiken behandlar: existentiella frågor med vardagen och det materiella som bakgrund som lyfts av konsten. I romanen Norrlands Akvavit tycks Lindgren återkomma till en liknande tematik. Genom att beskriva protagonisten, Olof Helmerssons, västerbottniska odyssé vill jag i den här uppsatsen visa hur denna tematik suggereras och hur romanens olika delar bildar en enda tematisk komposition. Olof Helmersson återvänder till Västerbotten med ett uppdrag. Han vill predika otro till dem han femtio år tidigare frälste i Guds namn. I detta vilar en stor ironi. Hans möten med gamla vänner blir inte som han tänkt sig. Många har gått bort och de som är kvar har redan lämnat tron eller hittat en ny. I dessa möten diskuteras även konsten explicit. Det framgår på flera ställen att den är en teknisk färdighet. Då framförallt i tal om predikan. Dessutom framgår att konsten kan gripa och upphöja. Till exempel säger Olof Helmersson om dragspelandet: ”Ingen blir idag gripen av dragspelsmusiken” (s. 88). Inbäddat i romanen finns en krönika över Karl den femtondes besök av trakten. Även där berörs konsten tydligt. Dessutom kommenteras det inre Västerbotten på ett speciellt vis. Invånarnas uppfattning om sig själv som ett utvalt och förunnat folk suggereras. Detta berörs också i huvudhandlingen då Olof Helmersson rör sig i och möter många åsikter och tankar om bygden. Dock överdrivs västerbottensskildringen och övergår även den i ironi. Dessa teman menar jag bildar tre linjer i kompositionen: Västerbotten, det andliga och krönikan. De vävs samman av det övergripande tema som de behandlar: komplexiteten i den mänskliga existensen och betydelsen av konsten. Ironin som genomsyrar samtliga delar suggererar frågor utan svar och romanen slutar på sätt och vis där den börjar.  Marcus Willén vill med titeln på sin avhandling, Konsten att upphöja det ringa (2008), beskriva Torgny Lindgrens litterära metod. Utifrån novellsamlingarna Merabs skönhet och Brokiga blads vatten diskuterar Willén funktionen hos två övergripande teman han valt att benämna som ”Ordet” och ”Konsten”. Han menar att Lindgren i dessa gör bruk av samma metod som tematiken behandlar: existentiella frågor med vardagen och det materiella som bakgrund som lyfts av konsten. I romanen Norrlands Akvavit tycks Lindgren återkomma till en liknande tematik. Genom att beskriva protagonisten, Olof Helmerssons, västerbottniska odyssé vill jag i den här uppsatsen visa hur denna tematik suggereras och hur romanens olika delar bildar en enda tematisk komposition. Olof Helmersson återvänder till Västerbotten med ett uppdrag. Han vill predika otro till dem han femtio år tidigare frälste i Guds namn. I detta vilar en stor ironi. Hans möten med gamla vänner blir inte som han tänkt sig. Många har gått bort och de som är kvar har redan lämnat tron eller hittat en ny. I dessa möten diskuteras även konsten explicit. Det framgår på flera ställen att den är en teknisk färdighet. Då framförallt i tal om predikan. Dessutom framgår att konsten kan gripa och upphöja. Till exempel säger Olof Helmersson om dragspelandet: ”Ingen blir idag gripen av dragspelsmusiken” (s. 88). Inbäddat i romanen finns en krönika över Karl den femtondes besök av trakten. Även där berörs konsten tydligt. Dessutom kommenteras det inre Västerbotten på ett speciellt vis. Invånarnas uppfattning om sig själv som ett utvalt och förunnat folk suggereras. Detta berörs också i huvudhandlingen då Olof Helmersson rör sig i och möter många åsikter och tankar om bygden. Dock överdrivs västerbottensskildringen och övergår även den i ironi. Dessa teman menar jag bildar tre linjer i kompositionen: Västerbotten, det andliga och krönikan. De vävs samman av det övergripande tema som de behandlar: komplexiteten i den mänskliga existensen och betydelsen av konsten. Ironin som genomsyrar samtliga delar suggererar frågor utan svar och romanen slutar på sätt och vis där den börjar.

Denna uppsats undersöker Torgny Lindgrens roman Ormens väg på hälleberget och dess didaktiska potential vad gäller det dubbla uppdraget i skolan. Inledningsvis avhandlas en rad teoretiska förhållningssätt vad gäller den rådande synen på såväl läsning som skönlitteraturens relation till läsaren. Därefter följer en analys av romanen som tar stöd i tidigare forskning kring Lindgrens författarskap samt redan existerande analyser av verket i fråga. I den sista och avslutande delen diskuteras resultatet av analysen i relation till skolans värdegrundsuppdrag samt kunskapsuppdrag som tillsammans utgör det dubbla uppdraget. Stilen i boken har didaktiska möjligheter vad gäller ämneskunskaper för svensklärare och den tematik som presenteras under analysdelen erbjuder en rad ämnen att ta avstamp i vad gäller värdegrundsuppdraget. Resultatet tyder på att Ormens väg på hälleberget har mycket goda didaktiska möjligheter och att lärare, med rätt förberedelse, med fördel kan använda sig av verket för att förverkliga det dubbla uppdraget.

Before the publication of the short story collection Skolbagateller medan jag försökte skriva till min överordnade in 1972, Torgny Lindgren's authorship was characterized mainly by political criticism and satire. In both reception and later studies, Skolbagateller has also been seen mainly as a political and satirical work, depicting the bureaucracy and loneliness in the Swedish school system of the 1970s, while Lindgren's later works tend to discuss existentialistic and theological questions. While reading the earlier published theses about Lindgren's works, especially Ingela Pehrson's Livsmodet i skrönans värld from 1993, I realized how big of an influence Kierkegaard had been to the author. With this in mind, it seemed as if Skolbagateller depicts existential questions that go deeper than the political satire. The main issue of this essay is the lack of interpersonal contact that Skolbagateller depicts, and why this seems to be so closely connected to the school system. The short story collection is studied from an existential point of view, based on Kierkegaard's concept of anxiety. The concept of sin is examined by a comparison between the secular system on which Lindgren's school is based, and the Christian system in which Kierkegaard founded his existentialism. The prose of the short stories is examined with the help of literary theory, such as James Joyce's concept of epiphany, and Roman Jakobson's view on the metonymically constructed language of the realistic prose, and the metaphorically structured language of lyrical works. The analysis shows that the school in Skolbagateller is metonymically connected to the secular society, and by extension to the mere concept of society. The secular ideas the school teaches prohibit the individual and spiritual development of the persons that are part of the school system and the socially evaluated concept of sin causes anxiety. The secular ideals of stability and uniformity leads to a worldview where humans are seen as mere physical and rational beings, leading to a socially constructed determinism where change is impossible. The theme is depicted by metonymically written repetitions and "reader epiphanies", that are accomplished by allegorical stories. In these, the characters are confronted with a problem that makes them doubt the school system, but in the end, they still choose to accept the rules without further reflection.