Introduktion/Bakgrund: Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor i Sverige, varje dag insjuknar 20 stycken kvinnor. Det är en livsomvälvande sjukdom som kan orsaka oro och ångest, vilket kan leda till svårigheter och rädsla att utföra fysisk aktivitet. Rekommendationen av fysisk aktivitet för vuxna är minst 150 minuter aktivitet per vecka. Sjuksköterskan har ett viktigt ansvar att motivera, främja hälsa och lindra lidande.  Syfte: Syftet var att belysa effekten av fysisk aktivitet på oro och ångest hos kvinnor med bröstcancer. Metod: Denna litteraturstudie utfördes genom en induktiv ansats vilken utgick från Polit och Beck (2017) nio steg. PubMed, CINAHL samt PsycInfo var databaser som användes för artikelsökning. Polit och Beck (2017) granskningsmall användes för kvalitetsgranskning av artiklarna. Det resulterade i 11 kvantitativa artiklar som inkluderades i litteraturstudiens resultat. Resultat: Resultatet baserades på 11 studier vilket presenterades i tre rubriker: “Effekt av fysisk aktivitet på oro och ångest”, “Effekt av fysisk aktivitet på oro och ångest relaterat till träningsform och intensitet”, “Effekt av fysisk aktivitet på oro och ångest relaterat till om kvinnorna tränat före, under och efter behandling” samt två underrubriker “Effekt beroende på träningsform” och “Effekt beroende på intensitet”.  Slutsats: I litteraturstudiens resultat visades att fysisk aktivitet minskar oro och ångest hos kvinnor med bröstcancer. Oavsett träningsform och intensitet av fysisk aktivitet är påverkan på oro och ångest likvärdig för kvinnor med bröstcancer.

Preoperativ oro och ångest är vanligt förkommande hos barn. Möten med oroliga barn preoperativt är något som de flesta anestesisjuksköterskor dagligen stöter på i sin yrkesroll. Möten med oroliga barn är en utmaning för anestesisjuksköterskan då det ställer höga krav. Det krävs ett personcentrerat förhållningssätt. Syftet med studien var att utforska anestesisjuksköterskans upplevelse och erfarenheter av att vårda oroliga barn preoperativt. För att undersöka fenomenet genomfördes en kvalitativ intervjustudie där nio anestesisjuksköterskor deltog. En kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera intervjuernas innehåll. Av resultatet framkom en huvudkategori, ”Vikten av vårdande förhållningssätt, förberedelse och teamsamverkan för att skapa trygghet hos barnet”. Denna huvudkategori består av de tre generiska kategorierna ”Förberedelse och teamsamverkan”, ”Barnets delaktighet” och ”Anestesisjuksköterskans barnkännedom och vårdande förhållningssätt”. Varje generisk kategori har tillhörande underkategorier. I likhet med tidigare forskning framkom det att det var viktigt att informera och förbereda både barnet och föräldern. Det var också viktigt att själv vara förberedd som anestesisjuksköterska samt att kunna samarbeta med andra i teamet. Samarbete i teamet var viktigt för att kunna ha en god handlingsberedskap. Det framkom att det var viktigt för anestesisjuksköterskorna att kunna känna in barnet samt att vara flexibel och kunna situationsanpassa. Att göra barnet delaktigt visade sig också vara av stor betydelse. Tidigare erfarenhet av barn var något som påverkade anestesisjuksköterskans förhållningssätt och upplevelse av att vårda oroliga barn.

Bakgrund: Ovarialcancer är den cancersjukdom med högst dödlighet inom gynekologisk cancer och omkring 700 kvinnor i Sverige får diagnosen varje år. Femårsöverlevnaden är cirka 50% och sjukdomen upptäcks vanligtvis i ett sent skede. Syfte: Att belysa kvinnors erfarenheter av att någon gång i livet levt med en ovarialcancerdiagnos.  Metod: En kvalitativ litteraturstudie baserad på nio vetenskapliga artiklar. Artikelsökning genomfördes i databaserna Cinahl och PubMed. Analys utfördes utifrån Fribergs femstegsmodell.  Resultat: Analysen resulterade i fyra teman och 12 subteman. Temana var: ‘När livet får en kraftig vändning’, ‘Att överleva i stunden’, ‘Att simma i stormiga eller lugna vatten och ‘Som att ta sig över en myr’.  Konklusion: Att drabbas av ovarialcancer är en omvälvande upplevelse och känslan av oro är dagligen närvarande. Till följd av abrupt livsförändring och dyster överlevnadsprognos är det viktigt att som sjuksköterska vara en god lyssnare samt att utföra empatisk och personcentrerad omvårdnad vilket kan bidra till ett förbättrat välmående hos denna patientgrupp.

Bakgrund: En sjukhusvistelse innebär för ett barn många nya, okända situationer, människor och miljöer. Preoperativ oro är vanligt förekommande hos barn och är relaterat till ett sämre postoperativt förlopp med sämre återhämtning. Preoperativ oro innebär även ett ökat lidande för både barn och familj. Det ligger i sjuksköterskans roll att bemöta patientens behov av trygghet och lindra lidande. Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt var att undersöka icke farmakologiska metoder och deras effekt för att minska preoperativ oro hos barn, åldern 2–12 år. Metod: Som design användes en allmän litteraturöversikt. Sökningar utfördes i PubMed och CINAHL. Artiklar inkluderades respektive exkluderades baserat på valda inklusions- och exklusionskriterier. De utvalda artiklarna kvalitetsgranskades med hjälp av SBU:s granskningsmall för kvalitetsgranskning av randomiserade studier. Artiklarna lästes upprepade gånger och sammanfattades kort för att sedan jämföras avseende tillvägagångssätt, syfte och resultat. Utifrån detta identifierades olika kategorier. Resultat: I resultatet inkluderades 10 kvantitativa artiklar. Utifrån dessa identifierades olika metoder för att minska preoperativ oro hos barn: distraktion med hjälp av clowner och spel på elektronik, utbildning/information genom interaktiva mediatjänster och videos samt psykologiska förberedelser genom preoperativa program och avslappning. Alla dessa minskade den preoperativa oron hos barn. Slutsats: De icke farmakologiska metoderna som har identifierats har visats minska preoperativ oro hos barn i åldrarna 2–12 år. Utan metoder för att lindra preoperativ oro uppvisar barn högre nivåer av oro vilket leder till ett ökat lidande. Det är därför viktigt att implementera metoder likt de som har identifierats i denna litteraturöversikt i praktiken.

Bakgrund: Att genomgå ett kirurgiskt ingrepp kan utlösa stressreaktioner och skapa oro hos många patienter. De upplever en maktlöshet då de ska sövas och oron inför ingreppet är påtagligt. Det är därför av vikt att granska vilka metoder som finns och som kan vara effektiva för att lindra patientens oro. Syfte: Syftet med den här litteraturstudien är att beskriva sjuksköterskans preoperativa omvårdnadsåtgärder för att lindra patientens oro. Metod: En beskrivande litteraturstudie med kvantitativ ansats utfördes i databasen Medline via PubMed. Totalt undersöktes 90 artiklar och 13 artiklar inkluderades i studien. Resultat: De omvårdnadsmetoder som framkom resulterade i fyra kategorier; Information och undervisning, musik, multimedia, lavendelolja och massage. Slutsats: Samtliga omvårdnadsmetoder har tydligt visat en signifikant effekt på att minska preoperativ oro och ångest hos patienterna som väntar på en operation.

Det utförs 120 000 koloskopiundersökningar per år i Sverige. Koloskopi är den säkraste metoden att identifiera kolorektalcancer i ett tidigt skede och på så sätt öka överlevnaden. En rekommendation från Socialstyrelsen att införa ett nationellt screeningprogram i Sverige har publicerats under februari 2018. När screeningprogrammet införs kommer behovet av undersökningar att öka. Detta kommer ställa höga krav på kompetens och omvårdnad. För patienten kan koloskopiundersökningen orsaka oro, smärta och obehag. Sjuksköterskan som assisterar endoskopisten vid undersökningen har en central roll att uppfatta och identifiera om patienten upplever oro, smärta eller obehag samt sätta in adekvata åtgärder för att lindra detta. Undersökningen ska upplevas som acceptabel för patienten och kunna genomföras på bästa sätt.   Syftet med studien var att belysa patientens upplevelse av koloskopiundersökningen ur två olika perspektiv. Frågeställningarna var om patientens och endoskopiassistentens uppfattning av patientens upplevelse av undersökningen skiljer sig åt avseende oro, smärta och obehag. Finns det skillnader mellan de som skattar hög respektive låg oro, smärta eller obehag vad gäller ålder eller kön?   Metoden som valdes var empirisk kvantitativ studie, i form av en tvärsnittsstudie med enkäter. Studiedeltagare var både patienter och endoskopiassistenter.   Studiens resultat visar att patienterna har en högre oro än vad endoskopiassistenterna identifierar. När det gäller obehag och smärta ses inga signifikanta skillnader. Studien visar även att yngre patienter och kvinnor har högre oro än övriga patienter.    Vår slutsats var att endoskopiassistenterna i studien besitter en god förmåga att identifiera obehag och smärta hos patient som genomgår en koloskopiundersökning. Men studien visar även att endoskopiassistenter bör förbättra sin förmåga att värdera oro hos patienterna, främst hos yngre och kvinnliga patienter vilket även tidigare studier belyser. Studien visar också att patienter oroade sig för vad resultatet av koloskopiundersökningen ska visa. Samtidigt såg vi det som positivt att alla patienter i studien kände sig väl bemötta, omhändertagna och välinformerade.

Koloskopi, en undersökning av tjocktarmen, används som en diagnostisk metod vid indikationer som blod i avföringen, avföringsrubbningar i form av diarré eller förstoppning samt vid misstanke om inflammatorisk tarmsjukdom. Om polyper upptäcks i tjocktarmen under koloskopin kan de avlägsnas i samband med undersökningen. Detta förebygger utveckling av tjock-och ändtarmscancer som är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige. Nationellt införande av screeningsprogram för tjock- och ändtarmscancer rekommenderas av Socialstyrelsen. Före koloskopin skall tarmen förberedas med tarmsköljningsmedel vilket lägger grunden till en undersökning med hög kvalitet. Oro kan beskrivas som en lindrigare grad av ångest. Vid tillstånd av stress reagerar individer olika vilket beror på skillnaderna i känslighet för stress och på vilka copingstrategier som tas till användning. Syftet var att belysa oro hos patienter i samband med en koloskopi. Vidare var syftet att beskriva på vilket sätt oro påverkar patienter när de ska genomgå en koloskopi. Litteraturöversikt användes som metod för att besvara syftet för den föreliggande uppsatsen. Datainsamling genomfördes i databaserna PubMed och CINAHL vilket resulterade i 15 vetenskapliga artiklar. En artikel hittades via en manuell sökning. Således inkluderades totalt 16 originalartiklar i den föreliggande uppsatsen. En vetenskaplig klassificering samt kvalitetstypning utfördes på de inkluderade artiklarna och resultatet presenteras med stöd utifrån en integrerad analys. Resultatet i den föreliggande uppsatsen belyste att känslor av oro är vanliga i samband med koloskopin. Kvinnor och yngre patienter tenderar att vara mer oroliga inför sin koloskopi. Det visade sig att oro påverkar patienter både före koloskopin, under koloskopin och efter koloskopin. Före undersökningen upplevdes oroskänslor för att koloskopin stigmatiserades och patienterna oroade sig för tarmförberedelserna, eventuell smärta och komplikationer under koloskopin och undersökningsresultatet. Oro kunde leda till utebliven undersökning. Oro före koloskopin var mindre om undersökningen hade genomgåtts förut. Under koloskopin kände patienterna oro på grund av skam och genans och om sederingen upplevdes som otillräcklig. Hög grad av oro hos patienter hade samband med en smärtsam undersökning. Personalens och närståendes stöd lindrade oro. Efter undersökningen lindrades oro om resultatet från undersökningen visade sig var normalt. Oro kunde också kvarstå när patienter upplevde att de inte fick förklaring till sina symtom. Slutsatsen för den föreliggande uppsatsen är att känslor av oro är vanligt förekommande i samband med en koloskopi och detta kan påverka patienter negativt både före, under och efter undersökningen. Oro före koloskopin hade många dimensioner och kunde leda till en utebliven undersökning. Oro påverkade patienter också under koloskopin men personalens stöd lindrade oro. Ett normalt undersökningsresultat lindrade oro efter koloskopin men den kunde också kvarstå om ingen förklaring till tarmsymtomen hittades. Resultatfynden belyser vikten av ökad förståelse för patienters situation i samband med en koloskopi och hur omhändertagandet av oro kan bidra till bättre koloskopiupplevelser för enskilda patienter.

I Sverige föds det cirka ca 750-1000 barn med hjärtfel. En del hjärtsjukdomar måste korrigeras med kirurgi medan en del kan skötas medicinskt och/eller med uppföljande och regelbundna undersökningar på barnklinik. Det finns en ständigt pågående utveckling av operationsmetoder och behandlingar gällande medfödda hjärtfel. Även prenatala undersökningar kan vara aktuella för att kunna identifiera hjärtsjukdomen redan i moderlivet och för att kunna få en uppfattning om dess komplexitet. Syftet var att belysa föräldrars oro samt de omvårdnadsåtgärder som har betydelse för oron i samband med barns hjärtsjukdom på barnklinik. En litteraturöversikt valdes som metod och en datainsamling genomfördes i databaserna Pub Med och CINAHL med hjälp av sökord. Efter genomgång av lästa abstracts inkluderades 15 artiklar som kom från olika delar av världen. Alla var på engelska samt svarade på det föreliggande arbetets syfte och problemformulering. Resultatet organiserades i rubriker med gemensamma drag. Föräldrars upplevelser av oro och ångest, oro inför och efter operation, socioekonomiska faktorer som har betydelse för familjen, tidens betydelse i flera perspektiv, kunskapen lindrar oro, omvårdads och andra åtgärder i samband med oro. Föräldrars oro och ångest var gemensamt för alla artiklar. Det framkom också att svårighetsgraden på barnets hjärtsjukdom inte hade något tydligt samband med den oro som föräldrarna upplevde. Oron kunde upplevas lika starkt hos de vars barns hjärtfel var av en lättare grad jämfört med föräldrar till barn med ett mer komplext hjärtfel. Aktuella omvårdnadsåtgärder såsom stödsamtal samt att förmedla kunskap och information av sjuksköterskan kan vara av betydelse inför undersökningar och behandling. Föräldrars oro över barnet och dess hjärtsjukdom kan förstärkas av besök på barnklinik i samband med olika procedurer. Sjuksköterskor som möter familjerna bör ha en förståelse för vad som är viktigt för föräldrarna för att kunna mildra oron. Kunskap, information, bemötande och stöd är viktiga för att familjen ska kunna hantera de situationer som upplevs som svåra och jobbiga för familjen. Samtal som omvårdnadsåtgärd är en stor del av de åtgärder som är aktuella. Det är viktigt att känna till att även tillsynes lättare grad av hjärtfel hos barnet kan skapa stor oro. Lugna och trygga föräldrar bidrar också till barnets välbefinnande.

Att som barn bli sjuk och behöva sjukhusvård innebär en stor förändring i ett barns liv. Förutom sjukdomen som drabbar barnet kan faktorer som medicinska procedurer och högteknologisk vårdmiljö upplevas som skrämmande och hotfull samt utlösa oro, rädsla, stress och smärta. För att öka trygghetskänslan och minska lidandet i barns vårdsituation är föräldrarnas närvaro och sjuksköterskans omvårdnadshandlingar av stor vikt, därutöver kan olika former av lekterapi bidra till en barnvänligare vårdmiljö. Att erbjuda leksaker för lek, utveckling och rehabilitering är av vikt då leken utgör ett tecken på hälsa. Att använda hund som en ytterligare behandling i vården är inget nytt fenomen och internationellt är det inte ovanligt att hunden används i barnsjukvård. I Sverige används termen vårdhund för de hundar som arbetar inom vården och internationellt kallas vårdhunden för terapihund. Syftet var att belysa användning av vårdhund inom barnsjukvård. För att besvara uppsatsens syfte användes metoden litteraturöversikt, vilket gav förutsättningar att få fram relevanta vetenskapliga artiklar i ämnet och skapa sig bra överblick av den befintliga kunskapen inom fältet. Artiklarna söktes i de vetenskapliga databaserna CINAHL, PubMed, PsycInfo och Google Scholar. Femton expertgranskade originalartiklar, publicerade 2006-2016 och som även hade genomgått etisk granskning inkluderades i uppsatsen. I resultatet beskrivs vårdhundens betydelse i barnsjukvård och barns vårdmiljö. Vidare redovisas vårdhundens påverkan på smärta, oro och rädsla hos barn som vårdas på sjukhus. Dessutom redogörs för vårdhundens inverkan på psykiatriska och sociala beteenden. För att bedriva behandling med vårdhund finns nationella riktlinjer i flertalet länder, däremot kunde inte några internationella riktlinjer identifieras utifrån studierna. För att undvika zoonoser är följsamheten till de hygienföreskrifter som anges i de nationella riktlinjerna av vikt. Hänsyn måste även tas till förekomst av allergier. Vårdhunden sågs i studierna överlag ha en positiv effekt inom barnsjukvård, särskilt beträffande aktivering, lek, distraktion, umgänge, socialisering, trivsel, glädje och avslappning. De studier som undersökte vårdhundens effekt på oro och rädsla gav något varierande resultat. Effekten föreföll bättre vid oro relaterad till primärt psykiska tillstånd jämfört med oro vid somatisk sjukdom eller medicinsk rädsla. Studierna visade även blandade resultat gällande vårdhundens inverkan på smärta. Ett intressant fynd som framkom var att intervention med vårdhund gav en tidigare återkomst av beta-aktivitet på EEG efter anestesi, vilket sattes i förbindelse med snabbare postoperativ återhämtning. Slutsatsen är att studierna hade varierande resultat när det gällde vårdhundens påverkan på smärta, oro och rädsla. Däremot var studiernas resultat liktydigt positiva gällande vårdhundens betydelse i barnsjukvård och barns vårdmiljö. Vårdhunden hade även en positiv inverkan på psykiatriska och sociala beteenden. De studerade artiklarna visade att behandling med vårdhund används världsövergripande och inom flera olika pediatriska specialiteter.

Introduktion: År 2021 opererades 36 346 barn mellan åldrarna 0-14 i Sverige. Av dessa upplever 60-65% preoperativ oro. Oron uttrycks i gråt, frustration och utebliven lek. Detta kan leda till onödiga konsekvenser som stress, förvirring, försvåra vid sövningsmomentet och postoperativ smärta. För att lugna barnen kan läkemedel ges preoperativt. Detta kan dock ge negativa konsekvenser som illamående, kräkningar och respiratorisk påverkan. Det finns många icke-farmakologiska åtgärder som kan användas till exempel ytterligare information eller avslappnande musik. Dessa används dock allt för sällan. Icke farmakologiska metoder är därför av intresse i denna studie för att lugna och förebygga preoperativ oro.   Syfte: Syftet var att undersöka vilka effektiva icke-farmakologiska metoder som finns för att lindra preoperativ oro hos barn i åldern 2 -12 år.   Metod: Designen är deskriptiv allmän litteraturstudie med en kvantitativ ansats. Databaserna som användes under sökningarna var PubMed samt Cinahl. Fjorton randomiserade kontrollerade studier (RCT) inkluderades och kvalitetsgranskades med SBUs granskningsmall och resultatet sammanställdes i tre huvudkategorier genom resultatanalys av 14 artiklar.  Resultat: Analysen av de 14 artiklarna visade flera effektiva metoder för att minska barns preoperativa oro. Fem artiklar innehöll distraktionsbaserade interventioner, sju artiklar innehöll insatser med utbildning/information och slutligen tre studier undersökte psykologiska förberedelser.    Slutsats: Flera icke-farmakologiska metoder som effektivt minskar barns preoperativa oro har i denna studie identifierats. Utan dessa interventioner var nivån av oro hos barnen högre vilket talar för att dessa metoder bör implementeras mer kliniskt för att öka välbefinnandet hos patienterna genom hela operationsförloppet.